Forntida Egypten

	Egyptens historia
	Det forntida Egyptens
	dynastier
	ca 3000 - 30 f.Kr.
	Fördynastisk tid
	Tidig dynastisk tid
	1:a 2:a
	Gamla riket
	3:e 4:e 5:e 6:e
	Första mellantiden
	7:e 8:e 9:e
	10:e 11:e
	Mellersta riket
	12:e 13:e 14:e
	Andra mellantiden
	15:e 16:e 17:e
	Nya riket
	18:e 19:e 20:e
	Tredje mellantiden
	21:a 22:a 23:e
	24:e 25:e
	Sentiden
	26:e 27:e 28:e
	29:e 30:e 31:a
	Grekisk-romersk tid
	Alexander den store
	Ptolemaiska dynastin

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök

Texten från svenska Wikipedia

Egyptens historia
Forntida Egypten
Antikens Egypten
Arabiska Egypten
Ottomanska Egypten
Moderna Egypten

Det forntida Egypten omfattar Egyptens förhistoria och dess historia under perioden omkring 3000 f.Kr.-332 f.Kr.

Det forntida Egypten framträdde som en enad stat omkring 3000 f.Kr.. Arkeologiska fynd tyder på att ett välutvecklat egyptiskt samhälle har existerat under betydligt längre tid. Omkring 5000 f.Kr. hade stenålderns människor utvecklat ett välorganiserat jordbruk i Nildalen.

Omkring 2900 f.Kr. hade enligt legenden en härskare känd under namnet Menes enat Egypten, och han inledde den långa följd av 30 faraoniska dynastier - den kungalängd som brukar få tjänstgöra som kronologisk referensram tillsammans med Gamla riket, Mellersta riket och Nya riket. Pyramiderna, de enda av världens sju underverk som överlevt in i vår tid, byggdes under den fjärde dynastin från omkring 2570 f.Kr. i Giza, och de vittnar än idag om faraonernas enorma makt. Det kom ändå att dröja till det Nya riket innan Egypten hade nått höjden av sin makt omkring 1550 f.Kr. - 1070 f.Kr., och dess kontakter sträckte sig från Kreta i norr till Nubien i söder, från Libyen i väster till stora delar av Främre Orienten i öster.

Geografi

Till det forntida Egypten räknas i allmänhet Nildalen från 1:a katarakten vid Assuan till flodmynningarna vid Medelhavet. Ett vidare begrepp är de områden där fornegyptisk kultur var betydande, vilket gäller framförallt Nubien ner till den fjärde katarakten i Sudan, oaserna i västra öknen och Sinai. Nildalen var smal och mycket bördig men gränsen till den torra och livlösa öknen var mycket skarp. På östra flodbanken dominerade branta klippor i öknen, medan den västra flodstranden bestod av en relativt flack ökenplatå, med undantag för det bergiga södra Egypten. Nildeltat hade en annorlunda karaktär med sina många flodarmar. Utkanterna av deltat bestod av sumpmark och grunda strandsjöar där vatten samlades under översvämningstiden. I öster flöt vattnet ut i saltsjöar vilka saknade utlopp i havet. Oasen i Faijum väster om Nilen hade en liknande karaktär med bittersjön Birket Qarun.

Historia

Egyptens historia och kultur indelas i tre "riken" med mellanliggande tidsperioder. Till detta tillkommer 30 dynastier ordnade efter de styrande härskarfamiljerna, vilka delvis överlappar varandra. Kronologi och regentlängder för faraonerna tas upp i artikeln Egyptens härskare.

Fördynastisk tid

Huvudartikel: Fördynastisk tid (Egypten)

Flera jordbrukskulturer följde och delvis överlappade varandra under Neolitisk tid. I norra Egypten blomstrade under det femte årtusendet f.Kr. Faijum, Merimde och Helwan och i södra Egypten Badari. Kopparstenåldern inleddes under det fjärde årtusendet f.Kr. med kopparbearbetning i Maadi, vilken spreds söderut till Naqada. Naqada-kulturen blev den egyptiska civilisationens närmaste föregångare då den övergick i Protodynastisk tid århundradena före 3000 f.Kr. Den äldsta skriften i Egypten berättar om de första härskarnas namn från Abydos och Nekhen. Utmärkande för konsten är de s.k. sminkpaletterna vilka även fungerar som historiska källor.

