Elisabet I

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

För tsarinnan, se Elisabet av Ryssland

Elisabet I
Regeringstid	1558–1603
Kröning	15 januari 1559
Ätt	Tudor
Föräldrar	Henrik VIII Anne Boleyn
Gemål(er)	Ogift
Företrädare	Maria I
Efterträdare	Jakob I
Född	7 september 1533 Palace of Placentia, Greenwich utanför London
Död	24 mars 1603 Richmond Palace
Begravningsplats	St. George's Chapel, Windsor
Namnteckning

Elisabet I (engelska Elizabeth), född 7 september 1533 på Palace of Placentia i Greenwich, Greater London, England, död 24 mars 1603 på Richmond Palace, Richmond, Greater London, var regerande drottning av England 1558–1603.

Populärt kallad Jungfrudrottningen (The Virgin Queen, ibland också Good Queen Bess), då hon aldrig gifte sig. Den sista regenten av Tudordynastin. Dotter till Henrik VIII och Anne Boleyn, halvsyster till Maria I och Edvard VI. Andra kända släktingar fastrarna Margareta Tudor och Maria Tudor, moster Mary Boleyn och morbror George Boleyn.

Elisabets regeringstid kallas "Den gyllene eran" eller bara elisabetansk tid och kännetecknas av ökande makt och inflytande för England runtom i världen. Perioden såg uppkomsten av dramatiker som William Shakespeare, Christopher Marlowe, och Ben Jonson, Francis Drake blev den förste engelsman att segla runt jorden, Francis Bacon redogjorde för sina filosofiska och politiska synpunkter och den engelska kolonisationen av Nordamerika ägde rum under Sir Walter Raleigh och Sir Humphrey Gilbert.

Elisabet var en härskare med kort stubin som stundtals visade tecken på obeslutsamhet. Den sistnämnda egenskapen betraktades med otålighet av hennes rådgivare, och avstyrde henne flera gånger från politiska och äktenskapsmässiga band. Liksom fadern Henrik VIII hade hon fallenhet för skrivande och poesi. Hon brukar även erkännas tillkomsten av flertalet kända organisationer, däribland Trinity College, Dublin (1592) och Brittiska Ostindiska Kompaniet (1600) Royal Charters.

Regeringstiden kännetecknades av försiktighet gällande utnämningar. Endast en earl och åtta baroner utnämndes under Elisabets tid. Elisabet minskade även medlemmarna av Privy Council från trettionio till fjorton i antal.

Virginia, som var den första engelska kolonien i Nordamerika och numera en av USA:s femtio stater, ska ha uppkallats efter ett av drottningsens smeknamn, "the Virgin Queen".

Barndom

När Elisabet föddes hade hennes far Henrik VIII egentligen önskat sig en son. Henrik hade brutit med såväl påven som den tysk-romersk kejsaren och skaffat sig fiender både inrikes och utrikes för att kunna annullera sitt äktenskap med Katarina av Aragonien och få gifta sig med Elisabets mor, Anne Boleyn. Då åren gick utan att Anne kunde ge Henrik en tronföljare föll hon däremot i gunst och anklagades, troligen grundlöst, för otrohet, häxeri och incest. Hon dömdes till döden genom halshuggning, vilket verkställdes den 19 maj 1536. Elisabeth, som då var två och ett halvt år gammal, räknades nu precis som sin halvsyster inte som prinsessa utan kallades bara "Lady Elisabet". Dock uppfostrades hon i hovet och ska även ha fått en god utbildning.

Henriks sista maka Katarina Parr hjälpte senare kungen att försonas med sina döttrar, som återinsatte dem i tronföljden efter Edvard VI i den Engelska successionsakten 1544.

Elisabets första guvernant var Lady Margaret Bryan, en baronessa som Elisabet kallade "Muggie". Vid fyra års ålder fick hon en ny guvernant, Katherine Champernowne, som hon fick ett nära förhållande till och som förblev hennes förtrogna och en vän för livet. Hon hade utsetts till Elisabets hushåll redan före Anne Boleyns död. Matthew Parker, moderns favoritpräst, brydde sig särskilt om Elisabets välbefinnande, särskilt som den ängsliga Anne hade anförtrott honom dotterns andliga välfärd före sin död. När Elisabet blivit drottning skulle Parker sedermera komma att bli ärkebiskop av Canterbury.

