Henrik VII av England

	Henrik VII av England
Regeringstid	1485–1509
Ätt	Tudor
Föräldrar	Edmund Tudor; Margareta Beaufort
Gemål(er)	Elizabeth av York
Företrädare	Rikard III
Efterträdare	Henrik VIII
Född	28 januari 1457; Pembroke Castle, England
Död	21 april 1509;
Begravningsplats	Westminster Abbey

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök

Texten från svenska Wikipedia

Henrik VII, eng. Henry VII, Henrik Tudor, född 28 januari 1457, död 21 april 1509, kung av England från 1485. Far till Henrik VIII av England.

Earl av Richmond

Henry Tudor var postum son till Edmund Tudor, earl av Richmond, en halvbror till Henrik VI. Hans mor var Margareta Beaufort, en ättling till kung Edvard III genom Johan av Gent och Katherine Swynford. Från fadern ärvde han titeln earl av Richmond, från modern sina diskutabla anspråk på Englands tron.

Han föddes i Pembroke, Wales, men växte upp i landsflykt i Bretagne efter att ha flytt från de yorkiska kungarna. Då han begått förräderi genom att delta i Buckinghamuprororet och 1485 begick ett brott genom att samla en armé mot kungen, visste han att om han upptäcktes i England, utan att ha avsatt kungen först, skulle han dödas.

Vägen mot tronen

Efter kusinen, Henry Staffords misslyckade uppror, blev Henrik Tudor den ledande lancastriske utmanaren om tronen. Efter att han fått stöd från den tidigare yorkiske kungen, Edward IV:s ingifta släktingar, landsteg han med trupper i Wales och tågade in i England tillsammans med sin farbror Jasper Tudor. Wales hade traditionellt varit ett yorkiskt fäste och Henrik fick stöd då han härstammade i raka led, genom fadern, från Rhys ap Gruffydd. Han samlade en armé på omkring 5000 man och for norrut. Där besegrade hans lancastriska trupper yorkisterna under Rikard III i Slaget vid Bosworth Field 1485 där flera av Rikards nyckelallierade bytte sida eller deserterade från slagfältet. Detta slag avgjorde det långdragna Rosornas krig mellan de båda ätterna.

Henriks anspråk på tronen var svaga och baserade på en illegitim släktlinje. Det var dock inget hinder; arv var inte det enda sättet att bli härskare, man kunde även bli det genom utnämning (av företrädaren), författningar, innehav av makten, och som i fallet med Henrik Tudor - erövring.

Henriks första ärende efter att ha vunnit kronan var frågan hur han skulle befästa sin makt. Det fanns några få andra som gjorde anspråk på tronen, som fortfarande levde efter det långa inbördeskriget. Så hans huvudbekymmer var bedragare som Perkin Warbeck, som låtsades vara Rikard, hertig av York den yngre av de båda prinsarna i Towern. Dessa backades upp av missgynnade adelsmän. Henrik lyckades säkra makten genom olika åtgärder, genom att splittra och underminera adeln.

Henriks första handling var att utropa sig som kung dagen före striden, så att den som stred mot honom, om denne vann, skulle vara skyldig till förräderi. Det är därför intressant att notera att han skonade Rikards utsedde arvtagare John de la Pole, earl av Lincoln. Detta skulle han komma att ångra två år senare då Lincoln revolterade och försökte få en bedragare, Lambert Simnel, på tronen i Henriks ställe. Lincoln dödades i Slaget vid Stoke, men Simnels liv skonades och han blev kunglig tjänare.

Simnel hade framhållits som "Edvard VI", och låtsats vara den unge Edvard, earl av Warwick (son till George, hertig av Clarence) som fortfarande var inspärrad i Towern. Henrik hade visat sig ovanligt barmhärtig i frågan om Edvard och fann inte skäl att avrätta honom förrän han blivit vuxen, 1499. Edwards äldre syster Margaret Pole, som var den som sedan hade de bästa anspråken på tronen, ärvde sin fars earldöme i Salisbury och överlevde in i nästa regeringstid.

