Ingmar Bergman
Från Rilpedia
| Ingmar Bergman | |
|---|---|
 Ingmar Bergman under produktionen av Smultronstället (1957). |
|
| Födelsenamn | Ernst Ingmar Bergman |
| Född | 14 juli 1918 Uppsala, Sverige |
| Död | 30 juli 2007 (89 år) Fårö, Sverige |
| Andra namn | Buntel Eriksson |
| År aktiv | 1944–2005 |
| Maka | Else Fisher (1943–1945) Ellen Bergman (1945–1950) Gun Hagberg (1951–1959) Käbi Laretei (1959–1969) Ingrid von Rosen (1971–1995)[1] |
| Guldbaggen | |
| Bästa regi 1964 Tystnaden 1983 Fanny och Alexander Bästa manuskript 1993 Den goda viljan |
|
| Oscar | |
| Bästa utländska film 1960 Jungfrukällan 1961 Såsom i en spegel 1982 Fanny och Alexander 1971 Irving G. Thalberg Memorial Award 1971 Lifetime Achievement |
|
| BAFTA Awards | |
| Bästa utländska program 1976 Trollflöjten |
|
| IMDb | |
Ernst Ingmar Bergman, född 14 juli 1918 i Uppsala, död 30 juli 2007 på Fårö, var en svensk film- och teaterregissör, manusförfattare, teaterchef samt författare. Han var en av Sveriges internationellt mest kända kulturpersonligheter och räknas allmänt som en av de främsta regissörerna i filmhistorien.
Innehåll |
Biografi
Barn- och ungdomsåren
Fadern Erik Bergman var präst och blev slutligen hovpredikant. Modern Karin, född Åkerblom, var utbildad sjuksyster vid Sophiahemmet. I familjen fanns en fyra år äldre bror, Dag, och en fyra år yngre syster, Margareta. Fadern hade från 1918 tjänst i Hedvig Eleonora församling på Östermalm i Stockholm, först som adjunkt och sjukhuspräst vid Sophiahemmet, och från 1934 som kyrkoherde. Familjen bodde då mittemot Hedvig Eleonora kyrka vid Östermalmstorg.
Ingmar Bergman växte upp i en miljö med religiösa bilder och tankar. Han studerade på Stockholms högskola 1937–1940 och intresserade sig för teater, senare för film. Bergmans filmer handlar oftast om existentiella frågor, dödlighet och tro. Fram till andra världskrigets slut och uppdagandet av förintelsen hade Bergman, påverkad av familjens politiska inställning, nazistsympatier. [2]
Arbete och medarbetare
Ingmar Bergman började sin teaterbana 1937 som ledare av Mäster Olofsgårdens teaterverksamhet i Gamla stan i Stockholm men blev 1940 regiassistent vid Operan. Samma år knöts han till Svensk Filmindustri, först som manusförfattare, bland annat till filmen Hets (1944), som han även var regiassistent för. Snart verkade han även som regissör. Från denna tid härrör filmerna Kris och Det regnar på vår kärlek. Efter några år som regissör i Helsingborg, Göteborg och Malmö blev Bergman alltmer inriktad på just film.
Bergman samlade ett eget skådespelarlag som ofta medverkade i hans filmer. Några av dessa skådespelare är Max von Sydow, Bibi Andersson, Harriet Andersson, Gunnar Björnstrand, Erland Josephson och Ingrid Thulin. Norskan Liv Ullmann kom med i laget sist av alla, men arbetade länge och nära med Bergman.
Bergman började redan 1953 att arbeta tillsammans med filmfotografen Sven Nykvist med filmen Gycklarnas afton, men först 1960 i filmen Jungfrukällan ersatte Nykvist helt Bergmans dittillsvarande huvudfotograf Gunnar Fischer. Samarbetet med Nykvist varade mycket länge och de hade en nära relation. Ofta behövde de mycket lite gemensam förberedelse och klarade att producera filmer i samförstånd.
Bergman föredrog intuitionen framför intellektet i sitt regiarbete och var aldrig aggressiv i sitt hanterande av skådespelare. Han lär ha sagt att han tar ett stort ansvar som regissör och att han måste stötta sina skådespelare. Ingmar Bergman behöll en distans och kritik till sitt arbete under processen och sade att man måste hålla sig neutral och professionell när man bedömer en dags filmande.
