Styckmordsrättegången
Från Rilpedia
 |
Denna artikel eller avsnitt har källhänvisningar eller externa länkar men källan är fortfarande oklar eftersom dessa inte markeras med fotnoter i texten. Förklara på diskussionssidan vilka påståenden som behöver fotnotas eller märk ut dem med mallen {{källa behövs}}. |
Styckmordsrättegången är det samlande namnet på en rad rättegångar som hölls i Stockholm i slutet av 1980- och början av 1990-talet.
Innehåll |
Bakgrund
En 27-årig kvinna försörjde sig som prostituerad i Stockholms innerstad våren 1984. Hon var drogmissbrukare och bakom sig hade hon ett äktenskap med en man från Portugal, där hon även bott periodvis. Hennes två barn hade omhändertagits av de sociala myndigheterna, och som närmast anhöriga fanns mor och syster i Solna. Under våren bodde kvinnan i perioder hos olika män. Men på pingstdagen söndagen den 10 juni 1984 försvann hon. Enligt uppgift sågs hon sista gången av en äldre man på Östermalm där hon vilade ut under några timmar.
Den 18 juli 1984 hittades ett par plastsäckar med delar av kvinnans styckade kropp vid Talludden under Essingeleden. Därefter hittades den 7 augusti ytterligare några säckar med delar av hennes kropp en kilometer därifrån. Dock fattades huvudet, de inre organen och det ena bröstet.
En obducent vid rättsläkarstationen i Solna misstänktes kort därefter av polisen. Han anhölls den 3 december 1984 men släpptes fem dagar senare. Han hade varit kund på Malmskillnadsgatan vid flera tillfällen, och hans arbetsplats låg mellan de båda platserna där delar av kroppen återfunnits. Obducenten och en allmänläkare åtalades i januari 1988 för att tillsammans ha mördat och styckat kvinnan på rättsläkarstationen i Solna.
"Obducenten" och "allmänläkaren"
De åtalade kom i massmedia att kallas "obducenten" och "allmänläkaren". De häktades hösten 1987 och åtalades för mord vid Stockholms tingsrätt i januari 1988. Den 8 mars 1988 dömdes obducenten och allmänläkaren för mord. Tingsrätten var dock oenig, och grova rättegångsfel uppdagades inom kort. Svea hovrätt intervenerar och river upp tingsrättens domslut senare samma månad. Den 30 maj 1988 inleddes en ny rättegång i Stockholms tingsrätt. Domen meddelades den 8 juli och innebar att rätten fann de två männen oskyldiga till mord. Tingsrätten uttalade dock i sina domskäl att de båda bevisligen hade styckat den mördades kropp, men att brott mot griftefriden var preskriberat, då preskriptionstiden för nämnda brott var två år. (Sedan 1993 är preskriptionstiden fem år.) Detta uttalande i domskälen låg sedan till grund för Socialstyrelsens beslut att frånta läkarna deras legitimationer.
Den 30 september 1988 avvisade hovrätten läkarnas överklagan, med motiveringen att de de facto hade frikänts i tingsrätten. I början av år 1989 nekas läkarna prövningstillstånd av Högsta domstolen.
Efter flera turer i kammarrätt och regeringsrätt fråntas slutgiltigt läkarna sina läkarlegitimationer den 31 maj 1991.
I en serie reportage 2002 gjorde Lars Borgnäs i Uppdrag granskning i SVT tittaren uppmärksam på obducentens förehavanden i samband med att hans första fru hittades död trettondagen den 6 januari 1982. Borgnäs sökte leda i bevis, bland annat med hjälp av den tyske rättsläkaren Bernd Brinkmann (född 1939), att han skulle ha mördat sin fru och kamouflerat brottet till att se ut som självmord. Polisen har utrett detta vid fyra tillfällen, bl.a. i samband med Borgnäs reportage, och inte kunnat komma fram till något annat än att det rört sig om ett självmord.
