Antikens filosofi
Från Rilpedia
 |
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (april 2009) |
| Antikens filosofi | |
 |
|
| Epikurism | |
| Gnosticism | |
| Nyplatonism | |
| Platonism | |
| Skepticism | |
| Sofism | |
| Stoicism |
Antikens filosofi syftar framför allt på den filosofi som bedrevs i Grekland under 400- och 300-talen f.Kr. De tre stora tänkarna är Sokrates, Platon och Aristoteles. Filosoferna som verkade innan dessa kallas försokratiker.
Försokraterna
De allra första europeiska filosoferna som vi känner till är försokraterna, vilka precis som namnet antyder verkade före Sokrates. Kända försokrater var Thales från Miletos, Parmenides och Herakleitos. Deras frågeställningar cirklade huvudsakligen kring metafysiska frågor som sökande efter ett urämne, det ämne som allt annat var uppbyggt av. Av denna anledning brukar försokraterna ibland benämnas som naturfilosofer.
Den österländska filosofins historia börjar med försokratikerna som var det första som första som ställde frågor om världen utan att ge religiösa svar på frågorna. Genom att ta fram teorier om världen och sedan utsätta teorierna för kritik, diskussion och granskning så utvecklade försokraterna det vetenskapliga arbetssättet.
Aristoteles sa att Thales från Miletos var den filosof som grundade den filosofi som handlar om att förklara vad allt varande är uppbyggt av. Aristoteles säger att Thales svarade vatten på den frågan. Thales anses allmänt som den första representanten för västerländsk filosofi.
Det var att finna ett urämne (arche) som var de tidigaste filosofers främsta fråga. För att kunna bestämma vilket som var urämnet så måste de kunna förklara allt som händer genom det valda ämnets lagar och funktioner. Det är det första kända försöket att ställa upp en generell teori baserad på observationer av verkligheten. Parmenides var också en av de främsta försokraterna. Parmenides menade att vår uppfattning om världen omkring oss som skapas utifrån våra sinnesorgan var felaktig och att det finns en sann verklighet som består oberoende av oss. Han menade också att tomrum inte existerade, eftersom att det ju inte kunde existera något som inte var något. Och eftersom rörelse behöver ett tomrum att fylla upp för att vara en rörelse så kunde inte heller rörelser existera.
Pythagoreerna med Pythagoras i spetsen utgör en annan viktig skola inom försokraterna. De utmärks av att matematisk och astronomisk forskning blandat med talmystik.
Antiken
Naturfilosofernas storhetstid når sin höjdpunkt i och med Demokritos och Leukippos atomteorier. Demokritos menade att all materia består av en mycket liten elementarpartikel som han kallade atom (vilket betyder "odelbar"). Efter detta tog moral och samhällsfilosofiska frågor över hos sofisterna eller vishetslärarna vilka arbetade som lärare i politisk retorik i det demokratiska Aten eller professionella filosofier. Under denna tid i filosofins historia nåddes höjder som inte återkom förrän den muslimska filosofin och i många frågor inte förrän i våra dagar.
I denna diskussion om relationen mellan natur och lag, mellan naturgivet beteende och högre moraliska principer inträde Sokrates (470–399 f.Kr), som under århundraden sågs som en slags filosofisk idealgestalt. Sokrates dömdes till döden för att ha "förlett ungdomen och försakat gudarna". Troligen var det egentligen ett straff för att han hade ifrågasatt den politiska ledningen. Sokrates efterlämnade inga egna texter, men hans lärjunge Platon (427–347 f.Kr) efterlämnande skrifter. Så det vi vet om Sokrates är nedtecknat av Platon. I Platons texter verkar figuren Sokrates stå för Platons åsikter, snarare än för den riktige Sokrates åsikter. Sokrates undervisade gratis till skillnad från sofisterna.