Elisabets personlighet liknade mycket mer moderns än faderns, dessutom ärvde hon sin mors svarta ögon, tunna benstomme och ansiktsdrag, med en nätt figur snarare än faderns kraftigare utseende. Från sin far ärvde hon dock det röda håret.

Henrik VIII avled 1547 och efterträddes av sonen Edvard VI. Katarina Parr gifte om sig med Thomas Seymour, 1:e baron Seymour av Sudeley, Edvards morbror, och Elisabet upptogs i hushållet. Seymour tros ha gjort närmanden mot Elisabet då hon bodde i hans hushåll. Där utbildades hon av Roger Ascham. Hon lärde sig sju språk, utöver sitt modersmål engelska kunde hon franska, italienska, spanska, flamländska, grekiska och latin. Under Katarina Parrs och Aschams inflytande uppfostrades Elisabet som protestant.

Elisabet, tretton år gammal. Porträtterad av William Scrots

Så länge hennes protestantiske halvbror förblev på tronen, var Elisabets egen position säker. 1553 avled dock Edvard, femton år gammal, och efterlämnade ett testamente avsett att ersätta faderns. Tvärt emot vad som stod i Act of Succession 1544 uteslöts både Maria och Elisabet från tronföljden och Jane Grey utsågs till hans arvtagerska. Lady Jane tillträdde, men avsattes mindre än två veckor senare. Med ett starkt stöd kunde Maria i triumf rida in i London, med sin halvsyster Elisabet vid sin sida.

Maria ingick ett äktenskap med den spanske prinsen Filip, senare Filip II av Spanien, och hon var orolig att folket kanske skulle avsätta henne och sätta Elisabet på tronen istället.

Wyattsupproret 1554 syftade till att hindra Maria från att gifta sig med Filip. Efter att upproret misslyckats spärrades Elisabet in i Towern. Det fanns de som krävde att hon skulle avrättas, medan andra kände tvekan inför att döda en medlem av kungahuset. Maria försökte få bort Elisabet från tronföljdsordningen, men det tillät inte parlamentet. Efter två månader i Towern hamnade Elisabet istället i husarrest hos Sir Henry Bedingfield. I slutet av det året, då Maria troddes vara gravid, fick Elisabet återvända till hovet tack vare Filip, som oroade sig för följderna för tronföjden om makan skulle avlida i barnsäng; han föredrog då Elisabet framför Maria I av Skottland. Under resten av sin regeringstid förföljde den mycket katolska Maria protestanter, och blev känd som Bloody Mary (Blodiga Maria). Hon försökte även få Elisabet att konvertera, men prinsessan spelade skickligt med så det passade hennes eget samvete och ambition.

Hennes dopklänning hittades 2007 på slottet Sudeley.^[1]

Regenttid

Elisabets kröning

1558, då Maria avled, tillträdde den 25-åriga Elisabet tronen. Hon var mycket populärare än systern varit, och det sägs att folk firade på gatorna då de fick reda på att Maria dött.

Elisabet kröntes 15 januari 1559. Det fanns ingen ärkebiskop av Canterbury vid denna tid. Kardinal Reginald Pole, den siste katolske ärkebiskopen av Canterbury, hade avlidit kort efter Maria I. De äldre biskoparna vägrade att delta i kröningen, eftersom Elisabet sågs som illegitim enligt både kanonisk rätt och stadga och eftersom hon var protestant. Istället fick den relativt okände Owen Oglethorpe, biskop av Carlisle, kröna henne. Nattvarden hölls inte av Oglethorpe, utan av drottningens privata kaplan, för att undvika användandet av romersk-katolsk ritual. Elisabet I:s kröning var den sista som hölls på latin; framtida kröningsceremonier hölls på engelska. Hon övertalade sin mors kaplan, Matthew Parker, att bli ärkebiskop, som accepterade med tvekan.