I boken Döden är en man hävdar författaren Per Lindeberg att ytterdörren var reglad från insidan när obducenten och hans väninna kom till lägenheten och hittade kroppen. De kunde då endast med stora besvär komma in i lägenheten, och Lindeberg anser det därmed vara bevisat att han inte kunnat utföra något brott inne i lägenheten.
De två läkarna har genom rättsprocess försökt att återfå sina legitimationer (och även få skadestånd för lidandet de åsamkats av konsekvenserna av tingsrättens formulering) genom sitt ombud, professor emeritus i civilrätt Anders Agell. De rättegångarna har rört Socialstyrelsens bedömning av rätten till fortsatt innehav av läkarlegitimation. Sakfrågan, innehavet av läkarlegitimation, har prövats i HSAN och två gånger i kammarrätten. Kammarrätten ålades efter överklagan då första prövningen skett, av regeringsrätten att ompröva ärendet i hela dess vidd, inkluderat bevisprövningen i den allmänna domstolen som frikände på alla åtalspunkter. I kammarrätten har två lekmannadomare, nämndemän, deltagit, men är då i minoritet till sakkunniga domare.
Rättegångarna
Den första rättegången i Stockholms tingsrätt fick tas om, delvis eftersom nämndemännen hade låtit sig intervjuas av tidningen Aftonbladet den 9 mars 1988 om vad som sagts under överläggningen. Vid denna rättegång fann tingsrättens majoritet (ordföranden och en nämndeman var skiljaktiga) att det förelåg övertygande bevisning för att de tilltalade begått mordet och beslutade att de skulle sitta i häkte medan de genomgick en rättspsykiatrisk undersökning. De tilltalades försvarare yrkade hos hovrätten att emedan ett rättegångsfel begåtts då nämndemännen berättat om konfidentiella överläggningar för journalisten Richard Aschberg som publicerades i Aftonbladet samt då inte rättens ordförande Birgitta Karlholm närvarat vid rättens sista överläggning så skulle hovrätten överpröva processen. Hovrätten menade att ett rättegångsfel begåtts samt gjorde en egen bevisvärdering som talade för de tilltalades oskuld. De tilltalade skulle därför försättas på fri fot och rättegången göras om. Målet togs om i sin helhet med helt nya ledamöter i rätten. Tingsrätten bad socialstyrelsens vetenskapliga råd i rättsmedicin att studera fallet, och rådet kom fram till att då vitala organ saknades kunde inte dödsorsak fastställas. Därmed kunde man inte utesluta att hon dött en naturlig död och därefter styckats. Alltså var det inte ställt bortom rimligt tvivel att de åtalade var skyldiga, och de frikändes. I domskälen skrev domstolen att läkarna utan tvivel utfört styckningen. Detta brott, brott mot griftefriden, var då redan preskriberat. I och med att det var preskriberat, kunde åtal inte väckas. Eftersom åtal inte hade väckts, hade läkarna inte givits chansen att försvara sig mot det, utan mötte den anklagelsen för första gången i domen.
De frikända läkarna försökte överklaga domskälen, men detta gick inte, då man endast kan överklaga domslut och inte domskäl, och en frikänd inte kan överklaga ett helt friande domslut. JK:s granskning av rättsprocessen ledde i mars 1989 till delvis upprättelse för tingsrätten i den första rättegången. Såväl den lagman som ersatte Birgitta Karlholm (Carl-Anton Spak) som hovrättens intervention i ärendet kritiserades och nämndemännens uttalanden i medierna kunde enligt JK inte anses vara ett grovt rättegångsfel som skulle leda till ny rättegång.
Socialstyrelsen ansökte hos Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd om att läkarlegitimationerna för obducenten och allmänläkaren skulle dras in. Ansökan beviljades den 23 maj 1989.
Ett flertal överklaganden från både läkarnas och socialstyrelsens sida slutade med att kammarrätten den 31 maj 1991 beslutade att återkallelsen av läkarnas legitimationer skulle bestå. Vid senare överklagande till regeringsrätten, resningsansökan (och klagande över domvilla) till Högsta domstolen samt två resningsansökningar (beslut 2001 & 2004) till regeringsrätten så har läkarna ej vunnit framgång; återkallelsen av läkarnas legitimationer består alltjämt. Europadomstolen har nekat att ta upp frågan om de indragna läkarlegitimationerna.