Tidig dynastisk tid

Huvudartikel: Tidig dynastisk tid (Egypten)

Egypten enades från Övre Egypten. De två första dynastierna var tidvis oroliga och rivalitet uppstod mellan olika landsändar och motsättningar mellan anhängarna av gudarna Horus och Seth. Kungarna begravdes i Sakkara utanför huvudstaden Memfis och i Thinis nära Abydos i mastabor av lertegel med en mängd förrådsrum för gravgåvor. Det finns annars få källor från denna tid.

Gamla riket

Huvudartikel: Gamla riket

Gamla riket inledde pyramidbyggandets tidsålder. Den första trappstegspyramiden uppfördes under tredje dynastin och under fjärde dynastin byggdes de stora pyramiderna och sfinxen i Giza. Under den femte dynastin höggs de första religiösa texterna, Pyramidtexterna, in i gravkamrarnas väggar. Kulten av solguden Ra slog igenom som kungamaktens beskyddare. Egypten knöt såväl fredliga som fientliga kontakter med omvärlden under Gamla riket, framförallt i Nubien och Sinai. Mot slutet av Gamla riket får vi veta mer om folkets liv genom de mastabagravar som adelsmännen begravdes i. Livfulla reliefer inuti gravarna visar scener från åkerbruk och hantverk. De äldsta naturtrogna statyerna av privatpersoner kommer från femte och sjätte dynastin.

Första mellantiden

Huvudartikel: Första mellantiden (Egypten)

Centralmakten i huvudstaden Memfis försvagades alltmer och självständiga dynastier uppstod i olika delar av landet. I Hnes regerade den tionde dynastin och i Thebe regerade den elfte dynastin. Delar av Nildeltat ockuperades av asiater och libyer. Inom konsten framträdde målade trämodeller som ett nytt inslag bland gravgåvorna. Det författades flera framstående litterära verk under denna tid, bland annat Ipuwers klagan, Den levnadströttes samtal med sin ka, Historien om den vältaliga bonden, Merikaras lära och de religiösa Kisttexterna.

Mellersta riket

Huvudartikel: Mellersta riket

Mellersta riket inleds när elfte dynasti slutligen besegrar tionde dynastin och styr riket från Thebe. Kontakterna med omvärlden återupptogs och guldlandet Nubien i söder erövrades och koloniserades under tolfte dynastin. Konsten blev mer idealiserande med strama porträtt av härskarna. Pyramidbyggandet återupptas men i mindre skala. Till pyramiderna knöts nyuppförda städer med stora lantegendomar av vilka El-Lahun är den mest kända. Genom bevarade dokument från administrationen får vi höra om folkets liv och en ny jordägande medelklass. De äldsta vetenskapliga texterna inom bland annat astronomi och matematik författades under denna tid. Ett litterärt verk är Historien om Sinuhe och Den skeppsbrutna sjömannen. Det litterära språket från Mellersta riket, medelegyptiskan, blir sedan stilbildande även i senare tid.

Andra mellantiden

Huvudartikel: Andra mellantiden (Egypten)

Under trettonde dynastin försvagades centralmakten åter till förmån för lokala härskare. I Nildeltat invandrade semiter som under namnet hyksos grep makten över Nedre Egypten. Övre Egypten regerades av den sjuttonde dynastin i Thebe. Maktkampen mellan thebanerna och hyksos ökade i styrka mot slutet av den Andra mellantiden och ett litterärt verk som beskriver tiden är Apepis gräl. Hyksos besegrades slutligen när deras huvudstad Avaris intogs av egyptiska trupper.

