Dadaism
Från Rilpedia
Dadaismen eller Dada var en avantgardistisk konstriktning inom modernismen som blomstrade omkring 1916 till 1922. Dada kan ses som en mer handgriplig protest mot kulturens inlemmande i den sociala hierarkin. Man kan också säga att Dada var det första medvetna brottet med en borgerlig kulturell kontinuitet.
Innehåll |
Ordet
Vad ordet dada härstammar ifrån är precis som med mycket i denna rörelse inte bara höljt i dunkel utan det förekommer också ofta i ett stort antal mer eller mindre uppdiktade förklaringar kring många företeelser. Vissa menar på att det bara är ett onomatopoetiskt ord för barnjoller, andra att ordet är hämtat från ett franskt barnsligt uttryck för häst. Ordets irrationella mångtydighet blev symbolisk för hur den dadaistiska rörelsen skulle te sig. Hugo Ball skriver i sin dagbok i juni 1921: När jag stöter på ordet "Dada" blev jag två gånger kallad av Dionysis Aeropagita. D A - D A (Huelsenbeck har skrivit om denna mystiska födelse; det har även jag i tidigare anteckningar. Vid den tiden var jag intresserad av bokstävernas och ordens alkemi).[1]
Historia
Hans Arp (1887-1966), Hugo Ball (1886-1927), författarna Tristan Tzara (1886-1963) och Richard Huelsenbeck (1892-1974) och en grupp andra samlades under första världskriget på Cabaret Voltaire i Zürich i det neutrala Schweiz 1916. Här uppstod dadaismen och manifesterade sig i bullriga och kaotiska möten. Bland medlemmarna fanns också den svenske tecknaren och filmaren Viking Eggeling (1880-1925).
En vidare social kontur fick dadaismen i Berlin, dit den fördes av Huelsenbeck, som snabbt skaffade sig uppsluppna och respektlösa lekkamrater i bland andra Raoul Hausmann, George Grosz, Walter Mehring och Johannes Baader. Här tog dadaisterna klar ställning för den revolutionära omvandling av samhället som yttrade sig i rådskommunismen. Det kan inte råda något tvivel om att dada här tog steget ut ur konstens domäner in i en strävan att radikalt förändra varje människas dagliga liv. Det är också detta som utgör dadas särart.
En annan grupp med Marcel Duchamp (1887-1968), Francis Picabia (1878-1953) och Arthur Cravan i spetsen hade uppstått ungefär samtidigt, och kom senare att knyta förbindelser med såväl Zürich- som Berlin-gruppen. Så småningom kom såväl Duchamp och Picabia som Tzara att utöva stort inflytande över dadaisterna i Paris, där bl.a. André Breton, Benjamin Pérét och Jacques Rigaut kan nämnas.
Ideologi
Dada var en konstnärligt individuell protest mot det samhälle som frambringat första världskriget. Eftersom man ansåg att konsten rättfärdigade detta förljugna samhälle var det en självklarhet att man måste attackera detta samhälle.
Den konst dadaisterna skapade var främst, vad de själva kallade anti-konst, som exempelvis Hugo Balls dikter av nonsens eller Duchamps ready-mades, som ett cykelhjul han skruvade fast på en pall. Picabia skruvade isär en klocka, doppade delarna i bläck, och gjorde avtryck på ett papper med dem, vilket utgjorde konstverket. Kurt Schwitters (1887-1948) gjorde collage av pappersbitar och andra föremål han hittade på gatan.
Dadaisterna använde medvetet ett irrationellt arbetsätt och de hyllade en anarkistiskt och cynisk arbetsmetod där bland annat brottet mot de klassiska begreppet om skönhet stod i centrum.
Krigets fysiska destruktivitet fick i dada sin motsvarighet i en kulturell destruktivitet, men den anti-konst man skapade kom med tiden att ingå i den etablerade konstvärlden. Numera får man betala höga priser för verk av Picabia och Schwitters, men det torde dock vara svårt att slå mynt av de direkta konstaktioner som exempelvis Baader, Rigaut och Cravan excellerade i. Det är dessa senare som står för den handgripliga protest som omtalas i inledningen av denna artikel.
Externa länkar
Referenser
- ↑ Bernt Olsson & Ingemar Algulin: Litteraturens historia i världen, Norstedts Förlag, Stockholm 2005, Fjärde upplagan, sid. 492. ISBN 91-7227-434-4.
|
||||||||
