Sädgås

Från Rilpedia

Version från den 28 februari 2009 kl. 19.44 av LA2-bot (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
?Sädgås
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Status i Sverige: Missgynnad[2]
Bean.goose.600pix.jpg
Systematik
Domän: Eukaryoter
Eukaryota
Rike: Djur
Animalia
Stam: Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam: Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass: Fåglar
Aves
Ordning: Andfåglar
Anseriformes
Familj: Egentliga andfåglar
Anatidae
Underfamilj: Anserinae
Tribus: Gäss
Anserini
Släkte: Anser
Art: Sädgås
A. fabalis
Vetenskapligt namn
§Anser fabalis
Auktor: Latham, 1787
Tundrasädgås (A. f. rossicus)
Tundrasädgås (A. f. rossicus)
Blue morpho butterfly2 300x271.jpg
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Sädgås (Anser fabalis) är en grå gås som häckar i norra Eurasien. Dess taxonomiska status är under diskussion och ibland behandlas den som två distinkta arter, exempelvis av American Ornithologists' Union (AOU) sedan 2007.

Innehåll

Utbredning och taxonomi

Den häckar i norra Euroasien och är en flyttfågel som övervintrar på spridda ställen i Europa, Ryssland, Kina, Turkiet, Iran, Nord- och Sydkorea och i Japan.[3] Den har observerats bland annat i Kanada, Marocko, Algeriet, Tunisien, Egypten, Mali och på Azorerna och Island.[3]

Taxonomi

Sädgåsens taxonomi är under diskussion. Man brukar tala om komplexet sädgås-spetsbergsgås som av olika taxonomer behandlas som allt ifrån en anda art till fyra olika, med sju underarter.

Klassiskt har sädgåsen behandlats som en art med fem underarter. Många taxonomer har dock delat in arten i de två arterna Anser serrirostris som kallas "tundrasädgås" och Anser fabilis som då kallas "skogssädgås".

Sädgåskomplexet fem taxa är:
Skogssädgåskladen

  • fabalis - häckar på taigan från norra Skandinavien till Uralbergen. Kallas ibland för "taigasädgås".
  • johanseni (Delacour, 1951) - häckar på taigan från Uralbergen till Bajkalsjön.
  • middendorffi (Severtsov, 1853) - häckar på taigan i östra Sibirien, öster om Bajkalsjön.

Tundrasädgåskladen

Data från DNA-analyser gjorda av en finskt forskargrupp pekar dock på att komplexet sädgås-spetsbergsgås går att dela in i tre väl skilda klader och att de därmed bör behandlas som tre distinkta arter:[4]

  • Spetsbergsgås (Anser brachyrhynchus) - häckande populationer på Grönland, Island och Svalbard, dvs samma som dagens spetsbergsgås.
  • Sädgås (Anser fabalis) - häckande populationer på tundran och den västra delen av taigan - dagens sädgäss av underarterna rossicus, fabalis och serrirostris
  • Middendorffs gås (Anser middendorffii) - häckande populationer på taigan i Sibirien öster om Bajkalsjön - dvs dagens sädgäss av underarten middendorffii

Denna forskargrupp är istället mer tveksam till att dela upp å ena sidan taxonet fabalis, och å andra sidan taxonen rossicus och serrirostris, i två arter.[5]

Förekomst i Sverige

I Sverige häckar den från norra Dalarna och nordvästra Hälsingland till nordligaste Lappland. Merparten häckar i skogsområdena från Ångermanland till Torne lappmark.[2] Under sin årliga flyttar påträffats de i alla delar av södra Sverige. Vårflyttningen mot norr genom Sverige sker under andra hälften av april och de anländer de svenska häckningsplatserna i slutet av april- början av maj. De lämnar dessa häckningsplatser i september och observeras på de svenska rastplatserna, tillsammans med östligare populationer, i slutet av samma månad för att senare dra vidare till sina vinterkvarter i Nordvästeuropa.[6] En viktig sådan rastplats i Sverige är Tåkern där man i oktober 1988 räknade in så många som 49600 sädgäss.[6]Andra viktiga rastplaster i Sverige är Kvismaren och Östen.[6]

