Storskrake

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
?Storskrake
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Storskrake; adult hane
Storskrake; adult hane
Systematik
Domän: Eukaryoter
Eukaryota
Rike: Djur
Animalia
Stam: Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam: Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass: Fåglar
Aves
Ordning: Andfåglar
Anseriformes
Familj: Egentliga andfåglar
Anatidae
Underfamilj: Merginae
Släkte: Skrakar
Mergus
Art: Storskrake
M. merganser
Vetenskapligt namn
§Mergus merganser
Auktor: Linné, 1758
Storskrakens Utbredning:[2]Gult - häckningsområdeGrönt - året runtBlått - vinterkvarter
Storskrakens Utbredning:[2]
Gult - häckningsområde
Grönt - året runt
Blått - vinterkvarter
Blue morpho butterfly2 300x271.jpg
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Storskrake (Mergus merganser) är en vattenlevande fågel som tillhör underfamiljen Merginae.

Innehåll

Utseende

Hanen har mörkgrönt huvud, svart rygg och nästan vita vingar. De undre kroppsdelarna är vita med rosenröd anstrykning. Honan har rödbrunt huvud, är askgrå på översidan och är undertill vit. Huvudets nackfjädrar är mer eller mindre förlängda. Honan har mycket längre fjädrar i nacktofsen än hannen.

Näbben är lång och rund och har lameller i form av sågtänder, som åtminstone i överkäken är riktade bakåt. Den utgör ett mycket kraftigt griporgan som är lämpligt att ta tag i och hålla fast små fiskar med. Övernäbben är längst ut nedböjd framför undernäbben och bildar en hake.

Längden är 60-70 cm och vingspannet 78-94cm. Den väger 1200-2000 gram.

Utbredning, biotop och taxonomi

Storskraken finns på norra halvklotet, främst i området mellan 50:e och 70:e bredgraden. Den häckar i norra Europa från Island och Storbritannien österut över Skandinavien och Baltikum, i Centralasien österut till Japan. Den häckar också i de nordligaste delarna av Nordamerika. Det finns också häckande popluationer längre söderut; i Europa som i Frankrike och i området kring Albanien, Makedonien och Grekland, i Centralasien; utmed Himalaya. Den vistas vid både sött och salt vatten.

Man delar ofta upp storskrake i tre underarter.

  • Mergus merganser merganser, nominatformen som häckar i Europa.
  • Mergus merganser orientalis, den östliga underarten som häckar i Centralasien.
  • Mergus merganser americanus, häckar i Nordamerika.

Merparten av världspopulationen av storskrake är flyttfåglar men det finns områden där de befinner sig året om. Se kartan till höger.

Storskrake i Sverige

I Sverige är den spridd över hela landet, talrikast i östra skärgården. I de flesta områden i Sverige är storskraken en flyttfågel men den övervintrar ofta på östkusten söder om Stockholm så länge Östersjön inte fryser till helt. Annars övervintrar många av de svenska storskrakarna på västkusten, i Danmark, Tyskland, Polen och i Nederländerna.

Häckning

Under häckningsperioden lever de parvis och övrig tid i flockar. Boet placeras ofta i håligheter i träd och honan lägger vanligtvis 7-8 gulaktiga ägg.

Beteende

På hösten samlas ofta stora flockar av denna fågel och bedriver ett slags gemensamt fiske. Alla fåglarna bildar då en linje som är parallell med stranden och simmar in mot land under oupphörligt dykande och plaskande med vingarna. På detta sätt driver de småfisken framför sig för att fånga den nära land.

När fåglarna ätit sig mätta simmar flocken sakta ut på öppet vatten för att vila och "låter vräka sig av vågorna".[3] Detta anges som förklaring till namnet vrak-fógel.

Föda

Storskraken äter främst mindre fiskar.

Namn

I Sverige har den bland annat kallats skräcka,[4] fiskand,[5] drivfågel,[5] körfågel,[5] [3] vrakfågel,[5] (förekommer i Bohuslän)[3] och gulskrak[6]. Vissa kallar än idag storskrakehonan för skräcka[5]

Källor

  1. BirdLife International 2004. Mergus merganser. Från: IUCN 2006. 2006 IUCN Red List of Threatened Species. Läst 20061010
  2. Waterfowl: An Identification Guide to the Ducks, Geese, and Swans of the World - av Steven Madge, Hilary Burn
  3. 3,0 3,1 3,2 Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon (Gleerups, Malmö 1867), sida 820
  4. Atlas till naturriket (1878) sid 22
  5. 5,0 5,1 5,2 5,3 5,4 Månadens P2-fågel, december 1998
  6. PO Jacobson (1998) Djurordlistan

Externa länkar

Personliga verktyg