Bok (träd)

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Bokskog)

Hoppa till: navigering, sök

Texten från svenska Wikipedia

?Bok

Systematik
Domän:	Eukaryoter Eukaryota
Rike:	Växtriket Plantae
Division:	Fröväxter Spermatophyta
Underdivision:	Gömfröväxter Angiospermae
Klass:	Trikolpater Eudicotyledonae
Ordning:	Fagales
Familj:	Bokväxter Fagaceae
Släkte:	Bokar Fagus
Art:	Bok F. sylvatica
Vetenskapligt namn
§Fagus sylvatica Auktor: L., 1753


Hitta fler artiklar om växter med Växtportalen Växtindex

Bokskog. Målning av P. C. Skovgaard (1817-1875)

Bok (Fagus sylvatica) är ett träd tillhörande familjen bokväxter. Bokens ved är mycket tung och sjunker normalt sett i vatten.

Dess silverglänsande stam är karaktäristisk.

Löven, som är ätbara, växer platt horisontellt för att samla maximalt med ljus, vilket får till följd att solen sällan når under trädets grenar och växtligheten under träden präglas av detta, samtidigt som boklöven förmultnar långsamt.

Utbredning

De skogbildande träden i Norden är ganska få: bok, ek, ett par björkarter, gran och tall. Av dessa träd är det bara boken, som kan bilda oblandade skogsbestånd, bokskogar. Dessa förekommer i Skåne och på vissa ställen i Halland.

Norr om Skåne har boken av historiska och klimatmässiga orsaker det minsta utbredningsområdet av våra skogsträd. I blandade skogar växer bok tämligen vanligt endast upp till en gränslinje från mellersta Bohuslän till sydöstra hörnet av Kronobergs län, därefter mot norr till Östergötlands gräns sedan mot sydost till Kalmarsund. Denna linje är den egentliga nordgränsen för Sveriges bokområde.

Bokar finns dessutom enstaka eller i små bestånd i norra Västergötland, västra Östergötland (till exempel på Omberg), planterade till Gävletrakten samt enstaka träd längs Norrlandskusten upp till Umeå. I Norge växer boken i landets södra del, där en större bokskog finns vid Larvik, och längs den milda västkusten till norr om Bergen. Den saknas som vild i Finland.

Bokens inskränkta utbredning i Norden kan åtminstone till en del förklaras av att denna art har invandrat till Skandinavien i en långt senare tid, än våra övriga lövträd. Dess härdighet talar för att den ännu inte har nått sin klimatiska nordgräns. Eftersom Skandinavien i en ganska sen geologisk tid varit täckt av inlandsis, liksom Grönland i våra dagar, så har vår vegetation först efter denna isperiods slut så småningom tagit sig fram här och steg för steg vandrat från söder mot norr.

Växtsätt

Skåne hade till en början samma arktiska klimat som våra högfjäll, vilket bevisas av de fjällväxter som nu hittas som fossila rester i Skåne, till exempel fjällsippan och små fjällviden. Hela vår högre vegetation har således invandrat i en jämförelsevis sen period, och nya arter invandrar än i dag, liksom andra ännu förflyttar sig norrut. En sådan art är boken, den segrar långsamt men säkert över andra träd på samma lokaler. Dess överlägsenhet i denna strid om utrymmet beror på dess natur att vara en skuggväxt, som både ger och tål djup skugga. Bokens krona når en ofantlig bredd, och dess grenar är liksom almens utbredda till vågräta plan i många våningar över varandra. Eftersom bladen som fullt utvecklade är tämligen tjocka och fasta, blir marken under trädet starkt beskuggad. De unga bokarna trivs bra i samma marker som eken. I den bördiga jordmånen i ekbackar och skogsängar trängs först och främst eken ut. Eken är en "ljusväxt", och i längden förkvävs den av beskuggningen från bokarna, och sedan försvinner även den solälskande och färgprålande ekflorans övriga arter. Till och med i konkurrens med granen kan boken avgå med segern. I en ren bokskog av hög ålder kan det vara så skumt, att man knappt ser att läsa, och undervegetationen saknar träd och buskar och blir med tiden ytterst fattig på örter.

Användning

Boken anses vara en sällsam skönhet, både till sin stam och till kronans form hos solitära träd kan stammen ofta uppnå en större diameter. I skogsbestånd liknar den en hög, rak pelare med slät ljusgrå yta, kronan har en yvig förgrening och djupgrön färg. Boken skapar en skogsbild som ger ett överväldigande intryck av storhet, allvar och dunkel. Samtidigt har bokens ved inte samma värde som ekens, och dess utbredning sker på ekens bekostnad. Därtill kommer den skada, som boken gör både på den ursprungliga växtligheten och marken, eftersom jordmånen blir torr och torvartad. Den viktigaste användning man haft av bokveden, är till bränsle och till vissa redskap som utsattes för vatten, såsom båtkölar och bordläggning i träfartyg under vattenlinjen. Bokved användes även till kvarnhjul.Idag är dess främsta användningsområde möbelvirke och kuriöst nog även glasspinnar tack vare träets lena egenskaper och avsaknad av stickor i det hyvlade träet.

Blomning

Bokarna, Fagaceerna, anses vara de ädlaste och värdefullaste av hängeträdens familjegrupp. De är sambyggare med oansenliga vindblommor, som utvecklas samtidigt med bladen. Hos både bok- och eksläktet består hanblomman av blomkalk och flera ståndare, honblomman av en obetydlig blomkalk och en 3-talig pistill, vars fruktämne omges av en samling skyddsfjäll. Hos boken är honblommorna två inom ett gemensamt hölje av sådana fjäll, och även frukterna, som är tresidiga nötter, sitter två tillsammans inom den vedhårda, piggbärande skål, som bildas av detta hölje.

Skålen öppnar sig slutligen med fyra starkt tillbakaslagna, invändigt sammetsludna flikar. Nötterna eller bokollonen har ett ätligt frö, som dock är något beskt och förorsakar illamående om man äter en större mängd. De var tidigare, liksom ekollon, värdefulla till svinfoder. Fröets byggnad är hos både boken, eken och hasseln densamma som hos ett mandelfrö och en äpplekärna. Groddplantor förekomma ymnigt i bokskogar och känns igen på de breda, nästan tvärhuggna hjärtbladens silvervita undersida.

Bilder

Bokskog på Söderåsen i Skåne	Bokskogen på Galgberget i Halmstad efter lövfällning	Boklöv	Löv från en blodbok, Fagus sylvatica purpurea
Bokens blommor	Bokollon