Bergman hade aldrig problem med finansieringen av sina filmer; han sade att han varken brydde sig om popularitet eller jättebudgetar för filmer. Hans filmer hade ofta en liten budget i jämförelse med de accelererande budgetar som de mest populära filmerna oftast har.
Bergman använde egna filmmanuskript för de flesta av de filmer han regisserade; ofta tog det månader eller år från idé till det att han började skriva. Några av hans tidigare filmer baserades på teaterstycken eller andra texter, för att det var enklast att göra så. Under sin karriär lät han manuskripten bli allt friare; från att till en början varit konstruerad ner till minsta detalj lät Bergman ofta skådespelarna improvisera dialogen i sina senare filmer.
Persona är en av Bergmans mest kända filmer och kännetecknas av att den är både existentiell och avantgardistisk. Den och Viskningar och rop ansåg Bergman vara hans bästa filmer, då de till det yttersta tänjer filmkonstens gränser. Viskningar och rop är för övrigt unik i sin kromatistiska komposition; färg och musik samspelar här oöverträffat.
Parallellt med filmarbetet verkade Bergman även inom teatern. Under några år på 1960-talet var han också chef för Kungl. Dramatiska teatern i Stockholm. Det var för övrigt där som han under en teaterrepetition 1976 greps av polisen misstänkt för skattebrott. Händelsen väckte en enorm uppmärksamhet, inte minst internationellt. Bergman friades visserligen efter ett par månader helt i domstol, men kände sig så kränkt både fysiskt och psykiskt att han den 22 april offentliggjorde att han tänkte lämna landet; han flyttade till München, Tyskland, som blev hans hemort och arbetsplats under de följande åren.[3] Han levde där fram till 1982.[4] I dåvarande Västtyskland gjorde han filmer som Ormens ägg (1977), det lovprisade kammarspelet Höstsonaten (1978) och Ur marionetternas liv (1980). I München arbetade Bergman på Residenztheater.[5]
Boende
Sedan början av 1960-talet, med avbrott för åren i München, var Bergman bosatt på Fårö, där han också spelade in flera av sina filmer, till exempel Såsom i en spegel (den första filmen inspelade där) och Persona. Han hade även en lägenhet vid Karlaplan och på Villagatan i Stockholm. Bergman flyttade till München 1976 från Sverige när han anklagats för skatteflykt och återvände inte för att göra film i Sverige förrän 1982, då han gjorde Fanny och Alexander.[6] Han sade då att detta skulle bli hans sista film och att han skulle regissera teater i framtiden. Därefter gjorde han ett antal tv-filmer samt regisserade både på Dramaten och på Operan. Flera av hans teateruppsättningar i Stockholm kom att väcka stor uppmärksamhet.
Privatliv
Ingmar Bergman var gift fem gånger;[1]
- 1943–1945 med Else Fisher, med vilken han fick dottern Lena Bergman
- 1945–1950 med Ellen Bergman som han har fyra barn med, regissörerna Eva och Jan Bergman samt skådespelarna Anna och Mats Bergman
- 1951–1959 med Gun Grut, senare Hagberg, med vilken han fick en son, flygkaptenen Ingmar Bergman jr.
- 1959–1969 med Käbi Laretei, mor till sonen regissören Daniel Bergman.
- från 1971 med Ingrid von Rosen, född Karlebo, till hennes död 1995 och med vilken han har en dotter, Maria von Rosen, född redan 1959.
Bergman levde 1965–1970 samman med Liv Ullmann och fick med henne en dotter, författaren Linn Ullmann.
Utöver Liv Ullmann hade Bergman även längre förhållanden med Harriet Andersson (1952–1955) och Bibi Andersson (1955–1959).[1], båda långvariga medarbetare i hans filmproduktion.
Tematik i Bergmans filmer
Namn
Många karaktärer i Bergmans filmer har samma namn; detta har tolkats på olika sätt. Vissa namn har tolkats allegoriskt, till exempel bibliska namn såsom Isak, Tomas, etc. Andra namn har tolkats utifrån sitt etymologiska ursprung. Alma är latin för ”själ”; syster Alma i Persona skulle då symbolisera människans känsloliv, psyke eller inre tillstånd. Namnet Vogler är besläktat med ”fågel”; Bergman var rädd för fåglar, och dessa karaktärer har ibland tolkats som hotfulla.
