Herrnhutism
Från Rilpedia
Herrnhutismen, en religiös rörelse som uppstod kring greve Nikolaus Ludwig von Zinzendorf (1700-1760). Zinzendorf gav 1722 skydd åt de bömiska bröder som tvingats fly motreformationen i bland annat Böhmen och Polen. Rörelsens namn kommer från staden Herrnhut i i Oberlausitz (idag i delstaten Sachsen), som rörelsen grundade runt Zinzendorfs gods Berthelsdorf. Det officiella svenska namnet på det trossamfund som omfattar den herrnhutistiska åskådningen är Evangeliska Brödraförsamlingen.
Det viktiga för herrnhutismen är varken rätt lära eller rätt omvändelse, utan istället rätt hjärteförhållande till Jesus. Känslomässiga upplevelser av Kristi lidande och glädjen över försoningen i Kristi blod är centrala. Liksom den äldre pietismen är man inriktad på individen och på förnyelse av de lutherska kyrkorna istället för separatism.
Under 1740-talet framträdde herrnhutismen i sin mest radikala form som känslosvärmisk med sensuella inslag. Bröllops-, blod- och sårmystik blev mycket framträdande. Man kunde tala om Jesus som den "söte brudgummen" och sig själva som "blodiglar" som levde av såren på Jesu kropp (d.v.s. de sår på händer, fötter och i sidan som uppstod vid Jesu försoningsdöd på korset).
På 1760-talet blev herrnhutismen en egen kyrka. En egen psalmbok vid namn Sions Sånger gavs ut med en karaktär som tydligare stämde överens med den egna prioriteringen av vad som är viktigt i den kristna tron.
I Sverige finns idag Evangeliska brödraförsamlingar i Stockholm och Göteborg. En medlem i rörelsen brukar kallas herrnhutare.
Litteratur
- Arne Jarrick, Den himmelske älskaren. Herrnhutisk väckelse, vantro och sekularisering i 1700-talets Sverige, Stockholm 1987
