Från Rilpedia

Karl Gustaf Löwenhielm (före faderns adlande, 1725, Nordberg), född 5 januari 1701 på Ströms gård i Kils socken, Värmlands län, död 7 mars 1768 i Stockholm; greve, kanslipresident och justitiekansler.

Löwenhielm blev efter akademiska studier i Uppsala och tjänstgöring inom Göta hovrätt 1729 häradshövding på Dal och erhöll 1738 transport till dåvarande Väster-Sysslets domsaga i Värmland. Från 1738 framträder han på riksdagarna som en av hattpartiets mera framstående män, verksam särskilt i statsdeputationen. Vid 1740-1741 års riksdag var han ledamot av den krigslystna mindre sekreta deputationen och av det förstärkta "sekretissimum" samt utsågs till en av de tio deputerade, vilka, sedan man beslutit sig för krig mot Ryssland, fick i uppdrag att jämte lantmarskalken (Ch.E. Lewenhaupt) på förhand bestämma fredsvillkoren. Det var Löwenhielm, som åt de deputerade uppsatte de tre övermodiga skrivelser, vilka förseglade lämnades till regeringen för att, allteftersom kriget artade sig, brytas och läggas till grund för fredsunderhandlingarna.

Det härskande partiet underlät inte att utmärka och befordra en sådan vapendragare, så mycket mindre som Löwenhielms ovanliga ämbetsmannaduglighet gjorde honom synnerligt lämplig för högre värv. Han blev bankofullmäktig (1745-1751), en revisionssekreterarsyssla tillskapades åt honom (1741), han insattes i lagkommissionen (1741-1749), utnämndes 1747 till justitiekansler och friherre, erhöll s.å. den främsta platsen bland fullmäktige i det nyinrättade Jernkontoret (han var stor bruksägare i Värmland) samt utnämndes 1750 till president i Svea Hovrätt och 1751 till riksråd. Han hade vid den tiden börjat i en och annan fråga skilja sig från hattpartiets ytterlighetsmän. I rådet förde han vid många tillfällen den formella laglighetens talan samt utvecklade stor iver, då det gällde att till räddande av rikets ekonomiska ställning inskränka, senare rent av förbjuda brännvinsbränningen samt hämma den tilltagande lyxen. (Den stränga överflödsförordningen av 4 november 1756 var ett verk av Löwenhielm och riksrådet Carl Lagerberg.)

Till rådsmajoritetens beslut att indra Sverige i krig med Preussen (1757) gav han visserligen för enighetens skull sitt bifall, men uttalade otvetydigt som sin åsikt, att rådet i denna sak överskridit sin befogenhet. Också var Löwenhielm den ende rådsherre, som undantogs från den skrapa, vilken vid 1760-1762 års riksdag tilldelades rådet. Vid samma riksdag belönades han med 20 000 daler silvermynt för sitt gagnande arbete som ordförande i den för kriget inrättade utredningskommissionen. 1762 blev Löwenhielm greve och förordnades till ordförande i lagkommissionen. Till 1765 års ständer, då mössorna fullständigt tog makten, författade han å regeringens vägnar den sekreta propositionen över inrikes ärendena, vilken uppriktigt blottade det bedrövliga tillståndet. 9 september 1765 utnämndes Löwenhielm, efter K. Ekeblad, till kanslipresident. Hans uppgift blev nu att utan övergivande av subsidieförbundet med Frankrike verkställa ett försiktigt närmande till England och Ryssland. Ett förbund med England undertecknades också, 5 februari 1766, men följden blev, att Frankrike förklarade sig löst från sina förbindelser.

Det ingalunda grundlösa, om än överdrivna ryktet, att Löwenhielm vore mottaglig för utländska mutor, fördunklade i någon mån det anseende han vann för ämbetsskicklighet, driftighet, lärdom och vältalighet. Löwenhielm var sedan 1746 ledamot av Vetenskapsakademien och sedan 1762 Lunds universitets kansler; i sistnämnda befattning verkade han nitiskt för undanröjandet av åtskilliga missförhållanden vid lärosätet. Lovordade är de tal Löwenhielm höll vid två tillfällen, då han nedlade presidiet i Vetenskapsakademien: Tal om lantskötsel (1751) och Tal om ungdomens uppfostran i ett välbeställt regemente (1767).

Företrädare: Claes Ekeblad

Sveriges kanslipresident 1765–1768

Efterträdare: Claes Ekeblad

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Karl Gustaf Löwenhjelm, 1904–1926 ^(Not).