Täckdike

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Merge arrows
 Det har föreslagits att denna artikel bör slås ihop med täckdikning. (Diskutera)

Täckdike Ett artificiellt övertäckt dike som inte syns ovanför markytan. Täckdiken används ofta för dränering av åkermark, golfbanor och husgrunder, där öppna diken medför betydande olägenheter. Täckdikning är juridiskt sett en form av markavvattning.

På åkermark uppfattas öppna diken ofta som ett betydande odlingshinder av lantbrukaren. Det är dock inte längre tillåtet att lägga igen öppna diken, då dessa är biotopskyddade enligt kapitel 7 § 11 i miljöbalken. Dikning har i många områden lett till en kraftigt störd hydrologi med ett påverkat akvatiskt ekosystem som följd.

För lantbruket innebär en välgjord täckdikning ofta skillnaden mellan missväxt och tillväxt.[källa behövs]

Innehåll

Rörmaterial

Moderna täckdikesrör

Idag används nästan uteslutande täckdikesrör av plast, där plasten antingen är PVC eller polyeten. Plaströr medger en betydligt billigare och rationellare nerläggning jämfört med andra varianter av täckdiken och har därför konkurrerat ut dessa.

Plaströren har vanligtvis slitsar, där överskottsvattnet kan sippra in. För jordar med betydande rostutfällningar eller kalkutfällningar, används täckdikesrör med extra stora slitsar för att försvåra igensättningar av slitsarna.

Plaströren dök upp i mitten på 1960-talet och konkurrerade successivt ut de då dominerande tegelrören. Sedan 1983 används bara plaströr inom åkermarksdräneringen.[1]

Historiska täckdikesmaterial

Tidigare tillverkades täckdiken av flera olika material. Inte sällan användes lokalt lättillgängligt naturmaterial, t.ex. stenar, lera, trä och torv.

Tegelrör

Täckdikesrör av tegel introducerades i Sverige på 1830-talet av Edward Nonnen på Degeberg [2] och dominerare marknaden under lång tid. Tegelrören tillverkades på flera olika tegelbruk i Sverige. Under 1970-talet konkurrerades tegelrören successivt ut av plaströren och tillverkningen slutade 1983![1]

Tegelrören var korta och hade inga slitsar. Överskottsvattnet kom in i ledningarna via det mellanrum, som alltid fanns mellan två angränsade tegelrör.

Stendiken

Stendiken finns i åtminstone två olika varianter, stensilsdike och stenrörsdike.

Stensilsdiken är i princip en stensil, som dras ut på längden. Stensilsdiken kräver en god tillgång på ca 5-15 cm stora stenar i närområdet. Stenarna övertäcktes sedan med grästorvor.

Stenrörsdiken består av en bred bottensten, två smalare stenar för väggar och sedan åter en bred sten som lock. Mellanrummen tätas sedan med mossa. Stenrörsdiken är ganska vanliga på stenrika platser i Halland.

Trätäckdiken

Täckdiken av trä fanns i flera olika varianter, t.ex. risdiken och trärörsdiken. Trätäckdiken var mycket vanliga vid nyodling av skogskärr, då råmaterialet redan fanns i överflöd på platsen.

Rätt utfört kan trätäckdiken ha en mycket lång livslängd innan de förmultnar, 40-50 år är inte ovanligt.

Torvdiken

Diket täcktes med sega och oförmultnade torvor. Torvdiken var vanliga vid uppodlig av öppna myrar, på den tiden sådant var vanligt förekommande.

Filter

Runt varje täckdike bör det finna ett ordentligt dräneringsfilter. Filtret ska dels öka inströmningshastigheten till täckdiket, dels skydda täckdiket mot inslamning av framför allt grovmo.

Idag är tre olika filtermaterial aktuella vid täckdikning; grus, sågspån och kokos. Grusfilter är vanligast. Sågspån används främst vid risk för rostutfällningar och kokosfilter rationaliserar främst själva täckdikningen.

