Från Rilpedia

En sameby, tidigare lappby, är en ekonomisk sammanslutning mellan renskötande samer. Det finns idag 51 samebyar i Sverige. Varje sameby har ett byområde. Indelningen i byområden görs av sametinget.

Innehåll 1 Historiska lappbyar 1.1 Lappbyarnas belägenhet 1.2 Lappbyar söder om Pite lappmark 1.3 Byliv i äldre tid 2 Lappbyn efter 1886 års renbeteslag 3 Samebyn efter 1971 års rennäringslag 4 Se även 5 Referenser

Historiska lappbyar

Samebyarna har sina föregångare i de lappbyar som under historisk tid är kända från svenskt, finskt och ryskt område. De figurerar redan i 1500-talets skatteräkenskaper och omfattade då vanligen några tiotal familjer. Dessa bodde större delen av året utspridda på sina familjeland, men samlades under midvintern på gemensamma boplatser. Dit kom handelsmän för att byta varor och fogdar för att ta upp skatt. De många tältkåtorna bildade tillsammans en by, och därav uppkom den svenska benämningen "lappby".^[1]

Lappbyarnas belägenhet

Lappbyarnas vintersamlingsplatser finns utmärkta på den första detaljerade kartan över Norden, ritad av Andreas Bureus 1611. Inom Torne lappmark har Swondawara och Rounela markerats vid Könkämäälven, Tingwara öster om Torne träsk och Segwara lite längre nedströms vid Torneälven. I Lule lappmark har Torpajaur (Tuorpon) placerats vid Kalixälven samt Suchsijoki (Sjokksjokk), Jokomuka (Jokkmokk), Sirkislucht (Sirkas) och Sijte Sijtouoma vid Luleälven. I Pite lappmark finner vi Arnijerfell (Arvidsjaur) vid Byskeälven, Lochtari (Luokta) och Semisjerfi (Semisjaur) vid Skellefteälven samt Laisbij vid Vendeles Träsk eller Storvindeln.^[2]

Många av namnen känns igen från dagens samebyar, några också från kommuncentra. Samtliga har fått namn efter geografiska platser -- platser som inte är särskilt omfångsrika. Det har antagits att bynamnen helt enkelt syftar på platsen för vintervistet, vilket också har kunnat styrkas i några fall.^[3]

Lappbyar söder om Pite lappmark

Söder om den gamla Laisbyn är inga gamla vintervisten kända. I Ume och Ångermanna lappmarker sökte sig samerna under 1500-talet i stället ned till Granö – den översta bondbyn vid Umeälven – för att handla och betala skatt. Ibland fortsatte man även till kungsgården i Umeå. ^[4]

I 1500-talets skattelängder togs samerna upp under respektive bynamn, men söder om den gamla Laisbyn talade man i stället om Ume lappmark respektive Ångermanna lappar.^[5] Detta förändrades efter 1606, då den gamla Laisbyn överfördes från Pite lappmark till Ume lappmark. Därefter användes beteckningen Umbyn i skattelängderna för de samer som tidigare tillhört Ume lappmark. Samtidigt sönderföll den gamla Laisbyn i i Ran- eller Laisbyn, Granbyn och Vapsten. Efter anläggandet av Åsele kyrkplats 1648 kom samerna i den gamla Ångermanna lappmark att omtalas som Åselebyn. I Jämtland och Härjedalen är ingen äldre byindelning känd.^[6]

Byliv i äldre tid

De historiska lappbyarna (på samiska kallade sijt, sit eller sita) anses vara sammanslutningar som uppkommit inom det samiska samhället och således inte något som införts av den svenska administrationen. Ytterst lite är emellertid känt om de gamla byarna inom Sveriges nuvarande gränser. Vi vet mer om förhållandena längre österut. Väinö Tanner, som forskade om skoltsamerna i Petsamo-området, konstaterade att siten konstituerades av två element: sitjorden och sitfolket. För att en främling skulle få slå sig ned på en främmande sitjord krävdes tillstånd av sitjordens ägare, dvs. siten, eller rättare sagt dess ting, norraz eller sobbar. Detta ting var en sammanslutning av familjeöverhuvuden, vanligvis familjefäder, med en årligen vald ordförande, oaiv’olmas. Allt land och vatten tillhörde siten, som fördelade fiskesjöarna mellan de olika hushållen.^[7]