En av de viktigaste frågorna under Elisabets tidiga regeringstid var religion och hon litade främst på Sir William Cecil för råd i denna fråga. Act of Uniformity 1559 krävde att den protestantiska Book of Common Prayer användes under kyrkogudstjänster. Påvlig kontroll över Engelska kyrkan hade återinsatts under Maria I, men bröts av Elisabet. Drottningen tog titeln The "Supreme Governor of the Church of England", snarare än "Supreme Head", främst för att många av biskoparna och bland allmänheten kände att en kvinna inte kunde vara kyrkans överhuvud. Act of Supremacy 1559 krävde att alla befattningshavare skulle svära en ed att acceptera härskarens kontroll över kyrkan eller annars bestraffas strängt.

Många biskopar var ovilliga att rätta sig efter den elisabetanska religiösa linjen. Dessa avsattes från sina tjänster och ersattes av sådana som var beredda att tillkännage drottningens överhöghet. Hon utsåg även ett helt nytt Privy Council, och avsatte därmed många katolska rådgivare. Under Elisabets tid minskade fraktionerna i rådet och konflikterna i rätten kraftigt. Hennes huvudrådgivare var Sir William Cecil, Secretary of State, och Sir Nicholas Bacon, Lord Keeper of the Great Seal.

Elisabet minskade också det spanska inflytandet i England. Trots att Filip II hjälpte henne att avsluta de italienska krigen med Freden vid Cateau Cambrésis, förblev Elisabet diplomatiskt oberoende. Hon antog principen "England för engelsmännen". I hennes andra rike, Irland, tillämpades aldrig någon motsvarande filosofi. Att engelska seder påtvingades irländarna visade sig vara impopulärt, liksom drottningens religiösa linje.

Kort efter hennes trontillträde frågade sig många vem Elisabet skulle gifta sig med. Hennes skäl till att aldrig gifta sig är oklara. Hon kan ha känt avsmak inför hur faderns makor behandlats. Det Lord Seymour påstods ha utsatt henne för i barndomen kan ha lämnat psykologiska spår. Samtida rykten gjorde gällande att hon hade någon fysisk defekt som hon ville dölja, kanske ärr från smittkoppor. Det förekom också rykten om att hon bara ville gifta sig med en man, Robert Dudley, som hon tros ha varit djupt förälskad i. Rådet kunde dock inte tillåta detta, med tanke på hans status och hans familjs inblandning i Jane Grey-frågan. Vissa historiker menar att Elisabet inte gifte sig för att hon inte kunde få honom, medan andra anser att hennes förlossningsskräck bidrog till hennes negativa attityd till äktenskap. Det är också möjligt att hon inte ville dela kronan med någon. Det kan också ha berott på den politiskt osäkra situationen. Elisabet kan ha befarat att en väpnad konflikt mellan olika adliga fraktioner skulle bryta ut om hon gifte sig med någon som inte ansågs lika bra i alla läger. Vad historikerna dock vet med säkerhet är att ett äktenskap kunde ha kostat Elisabet oerhört mycket, eftersom alla de ägor och intäkter som hon ärvde från fadern endast var hennes tills hon gifte sig.

Konflikt med Frankrike och Skottland

Elisabet I av Englands namnteckning

Drottningen fann en farlig motståndare i sin kusin, den katolska Maria Stuart, drottning av Skottland och maka till den franske kungen Frans II. 1559 utropade sig Maria, med Frankrikes stöd, till drottning av England. Maria Stuarts mor Maria av Guise försökte att befästa det franska inflytandet genom att bistå med befästningar gentemot engelsmännen. En grupp skotska lorder, som allierat sig med Elisabet, avsatte Maria av Guise. Efter påtryckningar från engelsmännen skrev Marias representanter under Edinburghfördraget, vilket ledde till att de franska trupperna drog sig tillbaka. Även om Maria vägrade att godkänna fördraget fick det önskad effekt och det franska inflytandet över Skottland minskade kraftigt.

Då maken Frans II avled återvände Maria Stuart till Skottland. Vid denna tid ledde i Frankrike en konflikt mellan katoliker och hugenotter till de franska religionskrigen. Elisabet hjälpte i hemlighet hugenotterna. Hon stiftade fred med Frankrike 1564 och gick med på att ge upp sina anspråk på den sista engelska besittningen på det franska fastlandet, Calais, efter att en engelsk expedition besegrats i Le Havre. Elisabet gav dock inte upp det anspråk på den franska kronan som funnits sedan Edvard IIIs regeringstid och Hundraårskriget på trettonhundratalet, och som inte skulle ges upp förrän under Georg III:s regeringstid på 1700-talet.

