Slaget vid Bornhöft (1813)
Från Rilpedia
| Slaget vid Bornhöft | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av Napoleonkrigen | |||||||
 Slaget vid Bornhöft av Per Krafft d.y. |
|||||||
|
|||||||
| Stridande | |||||||
 Sverige |
Mall:Landsdata Danmark Danmark | ||||||
| Befälhavare | |||||||
| Bror Cederström |
Mall:Landsdata Danmark Frederik av Hessen-Kassel | ||||||
| Styrka | |||||||
| 471 man | 2,500 man | ||||||
| Förluster | |||||||
| 76 döda | 1 289 döda och ett hundratal fångade | ||||||
Kap Finisterre – Ulm – Trafalgar – Austerlitz – Saalfeld – Jena-Auerstedt – Pułtusk – Eylau – Heilsberg – Friedland – Vimiero – Ocana – Corunna – Medellin – Sacile – Abensberg – Eckmühl – Raszyn – Aspern-Essling – Talavera – Wagram – Walcheren – Badajoz – Salamanca – Fälttåget mot Ryssland – Lützen – Bautzen – Grossbeeren– Katzbach – Dresden – Kulm – Dennewitz – Leipzig – Hanau – Bornhöft – Brienne – La Rothière – Montereau – Minciofloden – Laon – Arcis-sur-Aube – Montmartre – Paris – Ligny – Quatre Bras – Waterloo – Wavre – Issy
Slaget vid Bornhöft (även Slaget vid Bornhöved) stod den 7 december 1813 utanför den lilla orten Bornhöft i nuvarande Schleswig-Holstein, norra Tyskland, mellan svenskt kavalleri och danska trupper förstärkta med mindre styrkor polskt kavalleri och tyskt infanteri.
Kronprins Karl Johan avdelade en del av nordarmén, bl.a. Mörners husarregemente (senare Kronprinsens husarregemente), under befäl av chefen för det svenska kavalleriet, Anders Fredrik Skjöldebrand, för att förfölja en den retirerande danska armén. Tanken var att det svenska kavalleriet skulle parallellförfölja danskarna så att en kår under general Wallmoden kunde skära av deras reträttväg och att danskarna genom denna utmanövrering slutligen skulle tvingas till kapitulation.
Kronprins Bernadotte hade under hela kriget varit mycket sparsam med de svenska styrkorna och medvetet hållit dem tillbaka för att låta allierade trupper ta de stora förlusterna. Kronprinsen ämnade behålla de svenska styrkorna för framtidabruk.
Det svenska kavalleriet som känt sig snuvade på alla större fältslag under kriget ville inte alls veta av någon utmanövrering utan bestämde sig för att bryta mot givna order och rida rätt på den danska styrkan. Efter att under hela dagen haft sammanstötningar med det danska arriärgardet han svenskarna fram mot kvällen upp danskarnas huvudstyrka som samlat sig utanför Bornhöft. Den 2 500 man starka danska avdelningen bestående av infanteri, kavalleri och artilleri skulle under normala fall inte ha betraktat den framryckande svenska kavalleristyrkan som något större hot, att i småbruten terräng så nära inpå mörkrets inbrott rida till anfall mot formerat infanteri med artilleri understöd vore ren dårskap, men eftersom arriärgardet alltjämt var invecklat i strid med svenska patruller ställde danskarna upp sig i slagordning och väntade.
Först kom det danska arriärgardet farande förföljda av några svenska skvadroner anförda av major Fritz von der Lancken. Arriärgardet bestod av polska Ulaner som var ett beridet elitförband utlånat av Napoleon att skydda den danska reträtten. Ulanerna skingrades av den svenska anstormningen och förföljarna gjorde i stället ett utfall mot den danska huvudstyrkan. Danskarna bet ifrån sig med allt de hade och det svenska spaningsanfallet avbröts snart och von der Lancken retirerade. Undertiden höll den svenska huvudstyrkan som bäst på att formera sig.
Med sju skvadroner om totalt 471 man, under befäl av överste Bror Cederström, red det svenska kavalleriet genast till attack. Efter att ha sprängt danskarnas gruppering drev dessa till reträtt.
Det svenska segern i slaget vid Bornhöft kom att vara ett viktigt steg på vägen mot målet att erövra Norge från Danmark.
