Egentliga huggormar

Från Rilpedia

Version från den 27 januari 2009 kl. 16.22 av JAnDbot (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
?Viperinae
Vipera aspis
Systematik
Domän: Eukaryoter
Eukaryota
Rike: Djur
Animalia
Stam: Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam: Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass: Kräldjur
Reptilia
Ordning: Fjällbärande kräldjur
Squamata
Underordning: Ormar
Serpentes
Familj: Huggormar
Viperidae
Underfamilj: Egentliga huggormar
Viperinae
Vetenskapligt namn
§Viperinae
Auktor: Oppel, 1811
Synonymer
  • Viperini - Oppel, 1811
  • Viperes - Cuvier, 1817
  • Viperides - Latreille, 1825
  • Viperina - Gray, 1825
  • Viperiodea - Fitzinger, 1826
  • Viperiodei - Eichwald, 1831
  • Viperinae - Cantor, 1847
  • Viperiformes - Günther, 1864
  • Viperida - Strauch, 1869[1]
Blue morpho butterfly2 300x271.jpg
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

De egentliga huggormarna eller viperorna (Viperinae) är en underfamilj av giftiga ormar i familjen huggormar som lever i Europa, Asien och Afrika. De skiljer sig från de nära besläktade näsgropsormarna (Crotalinae) genom avsaknad av de värmekänsliga organ som kännetecknar denna grupp. För tillfället räknas 12 släkten och 66 arter till gruppen.[2] De flesta arterna lever i tropiskt och subtropiskt klimat, men en art huggorm (Vipera berus) återfinns till och med vid Polcirkeln.[3]

Innehåll

Beskrivning

Arterna i denna underfamilj varierar i storlek från Bitis schneideri, som mest blir 28 centimeter, till Bitis gabonica som kan bli över 2 meter lång. De flesta arterna är marklevande, men några, som Atheris, är helt och hållet trädlevande. [3]

Även om de värmekänsliga groparna som kännetecknar näsgropsormarna saknas hos de egentliga huggormarna så har flera arter, bland annat i släktena Daboia, Pseudocerastes och Causinae, men i synnerhet i släktet Bitis, ett känselorgan ovanför nosen. Experiment har visat att anfall inte enbart styrs av syn och doft, utan att varmare mål träffas oftare än kalla.[3]

Utbredning

Europa, Asien och Afrika.[1] Dock så förekommer de inte på Madagaskar[4]

Reproduktion

I allmänhet så är arterna i denna underfamilj vivipara men ett fåtal, som Pseudocerastes lägger ägg.[3]

Släkten

Släkte[2] Auktor[2] Arter Underarter.* Svenska namn Utbredning[1]
Adenorhinos Loveridge, 1930 1 0 Centrala Tanzania: Udzungwe- och Ukingabergen.
Atheris Cope, 1862 8 1 Tropiska subsahariska Afrika, med undantag för södra Afrika.
Bitis Gray, 1842 14 2 Afrika och södra arabiska halvön.
Cerastes Laurenti, 1768 3 0 Nordafrika österut genom Arabiska halvön och Iran.
Daboia Gray, 1842 1 1 Pakistan, Indien, Sri Lanka, Bangladesh, Nepal, Myanmar, Thailand, Kambodja, Kina (Guangxi och Guangdong), Taiwan och Indonesien (Endeh, Flores, östra Java, Komodo, Lomblenöarna).
Echis Merrem, 1820 8 6 Indien och Sri Lanka, delar av Mellanöstern och Afrika norr om ekvatorn.
Eristicophis Alcock and Finn, 1897 1 0 Ökenregionen av Baluchistan nära gränsen Iran-Afghanistan-Pakistan.
Macrovipera Reuss, 1927 4 4 Halvöknar och stäpper i Nordafrika, Främre Orienten och Mellanöstern, and the Milosarkepelagon i Egeiska havet.
Montatheris Boulenger, 1910 1 0 Kenya
Proatheris Peters, 1854 1 0 Södra Tanzania (norra änden av Malawisjön) genom Malawi till trakten runt Beira, centrala Mozambique.
Pseudocerastes Boulenger, 1896 1 2 Från Sinai i Egypten österut till Pakistan.
ViperaT Laurenti, 1768 23 12 Storbritannien och nästan hela den europeiska kontinenten över Polcirkeln samt på några öar i Medelhavet (Elba, Montecristo, Sicilien) och Egeiska havet österut över norra Asien till Sakhalin och Nordkorea. Återfinns också i norra Afrika i Marocko, Algeriet och Tunisien.

*) Omfattar inte nominatunderarten (typisk form).
T) Typsläkte.

Tribus

En tribus är för närvarande erkänd, Atherini, skapad av Broadley 1996 för att beskriva släktena Atheris, Adenorhinos, Montatheris och Proatheris. Typsläkte för denna tribus är Atheris.[1]

Nära besläktade grupper

Tills helt nyligen räknades ytterligare två släkten till de egentliga huggormarna. Men numera anses de skilja sig tillräckligt för att föras till egna underfamiljer inom huggormarna:[1]

  • Släktet Azemiops - överförd till underfamiljen Azemiopinae av Liem, Marx & Rabb (1971).
  • Släktet Causus - erkänd som underfamiljen Causinae (Cope, 1860) föreslogs av Groombridge (1987) och fick ytterligare stöd av Cadle (1992).

Likväl så används ofta beteckningen egentliga huggormar även för dessa grupper.[3]

Källor

Noter

  1. 1,0 1,1 1,2 1,3 1,4 Engelska Wikipedia anger följande som källa för denna uppgift: McDiarmid RW, Campbell JA, Touré T. 1999. Snake Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, vol. 1. Herpetologists' League. 511 pp. ISBN 1-893777-00-6 (series). ISBN 1-893777-01-4 (volume).
  2. 2,0 2,1 2,2 Viperinae (TSN 563898). ITIS. Läst 20061030.
  3. 3,0 3,1 3,2 3,3 3,4 Engelska Wikipedia anger följande som källa för denna uppgift: Mallow D, Ludwig D, Nilson G. 2003. True Vipers: Natural History and Toxinology of Old World Vipers. Krieger Publishing Company, Malabar, Florida. 359 pp. ISBN 0-89464-877-2.
  4. Engelska Wikipedia anger följande som källa för denna uppgift:Stidworthy J. Snakes of the World. Grosset & Dunlap Inc. 160 pp. ISBN 0-448-11856-4.

Litteratur

Följande angav av engelska Wikipedia som källor:

  • Breidenbach CH. 1990. Thermal cues influence strikes in pitless vipers. Journal of Herpetology 4:448-50.
  • Broadley DG. 1996. A review of the tribe Atherini (Serpentes: Viperidae), with the descriptions of two new genera. African Journal of Herpetology 45(2):40-48.
  • Lynn WG. 1931. The structure and function of the facial pit of the pit vipers. American Journal of Anatomy 49:97.
Personliga verktyg