Komplotter och uppror

Kusinen Maria Stuart utgjorde ett hot mot Elisabets tron och spärrades in

I slutet av 1562 hade Elisabet insjuknat i smittkoppor, men hon tillfrisknade senare. 1563 krävde parlamentet, som oroade sig över drottningens allvarliga sjukdom, att hon skulle gifta sig eller utse en arvtagare, för att förhindra ett inbördeskrig om hon skulle avlida. Hon vägrade göra någondera och i april prorogerade hon parlamentet. Parlamentet församlades inte igen förrän Elisabet behövde dess medgivande för att höja skatterna 1566. Underhuset hotade med att undanhålla tillgångar tills drottningen gick med på att sörja för tronföljden.

Olika tronföljdsgrenar övervägdes under Elisabets regeringstid. En möjlig gren var den från Margareta Tudor, Henrik VIII:s äldre syster, vilken ledde till Maria Stuart, skottarnas drottning. En alternativ gren ledde från Henriks yngre syster Maria Tudor, hertiginna av Suffolk till Catherine Grey, syster till Jane Grey. En mer avlägsen möjlig arvtagare var Henry Hastings, 3:e earl av Huntingdon, som bara kunde hävda tronanspråk från Edvard III, som regerade under 1300-talet. Alla de möjliga arvtagarna hade sina nackdelar; Maria Stuart var katolik, Catherine Grey hade gift sig utan drottningens tillåtelse och puritanen Lord Huntingdon var ovillig att ärva kronan.

Thomas Howard, hertig av Norfolk var en av dem som anstiftade upproret Northern Rebellion 1569.

Maria Stuart hade sina egna svårigheter i Skottland. Elisabet hade föreslagit att hon, om Maria gifte sig med protestanten Robert Dudley, skulle "fortsätta att undersöka hennes rättighet och titel att bli vår nästa kusin och arvtagare." Maria Stuart vägrade och gifte sig 1565 med en katolik, Henry Stuart, Lord Darnley. Lord Darnley mördades 1567 efter att paret hade haft flera konflikter och Maria gifte sig sedan med den som ansågs ha mördat honom, James Hepburn. De skotska adelsmännen revolterade och fängslade Maria och tvingade henne att abdikera och istället låta sin son Jakob VI, som då bara var ett spädbarn, bli kung.

1568 avled den sista dugliga engelska arvtagaren till tronen, Catherine Grey. Hon efterlämnade en son, men han ansågs illegitim. Hennes arvtagare var Mary Grey, en puckelryggig småväxt kvinna. Elisabet tvingades ånyo att överväga en skotsk arvtagare, från fastern Margareta Tudors sida. Maria Stuart var dock impopulär i Skottland, där hon hade fängslats. Hon lyckades senare rymma och fly till England, där hon tillfångatogs av engelska styrkor. Elisabet ställdes inför ett svårt dilemma: att skicka tillbaka henne till den skotska adeln ansågs för grymt, att skicka henne till Frankrike vore att ge den franske kungen möjligheten att heroiskt återinsätta henne som drottning, men skulle ha orsakat en stor konflikt med skottarna, att spärra in henne i England skulle ge henne möjligheten att delta i komplotter mot drottningen. Elisabet valde det sista alternativet: Maria spärrades in under arton år, huvudsakligen på Sheffield Castle och Sheffield Manor hos George Talbot och hans maka Bess av Hardwick.

Under 1569 ställdes Elisabet inför ett större uppror, känt som Northern Rebellion, anstiftat av Thomas Howard, 4:e hertig av Norfolk, Charles Neville, 6:e earl av Westmorland och Thomas Percy, 7:e earl av Northumberland. Pius V hjälpte det katolska upproret genom att exkommunicera henne och förklarade henne avsatt i en påvlig bulla. Avsättningsbullan, Regnans in Excelsis, som utfärdats 1570, kom dock inte förrän upproret redan kvästs. Efter att avsättningsbullan utfärdats slutade dock Elisabet med sin toleranta religionspolitik och valde istället att börja förfölja religiösa fiender, vilket ledde till olika konspirationer för att avsätta henne från tronen.

