Ahmed Ben Bella

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Mohamed Ahmed Ben Bella (Muhammad Ahmad Bin Balla) (arabiska: أحمد بن بلّة), född 25 december 1916 i Maghnia, Algeriet, var det självständiga Algeriets förste premiärminister och president, och många ser honom som nationens fader. Han var krigsveteran från första och andra världskriget, och fotbollsspelare.

Under självständighetskriget blev han betraktad som nationalhjälte, men han störtades efter endast två år vid makten av sin forne vän Houari Boumedienne. Han var muslim, men hans modersmål var franska. Algeriet var under Ben Bella en enpartistat, styrd av den tidigare gerillan FLN, som han var med och grundade.

Uppväxt

Ben Bella föddes i en liten tätort i västra Algeriet under den franska kolonialismens höjdpunkt, i en sufisk familj. Han gick i skola i Tlemcen, men skolgången stördes av de europeiska lärarnas diskriminering av muslimer. Han kunde inte ta grundskoleexamen, och hoppade så småningom av skolan.

Militärtjänst i Franska armén

1936 blev Ben Bella frivillig i Franska armén. Armén var en av få möjligheter att göra karriär för algeriska muslimer under kolonialstyret, och rekrytering av frivilliga var vanligt. Han placerades i Marseille under andra världskriget, och var mittfältare i Olympique de Marseille 1939-1940.^[1] Han tillfrågades om en anställning som spelare i laget, men tackade nej till erbjudandet.

Ben Bellas äldre bror hade också deltagit i franska armén under första världskriget och avlidit av skador han tillfogats då. Två andra bröder dog unga. 1940, mitt under andra världskriget, tog Ben Bella värvning igen under Offel de Villaucourt, och tilldelades Croix de Guerre. När Frankrike föll för tyskarna hemförlovades han, men i stället gick han med i det marockanska infanteriet, tirailleurs, med vilket han var i tjänst under den italienska kampanjen. Ben Bella befordrades och emottog 1944 Medaille Militaire, av general Charles de Gaulles hand, som senare skulle bli president. Ben Bellas befälhavare kapten de Villaucourt hade talat om hans tapperhet och pliktkänsla.^[2] Han nekade till en fullmakt som officer efter att ha lärt sig en läxa vid de hårda franska motståndet som följde ett muslimskt uppror i den lilla algerieska staden Setif i maj 1945.

Före oavhängigheten

Efter att ha blivit vald till kommunfullmäktig, var Ben Bella en av grundarna till en underjordisk organisation med ändamålet att bekämpa det koloniala styret, Organisation Spéciale. Detta var den direkta föregågaren till Front de Libération Nationale. Arresterad 1951 och dömd till åtta års fängelse, lyckades Ben Bella fly och begav sig till Tunisien.

1954 deltog Ben Bella i den grupp om omkring sex personer som i ett värdshus i Bern grundade FLN.^[3] Vid Självständighetskrigets utbrott fyra månader därefter, befann sig Ben Bella i Kairo såsom en av nio medlemmar av Revolutionära Kommittén för Enhet och Handling, vilket var överorgan för Front de Liberation Nationale. Han arresterades av fransmännen 1956 efter att hans flygplan kapats och förts till Frankrike, och tillbringade tiden till 1962 i fängelse. Hans arrestering ledde till att Alain Savary avgick i protest mot Guy Mollets metoder. Under tiden i fängelse valdes han till vice premiärminister av den algeriska provinsiella regeringen. Med franska som modersmål, lärde sig Ben Bella arabiska under fängelsestraffet. Han hade tidigare, under åren i Egypten, blivit förd av president Gamel Abdel Nasser inför folkmassorna för att hålla tal, och brustit ut i gråt för att han inte kunnat språket. Det sägs att han vägrade lära sin dotter tala franska för att han ville att hon först skulle lära sig arabiska så att hon inte skulle hamna i samma läge som han själv. Med en ödets ironi var hans kapten från andra världskriget, de Villancourt, befälhavare över den franska armé som lämnade Algeriet 1962.^[4]

Liksom många samtida militanta araber, kallade sig Ben Bella "nasserist" och utvecklade goda förbindelser med Egypten även innan självständigheten nåddes. Nassers materiella, känslomässiga och politiska stöd för den algeriska rörelsen ledde honom i svårigheter, eftersom detta spelade en avgörande roll i att Frankrike förklarade krig emot honom 1956 under Suezkrisen.

