Från Rilpedia

Forsbacka bruk är ett gammalt järnbruk, beläget där orten Forsbacka nu ligger i Gävle kommun. En del av bruket är fortfarande industriområde och en annan del är sedan 1992 museum. Forsbacka herrgård och brukskontoret innehåller bostadslägenheter. Från det äldre arbetarsamhället är ett mindre antal hus bevarade, främst efter huvudgatan Storgatan.

Det äldre bruket

En stångjärnshammare i Forsbacka ("Fårs backe hammeren") omtalas första gången år 1591. Den låg en kilometer öster om Storsjön på södra sidan om Gavleån och utnyttjades av ett köpmanshus i Gävle. Järnet kom från Torsåker och fraktades med båt över sjön från Ovansjö. På 1640-talet ville holländaren Henrik Marhein anlägga ett bruk här men blev inblandad i en strid om rättigheterna med borgmästaren i Söderhamn Johan Eskilsson och rådmannen i Gävle Peder Jacobsson Grubb, som fick konfirmation av sitt hammarköp och ensamrätt att uppföra ännu en hammare av Drottning Kristina den 22 november 1651.

År 1727-31 delades Forsbacka och Tolvfors egendom utanför Gävle, och Forsbacka tilldelades som arv professor Olof Rudbeck d. y som tidigare haft sitt hushåll på Tolvfors. Huvudsakligen var han sysselsatt i Uppsala men fick hjälp med driften av bruket av en måg, kaptenen vid Upplands ståndsdragoner Paco Hårleman. Han anlade bland annat den första masugnen, som togs i bruk 1744. En sonson till denne arrenderade 1773 ut egendomen till lagmannen i Gävle Johan Magnus Nordin (1788 adlad af Nordin) som så småningom övertog bruket sedan Hårlemans fideikommissrätt blivit överflyttad till gården Asstorp i Norra Vånga i Västergötland. Nordin lät bygga om verkstäderna i sten och uppförde en påkostad herrgård 1777 (senast renoverad 1992) med stallar, orangeri och parkanläggning huvudsakligen i engelsk stil. Orangeriet fungerade efter en mindre ombyggnad som ortens kyrka mellan 1840 och 1965. Kungen utsåg den pålitlige gustavianen Nordin att som tillförordnad landshövding ansvara för förberedelserna till riksdagen i Gävle 1792.

Forsbacka Jernverks AB och Fagerstaepoken

Släkten Nordin behöll egendomen till 1871. Från 1841 förvaltades bruket av industrimannen August Lundeberg vars son Christian och svågern Wilhelm Fogelmarck köpte bruket med hemman och skogar året efter bildandet av Forsbacka Jernverksaktiebolag 1870. Under den kommande tiden uppfördes nya masugnar och bessemerverk (1872), götvalsverk (1889), rörvalsverk (1894) och martinverk (1901). Lundeberg gjorde också politisk karriär som konservativ ledamot av Första kammaren och var statsminister en kort tid i samband med unionsupplösningen 1905. I april året därpå kritiserades han i pressen i egenskap av styrelseordförande i grannbruket Mackmyra Sulfit AB för att ha låtit vräka arbetare som gått med i facket och deras familjer ur arbetarbostäderna.

Kort efter denna händelse beslöt Lundeberg att lämna Forsbacka. Bolaget kom under en period i händerna på personer och företag med mer tillfälliga finansiella intressen i rörelsen. För framtiden fick det betydelse att de nya ägarna optimistiskt investerade i nya verkstäder, bostäder för arbetare och andra byggnader. Under Nordiska Kullageraktiebolagets tid åren 1916-1921 uppfördes t. ex. ett modernt bergstekniskt laboratorium, men företaget gjorde konkurs under den ekonomiska krisen efter första världskriget och Forsbacka måste träda i likvidation 1921. För att skydda namnet Forsbackas anseende döptes bolaget tillfälligt om till Margretehills Jernverks AB. Margretehill var bolagets lantgård. Företaget Nydqvist & Holms väldiga stålgjuteribyggnad för leverans av en jätteorder av lok till Ryssland från samma år togs aldrig i bruk för sitt ändamål men står fortfarande kvar. Nydqvist & Holm gjorde en viktig insats genom att förse verket med driftskapital så att det kunde hållas igång under likvidationstiden.

Industrikrisen i början av 1920-talet drabbade i sin tur också bankerna. För att rädda banker som inte fick betalt för sina fordringar från konkurs inrättades med statligt stöd AB Kreditkassan. Kassan blev i praktiken ägare till Margretehills Jernverk i likvidation 1925 när Nydqvist & Holms bank måste rekonstrueras. Likvidationen hade då redan pågått i fyra år. Nu pågick en branschutredning om sammanslagningar inom stålindustrin och Forsbacka och Fagersta, som då ägdes av Kreditkassan, var närmast de två bruk utredningen ville slå ihop. Till skillnad från Forsbacka hade Fagersta en stor del av sina lån i Handelsbanken. Efter förhandlingar med Kreditkassan valde banken att rekonstruera detta bolag för sig och slå ihop det i en koncern med några andra bruk man ägde. Statens representant i kassan Eliel Löfgren tog då initiativ till en rekonstruktion av Forsbacka i kassans regi varefter bl. a. Fagerstas disponent Fornander verkade för att banken åter skulle intressera sig för ett Forsbackaköp. Ett sådant kom till stånd 1929 och var en god affär för Fagersta, som övertog en post aktier i kraftbolaget Krångede och andra värdefulla tillgångar. Ett annat motiv för köpet var besparingar man kunde göra genom att flytta produktion mellan bruken.

Inom koncernen skedde olika rationaliseringar. I Forsbacka tillverkades ihåligt borrstål och stenredskap. Till mitten av 1940-talet var bruket också ensamt om att tillverka bessemerstål. Huvudkunden var firman George Senior & Sons i Sheffield. Masugnarna lades därefter ned, men Forsbacka tillverkade stål i martinverket till 1967 med tackjärn från Fagersta. 1963 förlade Fagerstakoncernen sitt nya mediumvalsverk till Forsbacka. Många turkiska och framförallt finska arbetare flyttade vid denna tid till orten och omkring 10 procent av befolkningen var finsktalande. 1981 lades götverket ned och 1989 mediumvalsverket. Ett kulvalsverk och en vidareförädlingsenhet har därefter funnits inom Fundia, nuvarande Ovako.

Källa

Söderlund, Ernst (red.): Fagerstabrukens historia I-V, 1957.