Apostolisk succession
Från Rilpedia
Apostolisk succession (latin successio apostolica) är ett teologiskt begrepp som betyder att man hävdar en obruten vigningskedja mellan apostlarna och deras efterföljare, biskoparna.
Innehåll |
Den apostoliska successionens delar
Den apostoliska successionen har flera delar, vilka ofta kan vara svåra att uppfatta, då olika samfund har olika uppfattningar om dessa, men de tre som brukar definieras är vigningssuccession, sätessuccession och kollegialsuccession.
Vigningsuccession
Vigningsuccession innebär att biskopskandidaten måste bli vigd av en biskop, som i sin tur blivit vigd av en biskop (tillbaka till apostlarna). Vigningen förmedlas genom handpåläggning, och det skall gärna vara fler biskopar närvarande (traditionellt tre).
Detta anses vara den viktigaste delen eftersom man inte kan hävda en obruten apostolisk succession om en ny biskop inte vigts av en biskop som har del av den apostoliska successionen.
En följd av detta är att vid biskopsvigningar inom danska/norska kyrkan får svenska biskopar hålla sig i bakgrunden för att inte återinföra vigningsuccession i dessa kyrkor.
Sätessuccession
Sätessuccession innebär att för att biskopen skall ha någon rätt till att styra ett stift måste han naturligtvis vara "biskop av stiftet" vilket sker i en särskild installationsrit som oftast sker några dagar efter vigningen.
Biskopen övertar då stiftets biskopsstol och blir efterträdare till den förre biskopen, som var efterträdare till den förre o.s.v. Detta är anledningen till att man nedtecknar biskopslistor, vilket skall visa att man alltid har haft renläriga biskopar på biskopstolarna. Detta i sin tur gör att man kan hävda en garanti för den apostoliska tron.
Biskopsstolarna har existerat sedan apostlarna grundade dem, till exempel de äldsta i Jerusalem, Rom, Konstantinopel, Antiochia o.s.v., medan de yngre, till exempel Uppsala, helt enkelt upprättades på order av Rom.
Kollegialsuccession
Varje gång en apostel dog ersattes han av en ny (Judas Iskariot efterträddes till exempel av Mattias), vilket gjorde att antalet aldrig decimerades.
Då de kristnas antal ökade dramatiskt blev man tvungen att öka antalet apostlar, vilket gjorde att man började dela in ledarna i patriarker, som var direkta efterträdare till apostlarna, och ärkebiskopar samt biskopar som hjälpte dessa.
Delarnas tillämpning
När man inom den katolska och den ortodoxa kyrkan talar om apostolisk succession menar man att alla de tre ovan nämnda delarna måste stämma för att den apostoliska länken inte skall brytas.
Några samfunds syn på den apostoliska successionen
Katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna
Katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna hävdar båda apostolisk succession genom alla de tre delarna.
Utöver den allmänna, från apostlarna ”i allmänhet”, successionen menar de att vissa patriarker är efterträdare till specifika apostlar, några exempel på detta är:
Patriarken i Rom, påven, som hävdar succession från Petrus. Patriarken i Konstantinopel som hävdar succession från Andreas. Patriarken i Alexandria som hävdar succession från Markus. Han är också påve för den koptiska kyrkan (inte som Katolska Kyrkans Påve utan hans ställning är "den främsta bland likar, vilket också Romersk-Katolska Kyrkans påve var men har idag en mer framträdande roll). Patriarken i Antiochia som hävdar, liksom patriarken i Rom succession från Petrus.
Nämnas bör också att det inom de olika kyrkorna finns en varierad syn på betydelsen av successionen. Många katoliker ser påven bara som biskoparnas ordförande, medan andra verkligen vill lyfta fram honom som klippan och den synliga enhetens väktare. Inom ortodoxa kyrkan är det dessutom mycket olika; på vissa håll är patriarkerna mycket mäktiga (till exempel i Ryssland), medan de i andra är väldigt svaga gentemot biskoparna (till exempel i Grekland).
De protestantiska kyrkorna
Svenska Kyrkan
Svenska kyrkan hävdar att den apostoliska successionen behållits trots den svenska reformationen. Sveriges förste evangeliske ärkebiskop, Laurentius Petri, inlemmades med deras synsätt i den apostoliska successionen då han vigdes av den katolske biskopen Petrus Magni i Västerås 1531.
Katolska kyrkan bestrider denna uppfattning. Enligt katolsk teologi är en obruten kedja av handpåläggning inte tillräcklig för att tala om apostolisk succession. Härutöver krävs dels en ifråga om prästämbetet tillräcklig grad av renlärighet, dels rätt intention för att den apostoliska successionen (som förutsätter prästvigningen) inte skall gå om intet.
Redan under brytningsperioden på Gustav Vasas tid bestreds det svenska anspråket, och katolska kyrkan vigde två svenska ärkebiskopar, bröderna Johannes Magnus och Olaus Magnus, samtidigt som det på svenskkyrkligt håll utsetts andra.
De danska och norska kyrkorna förlorade den apostoliska successionen i och med att nya biskopar utsågs som inte vigdes av en tidigare biskop. Den danska kyrkan vill inte återinföra apostolisk succession nu, och svenska biskopar måste hålla sig i bakgrunden under danska biskopsvigningar.
Gammalkatolska kyrkan
Gammalkatolska kyrkan hävdar liksom katolska kyrkan en obruten vigningssuccession.
Övriga samfund
Mormonerna
Mormonerna anser sig ha apostolisk succession eftersom flera av Jesu apostlar sägs ha uppenbarat sig för grundaren och invigt honom.[1]
Referenser
- ↑ Doctrine and Covenants, 27:12.