Konflikt med Spanien och Irland

År 1580 skickade påve Gregorius XIII en styrka för att hjälpa det andra av Desmondupproren på Irland, men 1583 hade upproret slagits ned efter ett fälttåg som bedrevs med eld, svärd och svält, i vilken nästan hela befolkningen i nordvästra delen av provinsen Munster tycks ha dött. Observationer av detta fälttåg gavs i A View of the Present State of Ireland av poeten Edmund Spenser (som publicerades första gången 1633, fyrtio år efter att den skrevs).

1580 annekterade Filip II Portugal, och fick med den portugisiska tronen kontroll över haven. Efter att den nederländske ståthållaren Vilhelm I, började England öppet ta parti för Förenade Nederländerna, som vid denna tid gjorde uppror mot spansk överhöghet. Detta i förening med en ekonomisk konflikt med Spanien och engelskt sjöröveri mot Spaniens kolonier (som innefattade en allians mellan England och det muslimska Marocko), ledde till att engelsk-spanska kriget bröt ut 1585 och året därpå utvisades Spaniens ambassadör från England för sitt deltagande i konspirationer mot Elisabet. Av rädsla för sådana konspirationer antog parlamentet associationsakten 1584, som innebar att den som hade anknytning till en komplott för att mörda monarken skulle uteslutas från tronföljden. En ny komplott mot Elisabet, Babingtonkomplotten, uppdagades dock av Sir Francis Walsingham, som ledde det engelska spionnätverket. Maria Stuart dömdes, på grundval av ifrågasatt bevisning, för medverkan i komplotten och avrättades i Fotheringhay Castle den 3 februari 1587.

Detta porträtt utfördes omkring år 1588 till åminnelse av segern över den spanska armadan (som avbildas i bakgrunden). Elisabets internationella makt avspeglas av handen som vilar på jordgloben.

I sitt testamente hade Maria överlåtit sitt anspråk på Englands tron till Filip. När han hotades av Elisabets politik i Nederländerna och östra Atlanten utarbetade Filip planer för att invadera England. I april 1587 brände sir Francis Drake en del av den spanska flottan vid Cádiz och fördröjde därmed Filips planer. I juli 1588 satte den spanska armadan, en stor flotta av 130 skepp med över 30 000 man ombord, segel för att föra en spansk invasionsstyrka under ledning av hertigen av Parma över Engelska kanalen från Nederländerna. Elisabet uppmuntrade sina styrkor med ett berömt tal, känt som talet till trupperna vid Tilbury, där hon uttalade de kända orden: "Jag vet att jag har en endast svag och vek kvinnas kropp, men jag har en kungs hjärta och mage, och en kung av England dessutom."^[2]

Det spanska invasionsförsöket besegrades av den engelska flottan under Charles Howard, 2:e baron Howard av Effingham och Sir Francis Drake, med hjälp av dåligt väder. Armadan tvingades återvända till Spanien, med stora förluster på Irlands norra och västra kuster. Segern ökade Elisabets popularitet kraftigt.

Slaget var dock inte avgörande, och kriget fortsatte i Nederländerna, där ständerna eftersträvade självständighet från Spanien. Den engelska regeringen var också inblandad i konflikten i Frankrike och tronanspråken från en protestantisk arvinge, Henrik (senare Henrik IV), Elisabet skickade 20 000 soldater och bidrag på över 300 000 pund till Henrik, och 8 000 soldater och bidrag på över 1 000 000 pund till nederländarna.

Engelska kapare fortsatte att attackera spanska skepp från Amerika. Bland de mest kända fanns Sir John Hawkins och Sir Martin Frobisher. 1595 och 1596 ledde en misslyckad expedition till spanska Amerika till Sir John Hawkins och Sir Francis Drakes död. 1595 landsteg också spanska trupper under ledning av Don Carlos de Amesquita i Cornwall, där de besegrade en stor engelsk milis och brände några byar, innan de firade mässa och drog tillbaka när de ställdes inför en marin styrka ledd av Sir Walter Raleigh.

