Getter
Från Rilpedia
- I artikeln behandlas vilda arter av get, för tamget som husdjur, se tamget.
| ?Getter | |
|---|---|
 Alpstenbock (Capra ibex)
|
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Däggdjur Mammalia |
| Ordning: | Partåiga hovdjur Artiodactyla |
| Underordning: | Idisslare Ruminantia |
| Familj: | Slidhornsdjur Bovidae |
| Underfamilj: | Getdjur Caprinae |
| Släkte: | Getter Capra |
|
|
|
| §Capra Auktor: Linné, 1758 |
|
 Utbredningskarta för de olika arterna
|
|
|
|
|
|
Se text |
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Getter (Capra) ett släkte idisslare besläktade med får. I släktet finns 6 till 8 arter, beroende på auktoritet. Vilda getter förekommer huvudsakligen i klippiga områden i Eurasien och norra Afrika.
Innehåll |
Etymologi och terminologi
Hos geten kallas honan för get, hanen för bock eller (något ålderdomligt) getabock och ungarna för killingar.
Anatomi
Det fullvuxna djuret blir ca 100-170 cm långa och kan väga upp till ca 115 kg. Honorna är mindre och 40-50% lättare. Båda könen bär horn, som ofta är något bakåtböjda. Geten har raggig päls som för det mesta skiftar i grå, vita, svarta och bruna nyanser. Hanen, bocken, har hakskägg och luktar starkt från sina analkörtlar.
Getens skelett är mycket likt fårets. Faktiskt så likt att det är svårt att enbart med ledning av ett ben bestämma om benet kommer från ett får eller en get. I arkeologisk facktext används därför ibland benämningen får/get.
Getternas horn är hoptryckta från sidorna och antingen bakåtsvängda eller spiralvridna. Klövkörtlar saknas eller finns bara på de främre extremiteterna. Tårgrop saknas och på kraniet finns en öppning mellan näs-, tår-, pann- och överkäksbenen. Hannen (bocken) är ofta prydd med hakskägg. Getens unge kallas kid eller killing. Honor har två eller fyra spenar.
Utbredning och habitat
Arterna ursprungliga levnadsområde sträckte sig över stora delar av Central- och Sydeuropa, Sydväst- och Centralasien samt norra Afrika. På grund av jakt och förstörning av naturen är vilda getter utdöd i vissa regioner av det ursprungliga levnadsområdet. Å andra sidan infördes tamgeten och idag finns större populationer av förvildade tamgetter. Habitatet utgörs främst av klippiga bergsområden och i Asien förekommer vissa getter 6 000 meter över havet. Några arter lever även i halvöknar eller stäpper.
Levnadssätt
Getter är vanligen aktiva tidigt på morgonen eller sent på kvällen. I svala regioner eller under kalla årstider är de ofta aktiva mitt på dagen. Honor och deras ungdjur lever ofta i grupper. Hannar lever ensam eller bildar egna grupper av individer som inte är könsmogen. Under parningstiden träffar hannar och honor tillsammans och hannarna strider för rätten att para sig.
Alla getter är växtätare som främst har gräs och örter som föda.
Getter och människor
Domesticeringen av tamgeten påbörjades redan för 8 000 till 9 000 år sedan (möjligtvis tidigare). På så sätt tillhör tamgeten de äldsta husdjuren. De flesta vilda arterna blev däremot jagad och hotad i beståndet. Jakt utförs för köttets och hornens skull. De senare betraktas som trofé. Etiopisk stenbock listas av IUCN som akut hotad och flera andra arter har en mindre kritisk hotstatus. Några underarter som Capra pyrenaica pyrenaica är redan utdöda.
Arter och underarter
- Vildget Capra aegagrus
- Tamget Capra aegagrus hircus
- Capra aegagrus creticus
- Västkaukasisk stenbock Capra caucasia
- Östkaukasisk stenbock Capra cylindricornis
- Bezoarget Capra hircus
- Skruvhornsget Capra falconeri
- Stenbock eller Alpstenbock Capra ibex
- Nubisk stenbock Capra nubiana
- Sibirisk stenbock Capra sibirica
- Spansk stenbock Capra pyrenaica
- Capra pyrenaica pyrenaica (utdöd)
- Capra pyrenaica lusitanica (utdöd)
- Etiopisk stenbock Capra walie
Referenser
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, getsläktet, 1904–1926 (Not).
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 26 oktober 2008.
Tryckta källor
- Ingvald Lieberkind, Djurens värld, 1939
- Ronald M. Nowak: Walker’s mammals of the world. 6 upplaga. Johns Hopkins University Press, Baltimore 1999, ISBN 0-8018-5789-9.
- V. G. Heptner: Mammals of the Sowjetunion Vol. I UNGULATES. Leiden, New York 1989, ISBN 9004088741.
- D. E. Wilson, D. M. Reeder: Mammal Species of the World. Johns Hopkins University Press, Baltimore 2005, ISBN 0801882214.