Utseende

Sädgåsen är den näst största av de grå gässen med en längd på 69-88 cm och ett vingspann på 140-174cm,[7] men olika populationer variera i storlek (se nedan) Den är ganska mörk och långvingad i jämförelse med de andra grå gässen. Dess huvud och hals är gråbruna. Överkroppen är mörkt brunaktig med gråvita fjäderkanter. Bröstet är ljusgrått, buksidan vitaktig. Fötterna är gulröda. Näbben är delvis svart och har mörk nagel. Övernäbbens lameller är tydligt synliga. Kring näbben finns ett orangefärgat band. Hos nominatformen är näbbens höjd vid basen mindre än halva näbbens längd.

Morfologiska skillnader mellan olika taxa

Flygande "tundrasädgäss" av taxonet rossicus.

Sädgåsens olika taxa varierar främst i kroppsstorlek och näbbens storlek och teckning - dvs mängden svart och orange. Generallt kan man säga att den ökar i kroppsstorlek från norr till söder och från väst till öst.

  • fabalis har en stor kropp, och en lång och smal näbb med ett brett orangefärgat band.
  • johanseni har en stor kropp, och en lång och smal näbb med smalt orangefärgat band.
  • middendorffii har en mycket stor kropp, och en lång och kraftig näbb med smalt orangefärgat band.
  • rossicus har en liten kropp, och en liten och knubbig näbb med smalt orangefärgat band
  • serrirostris har en stor kropp, och en lång och kraftig näbb med smalt orangefärgat band.

Häckning och biotop

Den häckar i anslutning till myrar och tjärnar på taigan i det nordliga barrskogsområdet och på tundran. Den lägger 4-6 smutsvita ägg som honan ruvar i 27-29 dagar.[6] De lever i monogama förhållanden och båda föräldrarna tar hand om ungarna som blir flygga efter cirka 40 dagar. Ungarna håller sedan ihop med sina föräldrar hela första vintern.

Föda

Sommartid äter de fräken, ängsull, kråkbär, starr, gräs och örter.[2] Vintertid består deras föda mest av gräs, säd och klöver[6] och de ses på vinterhalvåret ofta beta på stubbåkrar och dylikt.

Status

Man uppskattar att världspopulationen består av mellan 800000–840000 individer på en yta av 10,000,000 km².[1] Världspopulationen anses inte vara hotad och den är därför listad som livskraftig (LC)[1]. Däremot är vissa populationer hotade vilket gjort att taxonen fabalis och rossicus är upptagna i avtalet om bevarande av afro-eurasiska flyttande vattenfåglar (AEWA). Det svenska häckningsbeståndet beräknades 1976 till ungefär 1000 par[6] men populationen minskar och uppskattades 2006 till ungefär 850 par vilket gör att den svenska poplationen listas som missgynnad (NT) på svenska rödlistan[2]

Man beräknar det europeiska vinterbeståndet till cirka 380000 individer och av dessa övervintrar mellan 3000 och 12000 i Danmark.[6]

Referenser

Noter

  1. 1,0 1,1 1,2 BirdLife International (2004) Anser fabalis. In: IUCN 2007. 2007 IUCN Red List of Threatened Species. <www.iucnredlist.org>. Läst 11 maj 2008.]
  2. 2,0 2,1 2,2 2,3 ArtDatabanken (pdf) Läst 11 maj 2008..
  3. 3,0 3,1 Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  4. Ruokonen, M., Litvin, K., Aarvak, T. (2008) Taxonomy of the bean goose - pink-footed goose, Molecular Phylogenetics and Evolution. Ännu ej publicerat manuskript. En, två eller tre sädgåsarter?- Club300; Nyhetsarkivet
  5. En, två eller tre sädgåsarter?- Club300; Nyhetsarkivet
  6. 6,0 6,1 6,2 6,3 6,4 6,5 6,6 Roland Staav och Thord Fransson: Nordens fåglar, Prisma, Stockholm 2000, tredje upplagan, sid. 386-387. ISBN 91-518-3825-7. 
  7. Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D.: Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält., Albert Bonniers förlag, Stockholm 1999, första upplagan, sid. 42-43. ISBN 91-34-51038-9. 

Källor

  • Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom

Externa länkar

Personliga verktyg