Från Rilpedia

?Dubbelbeckasin Status i världen: Missgynnad[1]
Systematik
Domän:	Eukaryoter Eukaryota
Rike:	Djur Animalia
Stam:	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam:	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass:	Fåglar Aves
Ordning:	Vadarfåglar Charadriiformes
Underordning:	Vadare Charadrii
Familj:	Snäppor Scolopacidae
Underfamilj:	Beckasiner Gallinaginae
Släkte:	Gallinago
Art:	Dubbelbeckasin G. media
Vetenskapligt namn
§Gallinago media
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Dubbelbeckasin (Gallinago media) är en vadarfågel inom familjen snäppor.

Innehåll 1 Utseende 2 Utbredning och biotop 2.1 Dubbelbeckasinen i Norden 3 Häckning 4 Föda 5 Status 6 Jakt 7 Referenser 7.1 Noter 7.2 Källor 8 Externa länkar 8.1 Bionicle 2006-2008

Utseende

Dubbelbeckasinen är 26-30 cm lång, har en vingbredd på 43-50 cm^[2] och en vikt på 150 - 260 g. Dubbelbeckasinen har en brunspräcklig fjäderdräkt med en något ljusare brunfläckig undersida. Den är kraftigare byggd än enkelbeckasinen med kraftigare, kortare näbb och två vita vingband. Från näbbroten till ögonen går ett mörkare streck.

Honan och hanen har i princip samma utseende, honorna är dock i genomsnitt något större.

Ungfåglarna liknar de adulta fåglarna mycket, men skiljer sig från dessa genom mindre vitt på stjärtpartiet och ett mer diffusare vingband.

Utbredning och biotop

Dubbelbeckasinen häckar i fuktiga myrar, i floddalar och på kala fläckar i Eurasiens barrskogszon från Norge österut till Jenisej i Ryssland. I Skandinavien häckar den endast i fjällkedjan men i Polen, Baltikum, Ukraina, Vitryssland och Ryssland finns fortfarande häckande dubbelbeckasiner på låglandslokaler.^[3][4]I Centraleuropa häckar den endast i enstaka fall. Den övervintrar i Afrika i Liberia, Ghana, Nigeria, Etiopien, Gabon, Angola, Zambia, Malawi, Namibia, Zimbabwe och Sydafrika.

Dubbelbeckasinens lekplatser återfinns nästan alltid på så kallade översilningsmyrar, vilket är sluttande våtmarker där det ständigt tillförs nytt vatten från högre terräng. Dessa lekplatser ligger i anslutning till trädgränsen. Vegetationen runt lekplatsen består ofta av videbuskar, starrtuvor och enstaka dvärgbjörkar.^[5]

Eftersom dubbelbeckasinens diet till stor utsträckning består av daggmask återfinns lekplatserna där jordmånen är optimal för daggmask. Detta innebär att jorden ska vara lagom porös, fuktig och ha basiskt pH. Detta resulterar i att lekplatserna ofta återfinns där berget består av basiskt material såsom kalk.

Dubbelbeckasinen i Norden

Från att ha varit en allmän häckfågel i Skandinavien och Sverige, med bland annat stora mängder individer på spelplatser i Uppland i mitten av 1800-talet,^[6] häckar dubbelbeckasinen nu enbart i fjällkedjan, och ingenstans i Skandinavien är den vanlig. Den finns främst i Lappland, Jämtland, Tröndelag och Härjedalen^[7] Svenska sydgränsen för permanenta spelplatser går i Härjedalen och den norska vid Hardangervidda.^[8]

Häckning

Dubbelbeckasinen har så kallat lekbeteende vilket yttrar sig i ett parningsspel som utspelar sig på traditionella arenor där hanarna samlas för att spela och dit honorna bara kommer för att para sig. Spelen utspelar sig på natten, då upp till 35 hanar försvarar ett område på ungerfär 100 kvadratmeter. Utgången av detta spel är att vissa hanar får para sig med flera honor medan andra hanar inte får para sig alls.^[9] Spellätena från en lek hörs endast några hundra meter vid bra förhållanden och vid hög aktivitet.^[5] Honan lägger tre till fyra ägg.

Föda

Dubbelbeckasinen livnär sig främst av daggmask men även insekter, och i liten utsträckning växter, som den pickar ur mjuk dy.