Nya riket

Huvudartikel: Nya riket

Nya riket framstår som Egyptens absoluta höjdpunkt såväl politiskt som kulturellt. Pyramidbyggandet upphörde och istället begravdes faraonerna i rikt utsmyckade klippgravar i Konungarnas dal. Även privatpersoner begravdes i mindre men omsorgsfullt utsmyckade klippgravar. Därifrån kommer många bildscener som berättar om egyptiskt vardagsliv. Scener som illustrerade Dödsboken beskriver föreställningar om livet efter döden. Många myter, framförallt om gudarna Osiris och Horus, nedtecknades under denna tid. Under Nya riket uppfördes även enorma tempel till såväl gudar som faraoner dekorerade med kolossalstatyer, obelisker och väggreliefer. Framförallt byggdes det i Thebe där guden Amon var rikets och kungamaktens beskyddare. En kort tid utmanades Amonkulten av dyrkan av solskivan Aton, men den nya religionen bestod endast en kort tid. Egypten behärskade under Nya riket med hjälp av militär och diplomati sina grannländer och bedrev handel med Medelhavsområdet och Afrika.

Tredje mellantiden

Huvudartikel: Tredje mellantiden (Egypten)

Egypten förlorade sitt inflytande utomlands, men räddade sitt oberoende trots invasionsförsök från norr. Landes rykte hade dock sjunkit avsevärt, vilket återspeglas i Wenamons sjöfärd, en litterär berättelse om hur prästen Wenamon reser till Fenicien för att köpa cederträ till guden Amons heliga skepp. Amons prästerskap hade etablerat en stat i södra Egypten med centrum i Thebe, medan norra Egypten regerades av tjugoförsta dynastin i Tanis och tjugoandra dynastin i Bubastis. I Nubien hade en det etablerats en mäktig lokal dynasti i Napata som slutligen erövrade hela Egypten, sina forna herrar, som den tjugofemte dynastin. Vid sidan om Amon gavs utrymme för kulten av lokala gudar i framförallt norra Egypten. Den mest betydelsefulla religiösa texten från tiden är den Memfitiska teologin som beskriver hur guden Ptah av Memfis skapade världen genom tanken.

Sentiden

Huvudartikel: Sentiden (Egypten)

Egyptens nubiska härskare hade försökt göra flera militära interventioner i Palestina för att stoppa assyrierna, vilka slutligen invaderade Egypten. Assyrierna utsåg en lokal härskare från Sais till sin vasall, vilken grundade tjugosjätte dynastin och inledde Sentiden. Thebe hade plundrats och återfick aldrig sin forna glans, vilket även försvagade Amonkultens ställning. Istället lades grunden för den växande kulten av gudinnan Isis, och mytologin kring henne, Osiris och Horus gavs alltfler detaljer. Kulten av heliga djur såsom fiskar, ibisar, katter och krokodiler blev även populär bland folket. Ett utmärkande drag i konsten var de många små gudaamuletter som tillverkades i stort antal. Egypten förblev oberoende i drygt hundra år innan perserna erövrade landet. Perserriket föll i sin tur åt Alexander den store och därefter blev det grekiska inflytandet stort i Egypten med utgångspunkt från det nygrundade Alexandria. År 30 f.Kr. införlivades Egypten med det Romerska riket.

Fornegyptisk kultur

Språk och skrift

Huvudartiklar: Egyptiska respektive Hieroglyfer

Det fornegyptiska språket var ett Afroasiatiskt språk. De äldsta spåren av språket finns från fjärde årtusendet f.Kr. då de första hieroglyfskrifterna gjordes i Nildalen. Det skrivna språkets utveckling kan följas först från Gamla riket då antalet texter ökar. Medelegyptiskan under det Mellersta riket blev stilbildande för kommande perioder. Hieroglyferna kom att användas främst för steninskriptioner medan en kursiv skrift, hieratiska, utvecklades för vardagsanteckningar på papyrus. Fornegyptiskan övergick slutligen i koptiska under den romerska tiden och den sista hieroglyfinskriften gjordes år 394 e.Kr.