Täckdikningens positiva effekter på växtodlingen

Täckdikningen har en mycket positiv inverkan på åkerbruk och växtodling. Utan en systematisk täckdikning vore det inte möjligt att odla de bästa jordarna i Sverige. [3] Detta har varit väl känt sedan länge, vilket följande citat visar:

Den tyska jordbruksaposteln Albrecht Daniel Thaer skrev redan 1813 att "En överflödig och skadlig fuktighetsavledande är ett av de viktigaste föremålen för åkerbruket. Det måste föregå all annan högre odling som därav är i behov. [4]

Jordbruksaposteln George Stephens kontaterade redan 1835 att "avdikning är i sanning modern till all annan förbättring av jorden. [4]

Minskad risk för syrgasbrist i rotzonen

På en väldränerad mark minimeras risken för syrgasbrist i rotzonen. Alla svenska grödor är s.k. höglandsväxter och således mycket känsliga för långvarig syrgasbrist i rotzonen.

Då diffusionen av syrgas är ca 10 000 gånger högre i luft än i vatten, får rötterna inte tillräckligt med syrgas under vattenmättade förhållanden (med stillastående markvatten), varpå plantan försvagas och slutligen dör. Det är alltså syrgasbristen i sig och inte själva vattenmättnaden som knäcker en höglandsväxt. Alla höglandsväxter kan ju odlas i en s.k vattenkultur.

Effekter på vårsäd

En av de tydligaste effekterna av en bra täckdikning, är att lantbrukaren kan påbörja vårbruk och sådd betydligt tidigare. Detta gör att grödan kommer igång innan ogräsen hinner ta överhanden. Därmed minskar behovet av ogräsbekämpning. Därmed blir grödan friskare och står bättre emot angrepp från växtsjukdomar och växtskadegörare. En minskad användning av pesticider är positivt ur miljösynpunkt.

Effekter på höstsäd och vall

För höstsäd och vall leder en bra täckdikning till minskad utvintring, varpå lantbrukaren slipper så in de utvintrade bestånden med vårsäd. Utvintrade fläckar på vallar är svårare att så in, så dessa blir lätt ogräshärdar. Vallogräsen har oftast lägre näringsvärden äv vallväxterna och är inte lika välsmakande för djuren.

Grödan blir sundare och konkurrerar lättare med ogräs, samt motstår lättare angrepp från växtsjukdomar och växtskadegörare.

Effekter på växtföljden

Då en bra dränering leder till minskad utvintring i vall och höstsäd, blir det möjligt att ha mer varierade växtföljd.

Det blir också möjligt att ha ärter i växtföljden. På dåligt dränerade jordar angrips ofta ärter av ärtrotröta och vissnar ner. Ärter är ju extra viktiga i det ekologiska lantbruket, då ärter lever i symbios med kvävefixerande Rhizobium-bakterier.

Det blir också lättare att odla specialgrödor och ta fram speciella kvalitéer (t.ex. maltkorn), som ger mer betalt jämfört med standardkvaliteten.

Effekter på åkermarken

Då en väl täckdikad jord torkar upp snabbare, vilket minskar risken för markpackning. Det innebär bl.a. att det krävs mindre antal överfarter, för att åstadkomma ett bra såbruk.

Lerjordar spricker upp vid torka. I dessa sprickor kan växtrötterna lätt tränga ner och suga upp vatten från lerkolloiderna. En väl täckdikad lerjord får ett betydligt större spricksystem och då får grödan ett större rotdjup, vilket leder till att den totala mängden växttillgängligt vatten faktiskt ökar i markprofilen. [3] De styva lerjordarnas värde som odlingsjord beror i hög grad på hur man lyckats lösa avvattningsproblemet. [3]

Markens infiltrationsförmåga ökar, vilket minskar risken för ytvattenavrinning och tillhörande erosionsskador.

Effekter på lantbrukarens ekonomi

En bra dränering leder till färre överfarter, mindre bekämpningsbehov, högre skörd, bättre kvalitet och betydligt större valfrihet i växtodlingen.[5] Allt detta gynnar lantbrukarens ekonomi[6], vilket följande historia visar:

Lantbrukaren till lantbrukskonsulenten: "Jag dikar när jag får råd!" Lantbrukskonsulenten svarar: Om du inte dikar nu, så lär du aldrig få råd!