Tanners beskrivning av den samiska sitorganisationen har kritiserats av Kerstin Eidlitz-Kuoljok, som konstaterat att den inte existerade under 1500-talet och fram till åtminstone 1766, eftersom marken på Kolahalvön under denna period hörde till olika kloster och inte kunde disponeras fritt av samerna. Detta faktum hade visserligen även tagits upp av Tanner, men han hade menat att samerna i slutet av 1700-talet hade återgått till sina gamla bruk. Eidlitz-Kuoljok påpekar dock att det i Ryssland efter 1861 infördes en lokal administration för bondesjälvstyre som var påfallande lik den skoltsamiska sitan som den beskrivits av Tanner. Eidlitz-Kuoljok misstänker därför att denna sitorganisation helt enkelt var en produkt av rysk lagstiftning.^[8]

Att det fanns lappbyar inom det nuvarande svenska territoriet när kronan började föra skattelängder på 1500-talet, och att dessa byar vintertid samlades på större boplatser, åtminstone från Pite lappmark och norrut, det är egentligen det enda vi vet. Bristen på kunskap beror på att den gamla samiska samhällsstrukturen förändrades i grunden när Karl IX anlade kyrkplatser i lappmarkerna 1606. Hädanefter måste samerna vistas på kyrkplatsen under en stor del av vintern för att bevista marknad, gudstjänster och ting, varför de gamla vinterboplatserna kom ur bruk. Inomsamiska konflikter togs i ökande utsträckning upp i häradsrätten, där nämndemännen till en början enbart var samer och där samisk sedvanerätt därför kom att få stort inflytande. I den mån samerna på svensk sida hade en tingsordning liknande den skoltsamiska ersattes denna därför alltmer av svensk rättsskipning.^[9]

I och med den nya ordning för beskattning av samerna som infördes av Karl XI 1695 lades skatten på lappbyn i stället för på enskilda samer. I varje by fanns en länsman, som såg till att skatten fördelades rättvist mellan byns medlemmar. Genom dessa nya bestämmelser blev lappbyarna så gott som uteslutande ett medel för skatteuppbörden.^[10] Det är okänt vilken roll byarna därefter spelade för samerna själva. Petrus Læstadius, som hade en samisk mor och verkade inom Pite lappmark under början av 1800-talet, kallade lappbyarna för stammar (pagi på latin). Han tycks således ha uppfattat dem som släktgrupper snarare än som territoriella enheter.^[11]

Lappbyn efter 1886 års renbeteslag

Genom 1886 års renbeteslag infördes lappbyar som administrativa enheter för rennäringen. Dessa fick en långsmal form, anpassad till en storskalig renskötsel med helnomadism, och skilde sig därigenom från äldre tiders lappbyar, vars områden var rundade. Renbeteslagens lappbyar hade inte mycket mer än namnet gemensamt med de gamla institutionerna.^[12]

I Norrbottens län klarlades byindelningen av Konungens befallningshavande genom två beslut 1887. I Torne lappmark blev byarna inom Enontekis (Karesuandos) socken Lainiovuoma, Könkämä, Rommavuoma och Suontavaara och inom Jukkasjärvis socken Kaalasvuoma, Rautasvuoma, Saarivuoma och Talma. Inom Lule lappmark blev byarna inom Gällivare socken Norrbyn, Söderbyn och Mellanbyn, vilka uppstått ur Kaitumjaur, och inom Jokkmokks socken Tuorpen, Sirkas, Jokkmokk och Sjokksjokk. I Pite lappmark blev byarna inom Arjeplogs socken Arjeplog, Semisjaur, Njarg eller Sörvästerbyn, Mahasvuoma eller Norrvästerbyn och Luokta, samt inom Arvidsjaurs socken Mausjaur, Västra Kikkejaur och Malmesjaur.

År 1903 sammanslogs byarna i Enontekis till ett byalag, Karesuando byalag, och byarna i Jokkmokk till två byalag, Sirkas och Tuorpen. Arvidsjaursbyarna omfördelades 1917 och blev till fyra, nämligen Mausjaur, Östra Kikkejaur, Västra Kikkejaur och Malmesjaur.