Kanske är namnen bara tillfälligheter? Bergman själv skriver i sin arbetsbok till Viskningar och rop: "Anna. Det är ett bra namn visserligen har jag använt det i en massa sammanhang tidigare men det är så bra."
En annan tolkning går ut på att titta på vilken typ av karaktär det är som bär namnet. Vogler är ofta en konstnär av något slag (en kringresande magiker i Ansiktet; en skådespelerska i Persona). Vergérus är ofta en auktoritär, gärna vetenskapligt informerad karaktär (ett medicinalråd i Ansiktet; en sträng biskop i Fanny och Alexander). Vogler står för känslor medan Vergérus står för det rationella.[7]
Återkommande förnamn: Albert, Alma, Anna, Eva, Fredrik, Henrik, Isak, Johan, Karin (Bergmans mors namn), Marie/Maria/Mia, Marianne
Återkommande efternamn: Egerman, Jacobi, Rosenberg, Vergérus, Vogler, Åkerman (Bergmans mors flicknamn)[8]
Konstnären och konstnärskapet
En av de mest typiska karaktärerna i Bergmans filmer är konstnären; i åtminstone 25 av Bergmans filmer (och i de flesta av hans pjäser), har konstnären en viktig roll. Många av dessa verkar vara självporträtt av Bergman.
Dock har konsten i sig inte en särskilt stor roll; det visas till exempel sällan hur ett konstverk växer fram. Konst och konstnären verkar istället användas av Bergman som en bild av samhället och bristen på kommunikation mellan människor.
Det finns i stort sett två typer av konstnärer hos Bergman: den förödmjukade konstnären (till exempel Frost i Gycklarnas afton och Albert Emanuel Vogler i Ansiktet) samt den vampyristiska konstnären (till exempel David i Såsom i en spegel och Elisabeth Vogler i Persona).
Den förödmjukade konstnären är den som tvingas uppträda och förnedra sig inför en hotfull publik, och som sedan granskas och smädas. Den vampyristiska konstnären är den som parasiterar på andra människor erfarenheter och sedan använder detta material i sitt eget konstnärskap. [9]
Priser och utmärkelser
- 1970 fick Bergman Irving G. Thalbergs minnespris vid Oscarsgalan.
- Fyra av hans filmer har Oscarbelönats: Jungfrukällan, Såsom i en spegel, Viskningar och rop och Fanny och Alexander.
- Goethepriset 1976
- Från 1987 var han korresponderande ledamot av Académie des beaux-arts (Section Créations artistiques dans le cinéma et l’audiovisuel), och han var kommendör av Hederslegionen.
- Bergman har vunnit tre Guldbaggar, två för bästa regi (Tystnaden och Fanny och Alexander), och en för bästa manus (Den goda viljan).
- Bergman har även vunnit flera priser i Cannes, Venedig och Berlin.
Kritik
Ofta återkommer föreställningarna om att Bergman skulle vara mer uppskattad utomlands än i Sverige, där han bitvis fick utstå hård kritik. Exempelvis kritiserades hans filmer för bristande samhällsengagemang. Det var inte förrän med Fanny och Alexander 1982 som en enad svensk kritikerkår och filmpublik unisont hyllade hans verk. Just denna film har för övrigt ansetts både konstnärligt driven och, i motsats till Bergmans kammarspel, ovanligt lättillgänglig.
En kuriös detalj i Bergman-kritiken var tidskriften Chaplins anti-Bergmannummer den 14 november 1960 där Bergman själv deltog, dels med en förbön inför den förestående domen, dels med en mycket kritisk artikel, skriven under pseudonymen Ernest Riffe.[10] Det är för övrigt signifikativt att Bo Widerberg inledde sin filmkarriär med att rikta skarp kritik mot Bergman i boken Visionen i svensk film (1962).