Miljöpåverkan

Hydrologisk påverkan

Årsavrinningen minskar på täckdikad mark, vilket beror på en ökad transpiration från växterna. Däremot sker avrinningen betydligt intensivare ner till fältkapacitet. I områden med mycket täckdikad mark, kan detta leda till extremt höga men korta vårfloder samt mycket låga sommarflöden i vattendragen. Kraftiga svängningar i vattendragens vattenstånd resulterar ofta i kraftigt störda ekosystem.[7]

Flora och fauna

De snabba flödessvängningarna i vattendragen som dikade marker ger upphov till kan leda till att stora mängder partiklar frigörs och grumlar vattnet. De grumlande partiklarna utgörs ofta av lera eller silt. När partiklarna sedimenterar sätter de igen lekbottnar för fisk som öring och lax och uppväxtbottnar för flodpärlmusslan. [källa behövs] Flera insektsarter kräver även de klart vatten för att överleva.[8]

Växtnäringsläckage

Genom att snabba på transporten av överskottsvattnet och däri lösta växtnäringsämnen från marken, kan täckdikning indirekt bidra till övergödningen av hav och sjöar. Detta kan dock ofta motverkas av att grödan tar upp mer växtnäring, vilket minskar mängden kvarvarande växtnäring som kan lakas ut. Dessutom minskar årsavrinningen från åkern, vilket i sig leder till minskad kväveläckage. [9]

Då en väl fungerande täckdikning minskar ytvattenavrinningen, minskar också erosionen och därmed läckaget av partikelbunden fosfor från täckdikade åkrar.

Avgaser från lantbruket

En jämnare upptorkning medger att hela skiftet kan brukas samtidigt, vilket är både rationellt och minskar koldioxidutsläppen. Minskat antal överfarter ger även det en effektivisering av maskinanvändningen och därmed koldioxidutsläppen.

Att ersätta tegdiken (öppna diken) med täckdiken har gjort fälten betydligt rationellare att bruka, vilket har minskat koldioxidutsläppen. Idag är det dock inte längre tillåtet att lägga igen öppna diken.

Juridik

Generellt sett är dikning hårt reglerad i både miljöbalken och restvattenlagen, där dikning ofta (men inte alltid) räknas som markavvattning.

För jordbruksmark är dock täckdikning fullt tillåten, så länge ledningsdiametern inte överstiger 300 mm och inte "allmänna eller enskilda intressen skadas". [10]

För golfbanor och andra anläggningar kan det dock krävas tillstånd för nytäckdikning.

Se även

Externa länkar

Källor

  1. ↑ 1,0 1,1 http://www.nonnen.se/pdf/2006_Erling%20T_40%20år%20med%20Täckdikning.pdf
  2. ↑ http://www.nonnen.se/edwardnonnen.php
  3. ↑ 3,0 3,1 3,2 Växtodlingens grunder 1986, LT förlag 540 sid. ISBN 91-36-02237-3
  4. ↑ 4,0 4,1 Svenmar S. 1994. Vatten och miljölagstiftning - En materialsamling till föreläsningar. Sveriges lantbruksuniversitet, Inst. f. markvetenskap, Avd. f. hydroteknik. Undervisningsskrift 94:8, 53 sid.
  5. ↑ http://www.dika.nu
  6. ↑ http://www.dika.nu/ekonomi.htm
  7. ↑ Biologisk mångfald i Sverige, Monitor 14, Naturvårdsverket.
  8. ↑ Effekter av grumling och sedimentation på fauna i strömmande vatten En litteratursammanställning. Peter Rivinoja & Stefan Larsson. Umeå universitet 2001
  9. ↑ Hoffman M. 1999. Assessment of Leaching Loss Estimates and Gross Load of Nitrogen from Arable land in Sweden. Doctoral Thesis Agria 168, Swedish University of Agriculture. 36 pp.
  10. ↑ Greppa näringen - Ett helhetsprojekt mellan Jordbruksverket och LRF för att minska växtnäringsläckaget från lantbruket
Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/T%C3%A4ckdike"
Personliga verktyg