Firdausi
Från Rilpedia
Hakim Abu al-Qasim Firdausi Tusi (även Ferdosi, Ferdusi, Ferdowsi) (persiska:فردوسی طوسی ; arabifiering av persiskans Pärdisi för "den paradisiske"; somliga tillägger Mansur, andra Ahmed eller Hasan) var Persiens mest berömde episke skald. Firdausi betraktas som Irans nationalskald.
Han föddes antagligen 935 eller 936. Dödsåret är ej säkert känt, men är enligt somliga 1020 eller 1021, enligt andra 1025 eller 1026. Säkert är dock att han föddes i en by nära Tus i Khorasan, där han levde under anspråkslösa förhållanden såsom innehavare av en mindre lantegendom. Det verk, som gjort hans namn så berömt i världslitteraturens historia, är den stora episka dikten Shahnameh ("Konungaboken"), som i ungefär 60 000 dubbelverser innehåller en skildring av de persiska kungarnas bragder ifrån äldsta tider och fram till den sassanidiska dynastins undergång (642 e.Kr.) Shahnameh är världens längsta episka dikt, skriven av en och samma författare. Det är Irans nationalepos och en viktig källa till det persiska folkets identitet. Shahnameh brukar traditionellt illustreras med vackra miniatyrer. Vid sidan om klassiska turkiska och arabiska tolkningar finns Shahnameh översatt till de stora världsspråken. Baron Eric Hermelin översatte de inledande delarna av Shahnameh till svenska 1931.
Innehåll |
Materialet i Shahnâme
Materialet till detta oerhört omfattande arbete hämtades från de gamla iranska folksagorna, vilka redan förut blivit översatta från pehlevi (medelpersiska) till nypersisk prosa. Den förste, som grep sig an en poetisk bearbetning härav, var den berömde skalden Dakiki, och då denne plötsligt avled efter att ha fullbordat ungefär 1 000 verser, beslöt Firdausi att fortsätta arbetet och införlivade den del, som Dakiki redan utarbetat, med sitt eget verk, ehuru han uttalade sig tämligen ofördelaktigt om sin föregångare. Efter åtskilliga års arbete förelåg ett avslutat helt, som Firdausi 999 överlämnade till en samanidisk storman, Ahmed bin Muhammed i Khanlanjan i närheten av Isfahan.
Arbetet med Shahnâme
Elva år senare är hela dikten färdig och Firdausi hade då enligt egen uppgift lagt ned trettiofem år på sitt verk. I den form, i vilken "Shahnâme" nu föreligger, är den tillägnad sultan Mahmud bin Sabuktigin i Ghazna, som på flera ställen, i synnerhet i inledningen, prisas som en mäktig och ädel furste. Enligt den vanliga uppgiften begav sig Firdausi själv till Gazna för att överlämna sitt arbete åt Mahmud. Däremot är det alldeles oriktigt, att han, såsom man förr antagit, av denne fått något slags officiellt uppdrag att fullfölja Dakikis påbörjade verk. Det enda historiska häri torde vara, att Firdausi icke erhöll den furstliga belöning han väntat och med anledning härav hämnades på sultanen genom en bitter satir, i vilken han i bitande ordalag hånade uppkomlingen för dennes låga sinnelag och lumpna girighet.
Satiren mot fursten i Gazna
Av traditionen har denna händelse utsmyckats med varjehanda fantastiska tillsatser. Satiren har blivit bevarad till våra dagar, men om legendens övriga detaljer verkligen äger någon historisk grund, är ej lätt att avgöra. Så mycket är emellertid säkert, att Firdausi för en tid tog sin tillflykt till bujiden Beha ed-daula eller snarare hans son Sultan ed-daula, där Mahmud ej kunde nå honom, och att han till sist återvände till sin fädernestad Tus och stannade där till sin död.
Firdausis grav är belägen utanför stadens område. Detta förklarar traditionen så, att skalden, som gjort till sin uppgift att förhärliga den förmuselmanska tidens hjältar, av det fanatiska prästerskapet beskylldes för kätteri och därför ej ansågs värdig att vila på de rättrogna muslimernas gemensamma begravningsplats.
Handlingen i Shahnâme
"Shahnâme" börjar med de första sagokungarna, som under ständiga strider med Ahriman lade grunden till den äldsta kulturen på jorden. Därefter skildras den gyllene tidsåldern under Jamshids 500-åriga regering, den onde Dahhaks tusenåriga skräckvälde och landets slutliga befrielse genom en ättling av den gamla iranska kungasläkten. Sedan börjar den oförsonliga kampen mellan Iran och Turan, som gav de iranska heroerna anledning att utmärka sig genom varjehanda sagolika bedrifter, och så småningom antar dikten en i någon mån historisk karaktär. Efter Darab och Dara (Darius) kommer Alexander, vars historia stöder sig på Pseudo-kallisthenes. Om arsaciderna har Firdausi föga att förtälja. Från och med Ardeschir I ansluter sig "Shahnâme" i huvudsak till historien, ehuru framställningen även här är utsmyckad med varjehanda romantiska tillsatser. Dikten slutar med den siste sasanidkungen Jezdegird III:s sorgliga död.
Inflytandet på persiska litteraturen
Firdausi har utövat ett utomordentligt stort inflytande på den persiska litteraturen, och hans verk har blivit förebilden för en hel mängd episka dikter av samma art. Stilen är i allmänhet enkel och okonstlad och språket ej på långt när uppblandat med arabiska lånord i samma grad som i de yngre skaldernas verk. De till våra dagar bevarade handskrifterna av "Shahnâme" är synnerligen talrika. Många är utomordentligt elegant utförda och till stor del försedda med bilder, som även i konsthistoriskt avseende är av stort intresse. De äldsta manuskripten härstammar från 1200- och 1300-talen. Tyvärr har avskrivarna i allmänhet handskats tämligen vårdslöst med texten och redan i de äldsta handskrifterna förekommer många oriktiga läsarter.
Firdausis övriga arbete
Utom "Shahnâme" har Firdausi författat även några lyriska stycken och ett romantiskt epos med titeln Yusuf u Zulaikha, vari han behandlar Josefs historia på grundvalen av framställningen i Koranens 12:e kapitel. I inledningen till detta arbete uttalar han sitt ogillande av sin dikt till de gamle iranska "kungarnas och hjältarnas" ära och lovar att för framtiden sysselsätta sig endast med "heliga sånger och hymner till profeternas lov". Avsikten med detta uttalande, som tolkats på olika sätt, torde ha varit endast att hos den bujidiske furste, som skänkt skalden en fristad, tillförsäkra sig större erkännande än det, som kom honom till del vid hovet i Gazna, ty bujiderna var strängt ortodoxa shiiter. Även Firdausi bearbetning av sagan om Josef har givit upphov till många efterbildningar, ehuru detta arbete icke blivit så vitt spritt som hans förnämsta mästerverk.
Källor
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Firdausi, 1904–1926 (Not).