Status

I mitten av 1800-talet var dubbelbeckasinen fortfarande en vanlig häckfågel i norra Europa men sedan dess har utbredningen minskat kraftig.^[10] Redan i början av 1900-talet hade arten försvunnit från sina gamla häckningslokaler i Tyskland, Danmark och södra Sverige.^[11] De två viktigaste orsakerna till tillbakagången brukar tillskrivas utdikning av häckningsplatser och betydande jakt under häckningssäsong.^[7]

I början av 1980-talet uppskattade man det skandinaviska beståndet till mellan 5000 till 15000 par.^[12]En undersökning gjord på 2000-talet visar på att det kan finnas cirka 1800 spelande hanar i Sverige vilket skulle innebära ungefär det dubbla i individantal.^[5]

Dubbelbeckasinen är upptagen som missgynnad (NT) både på svenska och internationella rödlistan över hotade arter. Den omfattas också av EU:s Fågeldirektiv.^[13]

I Sverige har Naturvårdsverket framtagit ett åtgärdsprogram för att skydda dubbelbeckasinen.

Jakt

Förr i tiden var jakt på dubbelbeckasin vanlig, främst på grund av att den är lättskjuten eftersom den flyger tämligen sakta och rakt fram. Dubbelbeckasinen är idag skyddad från jakt i alla länder där den häckar förutom Ryssland, Vitryssland och Ukraina. Man räknar med att det skjuts 32 000 dubbelbeckasiner i Ryssland varje år.^[14]

Referenser

Noter

1. ↑ Gallinago media. I: IUCN 2006. 2006 IUCN Red List of Threatened Species. <www.iucnredlist.org>. Läst 28 januari 2007.
2. ↑ Killian Mullarney, Lars Svensson och Dan Zetterström i samarbete med Peter J. Grant: Fågelguiden. Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält, Bonniers, Stockholm 1999, sid. 150. ISBN 91-34-51038-9. 
3. ↑ M. Borowski. (1990). Great Snipe in Poland. Birding world, vol:3, sid:54-60.
4. ↑ A. Kuresoo, E. Leibak. (1994).Breding status of snipes in Estonia and in eastern Baltic region. IWRB Publication 31, sid:81-84
5. ↑ ^{5,0 5,1 5,2} Robert Ekblom, Peter Carlsson. (2007). Beräkning av dubbelbeckasinens Gallinago media bestånd i Sverige baserat på nya inventeringar vid Ånnsjön och Storlien. Ornis Svecica, vol:17, sid:37-47
6. ↑ C. Söderberg. (1832). Några ord om dubbla Becasinen (Scolop. Major). svensk Jakt Tidskrift, vol.1, sid:177-181.
7. ↑ ^{7,0 7,1} L. Elveland, M. Tjernberg. (1984). Vegetationsförhållanden på några spelplatser för dubbelbeckasin (Gallinago gallinago) i västra Härjedalen och södra Lappland. Memoranda Soc Fauna Flora Fennica 60, sid:125-139.
8. ↑ T. Shandy. (1984). Dobbeltbekkasinens Gallinago media forekomst og habitatvalg på hardangervidda.. Vår Fuglefauna, vol:7, sid:2005-2008.
9. ↑ P. Fiske, J. A. Kålås, S. A. Sæther. (1994). Correlates of male mating success in the lekking great snipe (Gallinago media): results from four-year study. Behavioral ecology 5, sid:210-218.
10. ↑ L. Løfaldi, j. A. Kålås, P. Fiske. (1989). Dobbeltbekkasinens tilbakegang i skandinavia - et historisk tilbakeblikk. Vår Fågelfauna, vol.12, sid:39-43.
11. ↑ G. Kolthoff. (1907). Om förändringar i svenska fågelfaunan under det sist förflutna halfseklet. Zoolgiska studier tillägnade prof. T. Tullberg. Uppsala.
12. ↑ S. Svensson, M. Svensson, M. Tjernberg. (1999). Svensk Fågelatlas
13. ↑ Naturvårdsverket - Fågelskyddet i EU 25 år
14. ↑ Länstyrelsen i Norrbottens län - Dubbelbeckasin

Källor

• Killian Mullarney, Lars Svensson och Dan Zetterström i samarbete med Peter J. Grant: Fågelguiden. Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält, Bonniers, Stockholm 1999, sid. 150. ISBN 91-34-51038-9. 
• Gallinago media. I: IUCN 2006. 2006 IUCN Red List of Threatened Species. <www.iucnredlist.org>. Läst 28 januari 2007.
• Robert Ekblom, Peter Carlsson. (2007). Beräkning av dubbelbeckasinens Gallinago media bestånd i Sverige baserat på nya inventeringar vid Ånnsjön och Storlien. Ornis Svecica, vol:17, sid:37-47
• Delar av artikeln är översatt från tyska Wikipedias artikel Doppelschnepfe

Externa länkar

• Sveriges Radio: P2-fågeln Dubbelbeckasin Läte
• Wikimedia Commons har media som rör Dubbelbeckasin
  Bilder & media