1596 drog sig England slutligen tillbaka från Frankrike, då Henrik IV satt säkert vid makten. Han hade intagit tronen och med tveeggad ironi kommenterat att "Paris är värt en mässa". Den katolska ligan som var emot honom hade krossats och Elisabets diplomati drabbades av en ny uppsättning problem. Samtidigt hade spanjorerna fört en ansenlig styrka tercios i land i Bretagne, som hade kört ut de engelska styrkor som var närvarande och bildade en ny front i kriget, med ett ytterligare hot om invasion över kanalen. Elisabet skickade ytterligare 2 000 man till Frankrike efter att Spanien tog Calais. Sedan gav hon fullmakt till en attack på Azorerna 1597, men försöket misslyckades katastrofalt. Ytterligare slag pågick till 1598, då Frankrike och Spanien slutligen slöt fred. Det engelsk-spanska kriget nådde samtidigt ett dödläge efter Filip II:s död senare på året. Delvis på grund av kriget blev det inget av Raleighs och Gilberts försök till kolonisering över havet, och den engelska koloniseringen av Nordamerika hejdades, tills Jakob I förhandlade fram fred i Londonfördraget 1604.

Senare år

Porträtt av Nicholas Hilliard, cirka 1590

1598 dog Elisabets högsta rådgivare, Lord Burghley. Hans politiska mantel ärvdes av hans son, Robert Cecil, som tidigare hade blivit Secretary of State 1590. Elisabet blev något impopulär på grund av sin vana att utfärda kungliga monopol. Parlamentet krävde ihållande att dessa skulle avskaffas. I sitt berömda "Golden Speech", utlovade Elisabet reformer. Kort därefter avslutades tolv kungliga monopol genom kunglig proklamation och vidare sanktioner kunde sökas i domstolarna. Dessa reformer var dock endast ytliga och införskaffandet av tillgångar genom utfärdande av monopol fortgick.

På samma gång som England krigade mot Spanien ställdes det också inför ett uppror på Irland, som blev känt som nioårskriget. Den huvudsaklige verkställaren av kronans makt på norra Irland, Hugh O'Neill, 2:e earl av Tyrone, förklarades som förrädare 1595. Elisabet försökte hindra ytterligare krig och slöt ett antal avtal med earlen, men under denna period försökte gjorde Spanien två ytterligare försök med armadaexpeditioner mot norra Europa, även om båda misslyckades på grund av dåliga väderförhållanden. 1598 erbjöd O'Neill vapenvila, samtidigt som han mottog spansk hjälp i form av vapen och träning. När vapenvilan löpte ut led engelsmännen sitt största nederlag på Irland i slaget vid Yellow Ford.

1599 utsågs en av de ledande medlemmarna av flottan, Robert Devereux, 2:e earl av Essex, till lordlöjtnant av Irland och gavs befäl över den största armé som någonsin sänts till Irland, i ett försök att besegra rebellerna. Essex fälttåg försvagades snabbt, och efter ett privat rådslag med O'Neill - under vilket den senare satt till häst mitt i en flod - blev det tydligt att segern var utom räckhåll. År 1600 återvände Essex till England utan drottningens tillstånd. Han bestraffades med att fråntas alla politiska ämbeten och de handelsmonopol som var hans huvudsakliga inkomst.

Tronföljden hade varit den viktigaste politiska frågan i England sedan Maria Stuart anlänt till Skottland på 1560-talet, och vid slutet av århundradet fanns endast en fråga för Elisabets rådgivare: vem näst? Det är i detta sammanhang Essex beteende bäst kan förklaras. 1601 ledde han en revolt mot drottningen, men folkligt stöd saknades, och den tidigare folkligt populäre earl Essex blev avrättad.

Charles Blount, 8:e baron Mountjoy skickades till Irland för att ersätta Essex. Mountjoy agerade hänsynslöst och försökte införa blockad mot O'Neills soldater och svälta hans folk till underkastelse. Detta fälttåg var i det stora hela den engelska strategin från det tidigare Desmondupproret (1580-83) tillämpat i ett större område, med proportionellt större förluster. 1601 skickade spanjorerna över 3 000 man för att hjälpa irländarna, med rättfärdigandet att deras intervention motverkade Elisabets tidigare stöd till de nederländska rebellerna i kampanjen mot spansk överhöghet. Efter en förkrossande vintertida belägring besegrade Mountjoy både de spanska och de irländska styrkorna i slaget vid Kinsale. O'Neill kapitulerade några dagar efter Elisabets död 1603, men det faktum att hon var död doldes skickligt av Mountjoy.