I Västerbottens län gav Konungens befallningshavande inte några liknande utförliga bestämmelser om byindelningen. År 1895 delades dock Vilhelmina lappby, motsvarande den gamla Åselebyn, i två hälfter (Vilhelmina norra och södra), och genom en kungörelse 1898 fastställdes gränserna för Ranbyn, Granbyn, Umbyn och Vapsten. I Västerbottens län ingick också Malåbyn, som ursprungligen varit en del av Arvidsjaurs lappby.

I Jämtlands län sammanfördes de befintliga skattefjällen genom kungörelser från Konungens befallningshavande 1889 i åtta lappbyar: Oviksfjällens, Åre, Kalls, Offerdals, Hotagens, Frostvikens, Storsjö och Tännäs lappbyar. Till detta kom Idre lappby, som trots att den låg i Särna i Dalarna skulle ingå i lappbyindelningen i Jämtlands län. Denna första indelning ersattes av en ny 1915. Antalet lappbyar blev då 14: Frostvikens norra, Frostvikens mellersta, Frostvikens södra, Hotagens, Offerdals östra, Offerdals västra, Kalls, Tåssåsens, Anarisets, Tranris, Handölsdalens, Mittådalens, Tännäs och Idre lappbyar.^[13]

Samebyn efter 1971 års rennäringslag

I 1971 års rennäringslag försvann termen lappby och ersattes med sameby.

Tidigare, enligt den renbeteslag som kom 1928, hade endast samer som var medlemmar i en sameby rätt att bedriva renskötsel. Renbeteslagarna 1886 respektive 1898 lämnade utrymme för även andra än samer att bedriva rennäring. Detta ledde till konflikter inom den samiska gruppen, eftersom det var svårt att bli invald i en sameby och medlemskap ofta gick i arv ^[14].

I mars 2008 beslutade det svenska Sametinget att samebyar ska kunna öppnas för icke renskötande samer ^[15]. Beslutet är dock inte uppskattat av alla samebyar.

Man brukar skilja mellan fjällsamebyar, koncessionssamebyar och skogssamebyar. Fjällsamebyarna delas i sin tur upp mellan nordliga och sydliga fjällsamebyar.

Se även

• Lista över samebyar i Sverige
• Skogssameby
• Renbeteslag, delvis motsvarande finsk term

Referenser

1. ↑ Hultblad, Filip: Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken, 1968, sid. 68-71. 
2. ↑ Bureus, Andreas. ”Orbis arctoi nova et accurata delineatio”. http://www.kb.se/F1700/BuKa_start.htm. Läst 13 maj 2009. 
3. ↑ Holmbäck, Åke: Om lappskattelandsinstitutet och dess historiska utveckling, 1922, sid. 33-34. 
4. ↑ Nordlander, Johan: Norrländska samlingar. Första serien 1–6, Johan Nordlander-sällskapet, [1892] 1990, sid. 328-329. 
5. ↑ Hultblad, Filip: Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken, 1968, sid. 68-71. 
6. ↑ Holmbäck, Åke: Om lappskattelandsinstitutet och dess historiska utveckling, 1922, sid. 21-23. 
7. ↑ Tanner, Väinö, Antropogeografiska studier inom Petsamo-området. I. Skolt-lapparna (1929) Fennia. 49. (4).sid. 338-353.
8. ↑ Eidlitz-Kuoljok, Kerstin, Den samiska sitan – en utmaning (1987) Rig. sid. 74–76.
9. ↑ Hultblad, Filip: Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken, 1968, sid. 71-72. 
10. ↑ Hultblad, Filip: Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken, 1968, sid. 73-74. 
11. ↑ Læstadius, Petrus: Journal av Petrus Læstadius för första året av hans tjänstgöring såsom missionär i Lappmarken. Förra delen., 1928, sid. 190. 
12. ↑ Vorren, Ørnulv: Nord-Skandinaviens historia i tvärvetenskaplig belysning, Universitetet i Umeå, 1980 "Samisk bosetning på Nordkalotten, arealdisponering og ressursutnytting i historisk-økologisk belysning",, sid. 235-261. 
13. ↑ Holmbäck, Åke: Om lappskattelandsinstitutet och dess historiska utveckling, 1922, sid. 69-72. 
14. ↑ Lundmark, Lennart: Stulet land - svensk makt på samisk mark, Ordfront förlag, 2008, ISBN 978-91-7037-353-4
15. ↑ ”Icke renskötande samer får chansen att bli medlemmar i sameby”. Norrländska Socialdemokraten. 11 mars 2008. http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleID=3611528. Läst 6 oktober 2008.