Balder
Från Rilpedia
- För andra betydelser, se Balder (olika betydelser).
Balder (fornnorska/fornisländska Baldr, isländska Baldur) som betyder "den lysande" eller "herren" är en gud i nordisk mytologi. Son till Oden och Frigg, make till Nanna och far till Forsete ("Forseti"). Balder bodde i Breidablick. Balder sades vara bäst av asar. Det var omöjligt att säga något ont om honom. Han var vacker, ljus, god, vis och omtyckt, men hans domar ägde inte bestånd.
Efter Ragnarök skall Balder komma tillbaka från dödsriket och styra den nya världen tillsammans med Nanna.
Innehåll |
Balders död
Hos Snorre framträder Balder bara en gång: när han dödades av sin blinde bror Höder på inrådan av Loke. Detta framträdande handlar egentligen mest om försöken att vinna Balder tillbaka från underjorden och om Lokes bestraffning för dådet. Balder spelar en relativt passiv roll.
Saxos version av Balders död skiljer sig väsentligt från Snorres: Här är Balder och Höder två jordiska krigare som slåss om Nannas hand. Höder kommer över ett magiskt svärd med vilket han dräper Balder (se Mistelten). Därefter åtföljs, precis som i Snorres version, Balder till underjorden av en stor skara krigare.
Dessutom är det bara Snorre som skriver att Höder var blind – andra källor säger att han blundade när han dödade Balder.
Berättelsen om Balders död är den enda bevarade myt där den nordiske guden Balder framträder, och även där spelar han egentligen en rätt passiv roll.
Berättelsen börjar med att Balder får en rad onda drömmar, vilket gjorde asarna så oroliga att Oden sadlade Sleipner och red till Hel. Där sökte han upp en völva, som avslöjade att en boning i dödsriket redan hade ställts i ordning åt Balder, då han snart skulle komma dit. Oden återvände till Asgård, varpå hans hustru och Balders mor Frigg färdades vida omkring och bad allt hon såg att lova med helig ed att inte skada hennes son. Löftet gavs överallt. Därmed tycktes bekymret vara ur världen, och gudarna roade sig med att samlas och skjuta på Balder, och kasta spjut och stenar mot honom, eftersom han nu var osårbar.
Alla väsen älskade Balder, utom Loke. Han förklädde sig nu och sporde Frigg om hon verkligen tagit löfte av allt. Hon svarade ja, med ett enda litet betydelselöst undantag: väster om Valhall hade hon sett en liten mistel (mistilteinn), som hon tyckte var för ung för att avkrävas ed. Då gav sig Loke av, plockade misteln och skar till en pil av den. Sedan gick han fram till Balders blinde bror Höder, som stod sysslolös litet avsides, och frågade honom varför han inte roade sig som de andra. Höder svarade att det var därför att han inte kunde se att skjuta eller kasta. Loke gav honom då mistelpilen och hjälpte honom att sikta, vilket blev Balders bane.
Balder fick en ståtlig begravning i sitt eget skepp Ringhorne (Hringhorni). Det skulle skickas till havs och stickas i brand, men ingen kunde rubba det. Gudarna blev tvungna att skicka efter jättinnan Hyrrokkin, som kom ridande på en varg med en huggorm som töm. Hon behövde bara knuffa till skeppet en gång, så gled det ut till havs. Tor ville då dräpa Hyrrokkin med Mjölner, men de andra gudarna vädjade för henne.
När Balders kropp lades på bålet brast hans hustru Nannas hjärta, och hennes kropp lades bredvid Balders, liksom Balders häst. Oden lade dit sin guldring Draupner, källa till oändlig rikedom då därifrån var nionde natt dröp nio andra ringar, lika tunga som den själv. I Balders öra viskade Oden någonting, och vilka hans ord till sonen var i den stunden är en av de eviga gåtorna, ty den röjde han inte för någon. Till slut vigde Tor skeppet med sin hammare, och det började brinna.
Men ännu gav gudarna inte upp. Oden hade ännu en son som hette Hermod (Hermodhr). Denne skickades till Hel, med tillsägelse att göra allt som stod i hans makt för att föra Balder åter till de levandes land. Nio dagar och nio nätter red han, genom mörka dalar och över de dödas flod. Han kom utan faror fram till Hel, där han såg att Balder bodde och blev väl behandlad. Hermod talade med Hel, som sade att hon skulle låta Balder återvända, på ett villkor: att varje ting och varje väsen i världen, både levande och döda, skulle begråta honom. Och det gjorde alla, men än en gång med ett enda undantag: en gammal jättinna som sade sig heta Töck, som sade sig gjuta torra tårar för Balder då han ingen glädje givit henne. Därmed var Balder dömd att stanna i Hel till Ragnarök, men då skall han återvända för att tillsammans med Höder styra nästa världsålder. (Från kristet håll har ibland dragits paralleller till den kristna uppståndelsetron. Här finns dock en viktig skillnad: I Ragnarök stupar även Oden, så i denna version återvänder sonen först när fadern är död; en tanke som torde vara svår att finna i kristna sammanhang.)