Under hennes sista sjukdom sägs drottningen ha deklarerat att hon hade skickat "vargar, inte herdar, för att härska över Irland, för de har inte efterlämnat mig något att regera över mer än aska och kadaver" (The Sayings of Queen Elizabeth (1925) s.?). Elisabets efterträdare befordrade Mountjoy till ämbetet lordlöjtnant av Irland, ett ämbete i vilket han uppvisade skicklighet och måttfullhet, tills han dog en tidig död 1605.

Död

Maria Stuarts son, Jakob VI av Skottland, utropades till kung av England som Jakob I några få timmar efter Elisabets död.

Elisabet I insjuknade i februari 1603. Hon led av svaghet och sömnlöshet. Efter en period av plågsam reflektion dog hon den 24 mars på Richmond Palace vid 69 års ålder. Hon var då den äldsta monark som någonsin regerat i England, och överträffades i det avseendet inte förrän Georg II dog i sitt sjuttiosjunde år 1760. Elisabet begravdes i Westminster Abbey, omedelbart intill sin syster Maria I. Den latinska inskriften på deras grav betyder "Kamrater både i tron och grav, här vilar vi två systrar, Elisabet och Maria, i hopp om en återuppståndelse".

Henrik VIII:s testamente deklarerade att Elisabet skulle efterträdas av ättlingarna till hans yngre syster, Mary Tudor, hertiginna av Suffolk, snarare än av de skotska ättlingarna till hans äldre syster, Margaret Tudor. Om testamentet skulle upprätthållas skulle Elisabet ha efterträtts av Lady Anne Stanley. Om reglerna om manlig förstfödslorätt upprätthölls skulle dock efterträdaren vara Jakob VI, kungen av Skottland. Ännu fler pretendenter var möjliga, däribland Edward Seymour, baron Beauchamp av Hache (den illegitime sonen till Lady Catherine Grey) och William Stanley, 6:e earl av Derby (Lady Anne Stanleys onkel).

Det hävdas ibland att Elisabet utnämnde Jakob till sin arvinge på dödsbädden, men det finns inga bevis för berättelserna om det. Ingen av de alternativa arvingarna gjorde anspråk på tronen. Jakob VI utropades till kung av England som Jakob I några få timmar efter Elisabets död.

Kuriosa: Som närmast sörjande i drottningens begravningståg gick en svenska, Helena Snakenborg (1549-1635). Hon hade kommit till England med Cecilia Vasa och sedan stannat som hovdam till Elisabet, gift med först markisen av Northampton och sedan med sir Thomas av Langford.

Eftermäle

Elisabet kom att bli en av de mest populära monarkerna i brittisk historia. Hon kom på sjunde plats i omröstningen 100 Greatest Britons som utfördes av British Broadcasting Corporation 2002, före alla andra brittiska monarker. År 2005 analyserade en grupp historiker och kommentatorer tolv monarker i History Channels dokumentär Britain's Greatest Monarch^[3] och tilldelade dem poäng upp till totalt 60 (upp till tio i sex olika kategorier). Elisabet I var vinnaren med 48 poäng.

Många historiker har sett mindre positivt på Elisabets regenttid. England uppnådde visserligen militära segrar, men Elisabet var mycket mindre viktig i sammanhanget än andra monarker som Henrik V. Elisabet har också kritiserats för sitt stöd till den engelska slavhandeln. Hennes problem på Irland har också fläckat hennes eftermäle.

Elisabet var en framgångsrik monark som medverkade till att stabilisera nationen trots att hon ärvde en enorm statsskuld efter sin syster Maria. Under Elisabet lyckades England undvika en invasion från Spanien. Elisabet lyckades också förhindra ett utbrott av religionskrig eller inbördeskrig på engelsk mark. Hennes gärningar blev dock kraftigt överdrivna efter hennes död. Hon utmålades senare som en stor försvarare av protestantismen i Europa. I själva verket tvekade hon ofta innan hon kom till sina protestantiska allierades undsättning. Som Sir Walter sade med avseende på hennes utrikespolitik: "Hennes majestät gjorde allt till hälften" ("Her Majesty did all by halves").