Algerisk självständighet

Efter att Algeriets självständighet erkändes 1 juli 1962, ökades Ben Bellas popularitet mer och mer, och därmed blev han allt mera mäktig och betydelsefull. I juni 1962 utmanade han premiärminister Benyoucef Ben Kheddas ledarskap; till följd av detta utbröt bråk med hans rivaler inom FLN, vilket snabbt kvästes av Ben Bellas hastigt ökande skara av anhängare, främst inom armén. I september styrde Ben Bella över hela Algeriet, om än inte nominellt, och valdes till premiärminister den 20 september, ett val som erkändes av USA den 29 september. Algeriet upptogs som den 109:e medlemmen av FN den 8 oktober 1962. Därefter förklarade Ben Bella att Algeriet skulle förhålla sig neutralt i världspolitiken — detta var under kalla krigets dagar — och inom en vecka hade han träffat USA:s president John F. Kennedy för att be om bistånd, och Fidel Castro för att stödja att han överlämnade Guantánamo, och Ben Bella återvände till Algeriet med en begäran att Frankrike skulle dra tillbaka sina baser där, som Evianfreden erkänt.

1963 valdes han formellt till president, utan att det fanns någon egentlig motståndare, och han ledde Algeriets dyrköpta med slutligen lyckosamma försvar mot det marockanska anfallet under Sandkriget. Efter att landet stabiliserats utförde Ben Bella en serie kollektivistiska landreformer i avsikt att gynna de lottlösa bönderna, och hans retorik antog i allt högre grad en socialistisk prägel. Han förde en politik som kallades autogestion, som antogs efter att bönderna delat det tidigare franska besittningarna i en kollektivisering. Genom att balansera krafter inom den algeriska regeringen, främst FLN, den tidigare gerillan och statliga byråkratin, blev hans styre allt mera autokratiskt. Excentriskt och arrogant uppträdande mot kollegor sägs ha orsakat avståndstagande mot honom bland hans förra anhängare, och, under det att han uppmuntrade att en personkult skulle uppstå runt honom, ägnade han mer tid åt utrikespolitiken än åt att utveckla den lokala politiken.

Ben Bella avsattes 19 juni 1965 av sin nära vän och försvarsminister, överste Houari Boumédiènne, som satte honom i husarrest på okänd ort till 1980 då han tilläts söka asyl i Schweiz. Skälet till statskuppen uppgavs vara att Ben Bella hade misskött administrationen och statsfinanserna - "en diabolisk diktator, som förödmjukat nationen, slösat bort allmänna medel och undertryckt de medborgerliga fri- och rättigheterna" - men huruvida detta var den egentliga orsaken misstroddes av utländska bedömare.^[5][6] I tio år efter att han frisläpptes bodde han i Lausanne, men tilläts återvända till hemlandet 1990.

Av Sovjetunionen tilldelades Ben Bella titeln Hjälte av Sovjetunionen den 30 april 1964.^[7]

Senare aktiviteter

Ben Bella valdes till ordförande vid International Campaign Against Aggression on Iraq vid dess Kairokonferens. Vid ett flertal tillfällen har Ben Bella beskrivit sig som en islamist av en mild och fredsälskande sort. Trots att han tidigare styrde en enpartistat, stödjer han numera en demokratisk process i Algeriet. Han är en kontroversiell person, men i vissa kretsar vida respekterad för sin roll i den antikoloniala kampen, och betraktas av många arabiska intellektuella som den sista riktige arabiska nationalisten.

Källor

Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från en annan språkversion av Wikipedia.

Noter

1. ↑ Ben Bellas profil på en inofficiell Olympique de Marseille-sida
2. ↑ Basil Davidson, Afrika : En kontinents historia, Stockholm: Bonnier Fakta, 1984, s. 229
3. ↑ Basil Davidson, s. 229 f
4. ↑ Basil Davidson, s. 231
5. ↑ Anno 65, s. 98, 228
6. ↑ När Var Hur 66, s. 86
7. ↑ Biografi på webbplatsen Hjältar av Sovjetunionen och Ryssland, på ryska