Myten om Balders död slutar dock inte med Balders död, ty i den gamla religionen var blodshämnden en helig plikt, för gudar likaväl som för människor. Balders direkte baneman var Höder; visserligen ofrivilligt, men det brydde sig den tidens rättsuppfattning inte om. Balders indirekte baneman var Loke, och dessutom troddes Töck vara Loke i förklädnad, så han var skyldig även till Balders fortsatta bortovaro. Ytterst hade dessutom alla gudar del i skulden, ty deras dåraktiga lek hade givit Loke hans tillfälle. Därför var ingen av dem lämpad att dräpa Höder. En ny hämnare måste avlas, och den saken åtog sig Oden.
En jättejungfru fanns som hette Rind (Rindr). Med hjälp av sin slughet lyckades Oden närma sig henne, trots att hon var väl vaktad; sedan var hon inte längre jungfru, och nio månader sedan föddes Odenssonen Vale (Váli). En natt gammal, innan han hunnit tvätta händerna eller kamma håret, sände han Höder till Hel. Där blev han lika väl mottagen som Balder, och därifrån skall han som sagt återvända tillsammans med denne.
Främst skyldig till dådet var dock Loke. Så fräck var han ändå, att då gudarna hade gille i Ägirs sal kom han dit och smädade alla gästerna i tur och ordning. När Tor, som var försenad, också kom dit och hötte med hammaren gav sig Loke av, men först sedan han sagt åt Ägir att detta skulle bli den sista festen i hans salar. Loke flydde nu till Franangers fors (Fránangrs foss). Där ägnade han en del av sin tid åt att i laxhamn simma upp- och nedströms. En gång, i mänsklig gestalt, började han fundera på hur gudarna skulle kunna fånga honom, och som resultat av sina funderingar uppfann han fisknätet. Just då fick han se hur asarna närmade sig, fick brått att kasta nätet på elden, hoppade i forsen och förvandlade sig till lax. Men när gudarna kom hade nätet lämnat spår i askan, så de tillverkade ett nytt och gjorde genast bruk av det. Gudarna steg ned i älven och gick nedströms, längs båda stränderna. Men laxen Loke stannade mellan två stenar, och nätet gled över honom. Gudarna kände detta, hängde tyngder i nätets nederkant och försökte igen. Loke simmade framför nätet tills de kom till älvens utlopp. Då ville han inte komma ut i saltvattnet, så han vände om och hoppade över nätet. Gudarna vände också och följde honom uppströms, men nu vadade Tor mitt i strömmen, och de andra gudarna längs stränderna, så när de kom till ett ställe där Loke inte kom förbi, och han hoppade över nätet igen, fick Tor tag i honom; hårt måste han knipa om Lokes stjärt, för att denne inte skulle glida ur greppet. Och sedan den dagen är alla laxar smala om stjärten.
Detta var slutet på Lokes frihet. Än en gång i mänsklig gestalt fördes han till en grotta, lades på tre klipphällar som ställts på kant - under axlarna, höfterna och knäna - och band med tarmarna efter en av sina egna söner. Så får han ligga till Ragnarök. Över honom hängdes en orm, vars etter skall droppa honom i ansiktet; men hans trogna hustru Sigyn håller en skål över hans ansikte för att fånga upp giftet och lindra hans smärta. Men ibland blir skålen full, och Sigyn måste tömma den. Då får Loke ettret i ansiktet och skakar och skälver, och jorden med honom. Detta är orsaken till jordskalv.
Balder och Kristus
Det finns flera likheter mellan traditionen om den vite Balder och Vite Krist (Balder beskrevs till exempel som "den vitaste av asar" och Kristus kallades Vite Krist). Båda är framställda som goda och lidande gudar, båda dör och blir begråtna; kristendomens dualistiska motiv, kampen mellan gud och djävul, kan återfinnas i konflikten mellan Balder och Loke. I enlighet härmed skulle Balder i Snorres version vara en kristianiserad asagud. Sambandet är dock omdiskuterat, och källorna är alltför motstridiga för att någon entydig tolkning ska kunna göras. Balder framstår som den kanske mest svårtolkade av asalärans gudagestalter.[1]
Förmodligen är det befintliga materialet sprunget ur flera traditioner. Enligt viss forskning ska Balder utgöra en nordisk uttolkning av den orientaliske fruktbarhetsguden, vilket, i korthet, innebar att han var en Odenkrigare som offrades för att grödan skulle komma tillbaka på våren.
Se även
Referenser
Noter
- ↑ 2008-01-13 Källa Nationalencyklopedin
