Från Rilpedia

Freden i Kiel slöts den 14 januari 1814 mellan Sverige och Danmark, och var inledningen till Svensk-norska unionen 1814-1905. Fredstraktatet var ett resultat av att Danmark som Napoleons bundsförvant stod på den förlorande sidan i Napoleonkrigen, medan Sverige stod på den segrande allierade sidan.

Efter slaget vid Leipzig 1813 vände den svenske tronföljaren Karl Johan, som var överbefälhavare för den allierade Nordarmén, sina trupper mot Danmark och tvingade detta land till fred. Enligt fredstraktaten i Kiel avträdde den danska konungen Norge till konungen av Sverige medan Sverige avträdde Svenska Pommern och Rügen till Danmark samt en miljon riksdaler.

I det första utkastet till fredstraktatet omfattade det hela kungariket Norge men i det färdiga traktatet undantogs de Norska biländerna, Grönland, Island och Färöarna. Detta, att Norge skulle tvingas in i en union med Sverige och dessutom skulle förlora sina biländer, väckte stor vrede i Norge. Den 17 maj antogs den norska grundlagen (baserad på Montesquieus maktdelningslära) i Eidsvoll och den folkvalda församlingen valde därpå den danske arvprinsen Kristian Fredrik (sedermera Kristian VIII av Danmark) till norsk kung. Men utan utländskt stöd kunde inte den nya regimen i längden stå emot den svenska kronprinsen Karl Johans krav på Kieltraktatens uppfyllande, och efter ett kort krig, i Sverige kallat kampanjen mot Norge, fick norrmännen ge vika. Den 4 november 1814 enandes så stortinget och de svenska förhandlarna om villkoren, och en reviderad norsk författning antogs och Karl XIII (i Norge Karl II) valdes till norsk kung i en personalunion med Sverige.

Kielfredens traktat, i synnerhet dess fjärde artikel, blev en stridsfråga vid upplösningen av unionen mellan Sverige och Norge, där Oscar Alin menade att Norge tillfallit Sveriges kung i egenskap av rikets representant, emot den traditionella tolkningen som företräddes av Hans Forssell, som menade att Norge avträtts till kungen.