Diklormetan
Från Rilpedia
| Diklormetan | |
|---|---|
 |
|
| Systematiskt namn | Diklormetan |
| Övriga namn | Metylenklorid |
| Kemisk formel | CH2Cl2 |
| Molmassa | 84,93 g/mol |
| CAS-nummer | 75-09-2 |
| SMILES | C(Cl)Cl |
| Egenskaper | |
| Densitet | 1,325 g/cm³ |
| Löslighet (vatten) | 13,2 g/l |
| Smältpunkt | -97 °C |
| Kokpunkt | 39,8-40 °C |
| SI-enheter & STP används om ej annat angivits | |
Diklormetan, metylenklorid – ofta används förkortningen DCM - är en lättflyktig tung vätska med svag söt kväljande doft.
Ämnet framställdes första gången 1840 av den franske kemisten Henri Victor Regnault genom klorgas inverkan på metan i solljus. Än idag framställs föreningen på ett likartat sätt genom en radikalklorering av metan eller ur metylklorid (från metanol och saltsyra). Härvid får man en blandning av alla analoger med en till alla fyra vätena substituerade, det vill säga klormetan, diklormetan, triklormetan samt tetraklormetan, varur de olika komponenterna isoleras genom destillation. I Sverige sker ingen tillverkning av metylenklorid. Diklormetan är ett synnerligen gott lösningsmedel som är lösligt i de flesta andra organiska lösningsmedel, och som själv är ett utmärkt lösningsmedel för fetter, vaxer och många hartser. Lösligheten i vatten är 13,2 g/l. Det brukas som avfettningsmedel, för extraktioner och som lösningsmedel vid kemiska reaktioner. Diklormetan sönderfaller långsamt under utveckling av HCl, och brukar av den anledningen stabiliseras med 2-metyl-2-buten (amylen), fenoler eller aminer.
Diklormetan får anses vara den minst skadliga av de enkla klorerade kolvätena, men den är behäftad med flera risker. Mer än 70 % av inandad diklormetan tas direkt upp av blodet och sprids i kroppen. En del bryts ned till kolmonoxid som förstör de röda blodkropparna. Diklormetan har visat sig ge cancer i lungor, lever och bukspottkörtel hos försöksdjur. Vidare har den visats vara mutagen och fosterskadande. I likhet med flera andra klorerade kolväten är den inte brandfarlig. Diklormetan är en växthusgas, om dock ej så kraftfull (GWP 9).
Mot denna bakgrund har man försökt att minska användningen av diklormetan, vilket också har givit resultat; i Sverige minskade användningen från cirka 2 600 ton 1988 till cirka 500 ton 1999.