Övrigt
Den 18 juli 2004 var Bergman sommarpratare i Sveriges Radios radioprogram Sommar där han uppehöll sig mycket kring musiken och han berättade bland annat att han egentligen hade velat bli dirigent. Han lade dock dessa planer på is eftersom han påstod att han helt saknade tonminne, förmåga att omsätta noter till musik och var usel på dans.[11]
Bergman dog samma dag som italienska regissören Michelangelo Antonioni.
Hösten 2006 gavs boken "Regissören" ut, skriven av författaren Alexander Ahndoril. Boken innehåller en fiktiv berättelse om Bergmans liv som till stora delar bygger på verkliga händelser. Boken blev både hyllad och kritiserad och fick mer uppmärksamhet i Sverige än någon roman tidigare (sedan sådana mätningar påbörjades).[12] . Bergman själv utfärdade något av en bannbulla i TV över vad han ansåg vara en hädelse, trots att han hade läst och godkänt manuskriptet innan det gick i tryck..[13] Detta blev Bergmans sista dramatiska utspel i offentligheten.[14]
I september 2008 fick Ingmar Bergman en gata och ett torg i Stockholm uppkallade efter sig. En del av Smålandsgatan nära Dramaten bytte namn till Ingmar Bergmans gata och korsningen där Smålandsgatan, Almlöfsgatan och Nybrogatan möts fick namnet Ingmar Bergmans plats. På denna plats brukade Ingmar Bergman invänta sin taxi efter sin arbetsdag på Dramaten.[15]
Den första Ingmar Bergman-festivalen ordnas i Stockholm i maj-juni 2009.[16]
Litteratur
- Ingmar Bergman : Bilder, 1990
- Ingmar Bergman : Laterna magica, 1987
- Jörn Donner : Djävulens ansikte - Ingmar Bergmans filmer, 1962
- Leif Furhammar : Filmen i Sverige, 2003
- Mikael Timm : Lusten och dämonerna: boken om Bergman, 2008
Referenser
- ↑ 1,0 1,1 1,2 SvD grafik med Bergmans makar/förhållanden
- ↑ BBC news, Bergman admits Nazi past, publicerat 7 september 1999
- ↑ Furhammar, Leif, Filmen i Sverige, s.340-341
- ↑ http://www.ingmarbergman.se/page.asp?guid=08827D15-4302-4A26-B479-F3933246C4FB
- ↑ Ingmar Bergman, tyskspråkiga Wikipedia
- ↑ http://www.ingmarbergman.se/page.asp?guid=08827D15-4302-4A26-B479-F3933246C4FB
- ↑ http://www.ingmarbergman.se/universe.asp?guid=BE712230-A9A6-44A4-8960-F5BC7B5E5A43
- ↑ http://www.ingmarbergman.se/page.asp?guid=23146E5C-E7E7-4951-83AE-F775E6BCA5FD
- ↑ http://www.ingmarbergman.se/universe.asp?guid=08B422E8-5DCF-4DB1-894A-3FFBC32CAB9B
- ↑ Ingmar Bergman Face to Face, Skrifter, Bergmans ansikte (1960) & Förbön (1960) http://www.ingmarbergman.se/
- ↑ Carl-Gunnar Åhlén (2007) Vägen gick via Operan, Svenska Dagbladet, 31 juli 2007
- ↑ Carl-Johan Malmberg (2007) Fadermord och kärleksbrev, [1], Kultur, 15 september 2006
- ↑ Maaret Koskinen (2007) Magikern som trollband hela världen, [2], Dagens nyheter
- ↑ Carl-Johan Malmberg (2007) Fragmentets och ögonblickets mästare, Svenska Dagbladet, Under strecket, 31 juli 2007
- ↑ http://www.ingmarbergman.se/page.asp?guid=DEA06155-020D-4A32-A67C-E03AAF53D7E8
- ↑ Allt om Stockholm
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Ingmar Bergman
- Ingmar Bergman på Internet Movie Database
- Ingmar Bergman Face to Face Officiell webbplats grundad 2004 av Stiftelsen Ingmar Bergman
- Ingmar Bergman svart på vitt
- Ingmar Bergman filmaffischer
- Classic Movies (1939 - 1969): Ingmar Bergman
- Ingmar Bergman på Svensk Filmdatabas
- Ingmar Bergman i Libris (auktoritetspost)
|
||||||||||||||