Ett annat sätt som Henrik använde för att säkra tronen var att gifta sig med Elizabeth av York, dotter och arvtagare till Edvard IV. Vigseln ägde rum 18 januari 1486 i Westminster. Detta enande mellan de båda husen, gav honom ännu större anspråk på tronen genom Elizabeths härkomst (även om det finns sådant som tyder på att Edvard var illegitim).

Ekonomi och diplomati

Henrik var en monark som var försiktig med skattemedlen och återställde kronans rikedomar (Edward IV:s skattkammare hade tömts av hustruns Woodvillesläktingar efter hans död och innan Rikard III tillträdde) genom att introducera effektivt hänsynslösa skattemetoder. Han stöddes av sin rådgivare ärkebiskop John Morton vars "Mortons gaffel" (vars två spett var att de som tidigare hade betalt lite kunde därför betala mer, och de som betalat mycket kunde uppenbarligen ha råd att betala ännu mer) var en moment 22-metod för att få adeln att betala de ökade skatterna. Det kungliga styret reformerades också genom ett kungaråd introducerades, som höll adeln kontrollerad.

Henriks linje var både att upprätthålla fred och skapa ekonomiskt välstånd, något som han delvis lyckades med. Han var inte en militärisk man och hade inget intresse av att försöka erövra de områden i Frankrike som hade gått förlorade under sina föregångares regeringstid. Han skrev under fördrag med Frankrike som både direkt och indirekt gav pengar i Englands kassakistor. Han hade stöttats både militärt och finansiellt av den franska kronan eller dess vasaller under den tid han var tronpretendent. För att stärka sin position subventionerade han skeppsbyggnad, och stärkte både flottan och fick förbättrade handelsmöjligheter. Vid sin död hade han samlat ihop en personlig förmögenhet på en och en halv miljon pund; det tog inte sonen lika lång tid att göra av med dem, som det tagit för fadern att samla ihop dem.

Han kom både överens med Frankrike och formade allianser med Spanien; genom att gifta bort sin äldste son, Arthur Tudor, med Katarina av Aragonien, med Skottland— genom att gifta bort sin dotter , Margareta med Jakob IV av Skottland; och med Tysk-romerska riket, under kejsar Maximilian I.

De sista åren

1502 drabbade ödet Henrik tvåfaldigt, något som han aldrig hämtade sig från. Hans arvtagarem den nygifte Artur dog i en epidemi på Ludlow Castle, och några månader senare dog även Henriks drottning efter sviterna av en förlossning där även barnet dog. Henrik ville inte att förhandlingar som hade lett till äktenskapet mellan hans äldste son och Katarina av Aragonien skulle gå om intet så han ordnade en påvlig dispens så hans yngre son kunde gifta sig med änkan, något som vanligtvis inte tilläts inom den romersk-katolska kyrkan. Henrik fick denna dispens från påve Julius II men tvekade och lät det inte äga rum under sin livstid. Även om han hade halvhjärtade planer att gifta om sig och få fler arvingar, blev det inget med detta. Då han avled 1509 efterträddes han av sin andre son, Henrik VIII.

Ättlingar

Henriks äldsta dotter Margareta gifte sig först med Jakob IV av Skottland, och deras son blev Jakob V av Skottland, vars dotter blev Maria I, drottning av Skottland. Genom detta äktenskap ville Henrik bryta den gamla alliansen mellan Skottland och Frankrike. Margarets andra äktenskap var med Archibald Douglas, deras barnbarn Henry Stuart, Lord Darnley gifte sig med Maria Stuart. Deras son Jakob VI av Skottland ärvde Englands tron efter Elisabet I:s död som Jakob I av England.

Henrik VII:s andra överlevande dotter Maria Tudor gifte sig först med Ludvig XII av Frankrike och sedan med Charles Brandon, hertig av Suffolk. Deras dotter Frances gifte sig med Henry Grey, och bland hennes barn fanns Jane Grey, i vars namn föräldrarna och släktingarna försökte gripa kronan efter Edvard VI av Englands död.

Biografier

Henry VII av S. B. Chrimes & George Bernard (1972)
Henry VII av Jocelyn Hunt & Carolyn Towle (1998)
Henry VII av Roger Turvey & Caroline Steinsberg (2000)
The Son of Prophecy: Henry Tudor's Road to Bosworth (1985) av David Rees (ISBN 0-85159-005-5)