Många konstnärer glorifierade Elisabet I och maskerade hennes ålder i sina porträtt. Elisabet avbildades ofta i rika och stiliserade klänningar. Hon visas ofta hållande ett såll, en symbol för jungfrudom.

Benjamin Britten skrev en opera, Gloriana, om förhållandet mellan Elisabet och Lord Essex, inför Elisabet II:s kröning.

Många nämnvärda gestaltningar av drottning Elisabet på film och TV har gjorts. Hon är den mest filmade brittiska monarken. Bland dem som har gjort intryck i rollen som Elisabet under de senaste 100 åren finns den franska skådespelaren Sarah Bernhardt i Drottning Elisabeth (1912), Florence Eldridge i Maria Stuart (1936), Flora Robson i Fire Over England (1937) och The Lion Has Wings (1939), Bette Davis i Elizabeth och Essex (1939) och Jungfrudrottningen (1955) och Jean Simmons i Hennes kungarike (1953). På senare tid har berättelsen om Elisabet filmats mer än någonsin. 1998 fick den australiska skådespelaren Cate Blanchett sitt stora genombrott och en oscarsnominering för bästa kvinnliga huvudroll för sin kritikerrosade insats i Elizabeth. Samma år mottog den brittiska skådespelaren Judi Dench en oscar för sin biroll som jungfrudrottningen i den populära filmen Shakespeare in Love. På tv har skådespelarna Glenda Jackson (i BBC:s dramaserie Elizabeth R 1971, och den historiska filmen Maria Stuart – drottning av Skottland 1972) och Miranda Richardson (i BBC:s klassiska komediserie Svarte Orm 1986 – en komisk tolkning av Elisabet) båda spelat rollen och skapat kontrasterande porträtt av Elisabet I. Helen Mirren gestaltade Elisabet i tv-filmen (2 delar) "Elizabeth I" 2005. Filmen visades i svensk tv 2007.

Många romaner om Elisabet har skrivits. Bland dessa finns I, Elizabeth av Rosalind Miles, The Virgin's Lover och The Queen's Fool av Philippa Gregory, Queen of This Realm av Jean Plaidy och Virgin: Prelude to the Throne av Robin Maxwell. Elisabets historia fogas ihop med hennes mors i Maxwells bok The Secret Diary of Anne Boleyn. Maxwell skriver också om ett fiktivt barn till Elisabet och Dudley i The Queen's Bastard. Margaret Irwin har skrivit en trilogi baserad på Elisabets ungdomsår: Young Bess, Elizabeth, Captive Princess och Elizabeth and the Prince of Spain.

Anfäder

Noter

1. ↑ Times online
2. ↑ "I know I have the body but of a weak and feeble woman; but I have the heart and stomach of a King, and of a King of England too".
3. ↑ http://www.thehistorychannel.co.uk/site/tv_guide/full_details/British_history/programme_2652.php

Källor

Artikeln är delvis översatt från engelska Wikipedia

Litteratur

• Eakins, Lara E. (2004) Elizabeth I.
• Haigh, Christopher (1988) Elizabeth I. London: Longman.
• Harrison, Dick, Elisabet I - gift med England (2002) (nr. 5).sid. 14-19.
• Jokinen, Anniina (2004). Elizabeth I (1533–1603).
• Neale, J. E.. (1934). Queen Elizabeth I: A Biography London: Jonathan Cape.
• Perry, Maria. (1990). The Word of a Prince: A Life of Elizabeth I from Contemporary Documents Woodbirdge: Boydell Press.
• Ridley, Jasper Godwin (1987). Elizabeth I. London: Constable.
• Somerset, Anne (1991). Elizabeth I. London: Knopf. ISBN 0-385-72157-9.
• Starkey, David (2000). Elizabeth : The Struggle for the Throne. New York: HarperCollins Publishers.
• Thomas, Heather (2004). Elizabeth I.
• Weir, Alison. (1998). The Life of Elizabeth I. (1st American edition) New York: Ballantine Books.
• Hasler,P.W., History of Parliament, House of Commons 1558-1603, HMSO 1981.[1]

Externa länkar

• Webbplats om Elisabet (engelska)