I samband med rättegångarna 1988 förekom också anklagelser om att obducenten var skyldig även till andra brott, och hans vandel ifrågasattes. Hans dåvarande frus självmord den 6 januari 1982 angavs i pressen som misstänkt mord. Journalisten Lars Borgnäs menar i sin bok Sanningen är en sällsynt gäst (2003), att frågetecknen kring fruns självmord (som Borgnäs inte menar var något självmord) är många, och att obducentens beteende i samband med utredningen var mycket märkligt. Polisen har dock utrett fallet inte mindre än fyra gånger, bl.a. i samband med Borgnäs påståenden, och inte kunnat komma till någon annan slutsats än att det rört sig om ett självmord.
Fallet har stått i fokus för flera debatter om feminism och rättvisa i Sverige och om rättssäkerheten i Sverige. Det har diskuterats vilken trovärdighet man ska sätta till missbrukares uppgifter, hur trovärdigt ett litet barns uppgifter är och vilken roll expertvittnen ska spela i domstolarna.
Under 2001-2002 sändes flera program i Sveriges Televisions aktualitetsprogram Uppdrag granskning om mordet, där Lars Borgnäs pekade ut obducenten och allmänläkaren som skyldiga. Debattören Hanna Olsson engagerade sig tidigt i debatten och anser också att de två åtalade är skyldiga. Å andra sidan anser journalisten Per Lindeberg att de två har utsatts för ett av Sveriges största justitiemord i modern tid. Lindeberg menar att det finns flera svagheter i åtalet: vid vittneskonfrontationerna tubbades vittnen att peka ut de åtalade, brottsutredningen var inte förutsättningslös, och försvarsadvokaterna skötte inte sin uppgift. Jovan Rajs, professor emeritus i rättsmedicin och obducentens mentor, hävdar i sin delvis självbiografiska bok att den senare mycket väl kan vara skyldig till såväl mordet som styckningen av kvinnan. Rajs anser även, att rättsrötan i samband med styckmordsutredningen var uppenbar.
Framsteg i kriminalteknik och nya analysmetoder har gjort att analyser av teknisk bevisning kan göras idag som inte var möjliga då fynden gjordes. Med ny DNA-teknik har man nu fastställt att hårstrån som hittades på en handduk som återfanns intill Catrines kropp inte kommer från vare sig allmänläkaren eller obducenten. Inte heller de fingeravtryck som påträffades på plastpåsarna likdelarna låg i kunde bindas till dessa. Idag (2007) anser Västerortspolisen, som har utredningen på sitt bord, att både obducenten och allmänläkaren är avskrivna från misstankar och inte längre intressanta i utredningen.[källa behövs]
Läkarna har stämt staten och krävt ett antal miljoner i skadestånd. Staten (genom justitekanslern) har invänt att dessa skadeståndsanspråk är preskriberade då alltför lång tid förflutit. Attunda tingsrätt beslutade i en mellandom i april 2008 att någon preskription inte har inträtt.[1]
Noter
- ↑ Lisinski, Stefan (22 april 2008). ”Stor framgång för styckmordsläkarna”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=763326. Läst 22 april 2008.
Litteratur
- Agell, Anders, Anatomin av en häxprocess: om styckmordsfallet och Regeringsrättens beslut den 1 juli 2004. Stockholm: Jure 2004. ISBN 91-975455-0-3
- Borgnäs, Lars, Sanningen är en sällsynt gäst: sökandet efter Catrine da Costas mördare. Stockholm: Norstedt 2003. ISBN 91-1-301176-6
- Lindeberg, Per, Döden är en man. Stockholm: Fischer 1999. ISBN 91-7054-888-9
- Olsson, Hanna, Catrine och rättvisan. Stockholm: Carlsson 1990. ISBN 91-7798-351-3
- Rajs, Jovan & Hjertén, Kristina, Ombud för de tystade. Stockholm: Norstedt 2001. ISBN 91-1-300909-5