Också historikern Xenofon nämner Sokrates, men Xenofon var dock inte insatt i filosofi och inte en så tillförlitlig källa för Sokrates filosofiska idéer. Xenofon anstränger sig mycket för att bevisa att Sokrates dödsdom var felaktig och framställer Sokrates som en ganska klen figur som egentligen inte utgjorde något hot för de ledande atenarna. Platon och Xenofon är dock överens över att Sokrates menade att filosoferna var de mest lämpade att sköta politik och juridik, inte militärerna eller de förmögna aristokraterna. Bland Platons mer inflytelserika teorier märks hans idélära, där han i en enhetlig teori ger en modell för att besvara en mångfald av filosofiska frågor. Det är under Platon och Sokrates som den här typen av mer heltäckande filosofiska system uppstår. Platon hade också teorier om hur staten skulle styras som överensstämde ganska väl med Sokrates idéer.
Än mer mångsidig var Platons elev Aristoteles (384–322 f.Kr), han behandlade i sina verk i stort sett alla då kända vetenskapsområden och flera av hans insatser fick stå oöverträffad i århundraden och har utgjort en viktig del i alla filosofi därefter. Aristoteles studium av korrekta respektive inkorrekta slutledningar brukar ses som logikens ursprung, som vetenskap betraktat, och hans logiks arrangemang överträffades vetenskapligt först mot slutet av 1800-talet. Aristoteles ansåg att människor av naturen är politiska varelser. Det betydde att människor också är sociala varelser och att varje förståelse av mänskligt beteende och behov måste inkludera sociala överväganden. Han analyserade också värdet av olika politiska system, beskrev deras för- och nackdelar och klassificerade dem som monarki, oligarki, tyranni, demokrati och republik.
Aristoteles verkade i Aten under Alexander den stores tid och var också hans lärare.
Senantiken
Aristoteles vann året efter Alexander och i de århundraden av strider som följde upplösandet av Alexanders rike kom livsåskådningsproblem upp i förgrunden och olika filosofiska livsåskådningar dök upp i konkurrens med olika religioner och kulturer som var på uppgående (Mithraskulten, kristendomen med flera). Bland dessa filosofiska livsåskådningar märks epikurismen, stoicismen och skepticismen.
Epikurismen förespråkar att människan gör bäst i att dra sig undan allt bekymmersamt, såsom politik och offentligt liv, och i stället ägna sig åt ett stillsamt liv bland vänner, där hon undviker allt smärtsamt, och söker de ting som ger henne varaktig lycka. Epikurismens skapare Epikuros ansåg att man bör leva här och nu och inte vara rädd för efterlivet, eftersom det inte finns något liv efter döden. Epikuros anser att frånvaron av smärta är den högsta olyckan.
Stoicismen menar att man inte ska hetsa upp sig över något i onödan. Vi rår enbart över den egna viljan. Alla livets skiften skall den vise möta med lugn oberördhet. Man ska viljefast stå emot alla drifter för att upprätthålla "dygden".
Skepticismen hävdar att all kunskap är osäker och det inte finns några säkra sätt att skilja det som är sant från en åsikt. Bäst är att avstå från att yttra någon uppfattning och försöka leva ett oengagerat liv i sinnesro.
Genom att Romerska riket blev den dominerande makten vid Medelhavet kom den grekiska filosofin att införlivas i den romerska kulturen. Roms egna bidrag till filosofin var dock få, den romerska pliktmoralen passade bäst ihop med stoicismen som vann anhängare från många olika skikt i samhället, från slaven Epiktetos till kejsare Marcus Aurelius (121–180).
Med Västromerska rikets nedgång gick också filosofin tillbaka. Kyrkofadern Augustinus (354–450) är en av de sista filosoferna som kan räknas till antiken. Under inflytande av nyplatonismen utformade han en kristen teologi som byggde på nyplatonismen uppdelning mellan kroppen och själen. Liksom Platon ansåg Augustinus att människan bestod av kropp och själ, där kroppen var av mindre värde än själen. Kroppen, den materiella delen av människan, var enligt den nyplatonismen oviktig.
|
||||||||||||||||||||||||||
