Från Rilpedia

Axel Fredrik Cronstedt, född 23 december 1722 på Ströppsta i Turinge socken i Stockholms län som son till Gabriel Cronstedt, död 19 augusti 1765, var en svensk bergmästare, mineralog och kemist, den moderna mineralogins och geologins grundläggare och upptäckare av grundämnet nickel.

Cronstedt skrevs 1738 in vid Uppsala universitet och studerade till en början matematik i syfte att, enligt faderns önskan, bli militär. Genom Johan Gottschalk Wallerius föreläsningar i mineralogi väcktes intresset för det ämne han sedan odelat ägnade sig. År 1742 ingick han som auskultant i Bergskollegium, där han 1746 blev extra ordinarie notarie och 1747 notarie. År 1747 utnämndes han till geschworner i Öster- och Västerbergslagen och blev 1758, bergmästare i nämnda bergslag. 1753 blev han ledamot av Vetenskapsakademin. Cronstedts värdefulla mineralsamling blev inköpt av den danske godsägaren Tönnes Christian Bruun-Neergaard.^[1]

Cronstedt och den moderna geologin

Cronstedt blev kanske mest känd för sina grundläggande studier av mineral och bergarter, vilka var epokgörande vid den tiden. Liksom inom botanik och zoologi försökte både Carl von Linné och Wallerius att dela in mineral- och stenriket på ett systematiskt sätt. Linné, som med sitt starkt utpräglade formsinne fäste stor vikt vid mineralens kristalliska egenskaper, inspirerade till Jean-Baptiste Romé de l'Isles banbrytande arbete (1772), och Wallerius' mineralogi (Mineralogica, 1747) var den första verkliga handboken inom denna vetenskapsgren.

I många hänseenden passade inte Linnés synsätt för behandlingen av mineral och bergarter, då han alltför ensidigt fäste sig vid deras yttre karaktärer såsom färg, struktur, formvariationer o. s. v. Hos djur och växter är dessa egenskaper betecknande för olika arter, men detta är inte applicerbart på mineral och bergarter. Varken Linné eller Wallerius gjorde skillnad på enkla mineral och bergarter, mellan verkliga bergarter, "stenvandlingar" (= fossil), stengyckel (jättegrytor, rafflade stenar, "örnstenar", "matematiska stenar") eller "stenafvel" (pärlor, tuppstenar, tyre, stenar av flygande drakar m. m.).

Cronstedt rensade bort de sistnämnda ämnen ur mineralogin och drog en gräns mellan stenriket och djurriket. Han lade grunden till den moderna geologin genom att skilja mellan mineral och bergarter, publicerat i ”Försök till mineralogie” eller ”Mineralrikets upställning”, som kom ut anonymt 1758 och gavs ut på danska (två olika översättningar), på tyska (tre översättningar, 1760, 1770 och 1780), franska (1771), engelska (1772) och sannolikt på åtskilliga andra språk.

Den reform Cronstedt genomförde inom mineralogin väckte både motstånd och strid på sin tid, mycket på grund av att Cronstedt inte fäste sig vid mineralens yttre utseende utan ansåg att deras kemiska egenskaper var viktigare för klassificering. Han var den förste som använde blåsröret, med vilket han gjorde många upptäckter. Cronstedt skilde fullständigt de morfologiskt snarlika, men i kemiskt avseende totalt olika koboltmineralen, koboltglans, spejskobolt och linnéit. Han beskrev kopparmalmen kuban som under nära ett århundrade förväxlades med kopparkis.

De vattenhaltiga silikat, som är kända under namnet zeoliter, hade av mineralogerna blivit helt och hållet förbisedda. Cronstedt kände igen och beskrev emellertid en zeolit från Åreskutan som ett särskilt mineral och denna blev sedermera representant för zeoliternas stora grupp.

Upptäckten av nickel

Upptäckten av grundämnet nickel skedde vid Losgruvan i Hälsingland. En metall som liknar kobolt vilken bergsrådet Georg Brandt redan 1735 betecknade som en egen metall. Assessor H. Kalmeter hade börjat bryta kobolt och vismut, men den kobolt man fick ut gav ej ren blå färg. Cronstedt startade då en undersökning om orsaken och upptäckte då att malmen endast innehöll en liten mängd kobolt. Däremot innehöll den en större mängd av en ny metall, vilken han gav namnet nickel och som han beskrev i Rön och försök, gjorda med en malmart från Los kobolt-grufvor (Vetenskapsakademins handlingar 1751-54). Även om många av nickels reaktioner är mycket karaktäristiska, bestreds upptäckten länge av samtida utländska kemister, till exempel tvivlade René Just Haüy fortfarande år 1801.

Cronstedt var också den förste som fäste uppmärksamheten på wolfram från Bastnäs gruvor i Västmanland, samma gruvor där Jöns Jacob Berzelius, Hisinger och Klaproth 1803 upptäckte metallen cerium och Carl Gustaf Mosander upptäckte metallerna lantan (1839) och didym (1842).

Referenser

1. ↑ Enligt Molls Archiv, 1805, IV

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Cronstedt, Axel Fredrik, 1904–1926 ^(Not).