Mytologi

Huvudartikel: Egyptisk religion

Egyptisk mytologi var ingen enhetlig föreställning utan skiftade avsevärt under Egyptens långa historia och mellan olika landsändar. Ett genomgående tema var emellertid livet efter döden och bakgrunden fanns i myten om Osiris återuppståndelse. Kungaideologin var baserad på föreställningen om att farao agerade som gudarnas son och ställföreträdare som den levande Horus. Nilens årliga översvämningar, vilka var en förutsättning för allt jordbruk, återspeglades inom mytologin på skilda sätt. Även solens dagliga färd över himlen om dagen och genom underjorden om natten hade stor betydelse för de religiösa föreställningarna.

Konst

Huvudartikel: Egyptisk konst

Konsten genomgick stora förändringar över tiden, men det fanns alltid ett avvikande egyptiskt drag jämfört med omgivande kulturer. Den egyptiska konsten var rik på reliefer och väggmålningar med sin särpräglade profilavbildning. Konsten var underkastad stränga regler, vilka man endast frångick under korta perioder. Även skriften, hieroglyferna, var en konstform i sig. De material som bearbetades var främst basalt, diorit, fajans, elfenben, guld, koppar och trä. Arkitekturen utmärkte sig främst i monumentala stenkonstruktioner såsom pyramider och tempel eller kolossalstatyer huggna direkt ur klippan såsom Sfinxen i Giza och klipptemplet i Abu Simbel.

Mumier och balsamering

Vid den fjärde dynastin började balsamering tillämpas. Att balsamera och att mumifiera betyder i stort sett samma sak. Att balsamera (”mumifiera” kommer från latinets ”in balsamum”, vilket betyder ”att lägga i balsam”, en blandning av väldoftande kådor) och att mumifiera var likartade processer som innebar att kropparna smordes med salvor, oljor och kådor. Ordet ”mumie” kommer från ett missförstånd av processen. Dåligt balsamerade kroppar (från den Sena Tiden) är ofta svarta och väldigt spröda. Man trodde att dessa hade blivit bevarats genom att de doppats i bitumen – det arabiska ordet för bitumen är mumiya. Numera finns det många metoder för att bevara en kropp (frysning, förvaring i sprit etc), men dessa var inte tillgängliga för de gamla egyptierna, den enda metod de kände till var att torka kroppen utomhus i den torra sanden, vilket lämnade kroppen i ett tillstånd där den inte såg levande ut och inte utgjorde en värdig boning för ”Ka” (själen). Det var dessutom inte ett särskilt vördnadsfullt sätt att behandla en farao. Lösningen på problemet kom från Nilen.

Nilen översvämmades varje år. Utan dessa översvämningar skulle Egypten inte ha varit mycket mer än en stor ofruktbar öken som genomflyts av en flod. Det översvämmande vattnet lämnade efter sig näringsrikt dy, vilket gjorde landet fruktbart. När vattnet drog sig tillbaka lämnade det efter sig pölar, vilka torkade ut i solen. Det uttorkade vattnet i pölarna lämnade efter sig ett vitt kristallinskt ämne kallat natron (ett vitt mineralsalt). Det intressanta med detta ämne är att det är kraftigt vattenabsorberande. Under det Gamla Riket avlägsnades drottning Hetepheres invärtes organ och lades i ett kärl med natronlösning (ca 3 procent). När kärlet öppnades återstod endast slam, vilket var allt som återstod av drottningen. Detta och andra tidiga mumifieringsförsök misslyckades totalt. Balsamerarna började därför arbeta med att finna metoder att bevara kroppens form. Metoden de använde var att linda in kroppen i lindor dränkta i bivax eller möjligen kåda. De utvecklade sådan skicklighet att till exempel hovmusikanten Waty, från den femte dynastin, fortfarande har urskiljbara vårtor, valkar, rynkor och anletsdrag.

Källförteckning

Baines, John och Málek, Jaromir: Atlas of Ancient Egypt, Oxford: Equinox (1984).
Björkman, Gun: De gamla egyptierna, Stockholm: Natur och kultur (1981).
Säve-Söderbergh, Torgny: Egyptisk egenart. Stockholm: Wahlström och Widstrand (1968).

Se även

Externa länkar