Färöiska

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Färöiska Føroyskt
Talas i	Färöarna
Region	Färöarna
Antal talare	45 400[1]
Klassificering	Indoeuropeiska språk  Germanska språk   Nordgermanska språk    Västnordiska språk     Färöiska
Officiell status
Officiellt språk i	Färöarna
Språkmyndighet	Føroyska málnevndin
Språkkoder
ISO 639-1	fo
ISO 639-2	foe
ISO 639-3	fao

Färöiskan har en rik tradition av folkvisor. Frimärke från 1982 med en vers från visan Harra Pætur og Elinborg.

Färöiska (føroyskt, uttalas [ˈføːɹɪst] eller [ˈføːɹɪʂt]) är en del av den västnordiska språkfamiljen, som omfattar isländska, färöiska, det utdöda språket norn och till viss del norska (då mer några norska dialekter och nynorska än bokmål). Den nordiska språkfamiljen tillhör den germanska gruppen av de indoeuropeiska språken. Liksom isländska har färöiska utvecklat sig från de gammalnorska dialekterna som nybyggarna under vikingatiden hade med sig från västra Norge.

Färöiska talas av ungefär 60 000 människor, först och främst av de 48 000 invånarna på Färöarna, där det har varit officiellt språk sedan 1937. Färingar och islänningar kan till viss grad förstå varandra, men inte utan problem. Eftersom färingarna lär sig danska i skolan har gøtudansk uppstått. Skandinaver med viss kunskap i nynorska kan även förstå skriven färöiska, medan det för skandinavier inte är möjligt att förstå isländska utan undervisning.

Den sista andelen färöisktalande är utflyttade färingar, varav de flesta av dessa bor i Danmark. I Norge bor det mellan 500 och 1 000 etniska färingar, medan 330 är bosatta på Island.

Historia

Senast på 900-talet ska språket ha varit relativt likt i hela Norden, även om vissa dialektvariationer fanns. Dessa blev mer och mer distinkta, och man kunde börja att dela in dialekterna i två huvudgrenar; västnordiska i Norge, Island och de övriga öarna i Nordatlanten; och östnordiska i Danmark, Sverige, Gotland och i vissa områden på den östra sidan av Östersjön. övergången mellan de två grupperna efter geografi var inte klart markerade, och följde inte de politiska gränserna.

Det gamla norska skriftspråket gick under, och blev länge ersatt av danska, och även färöiska blev i många hundra år bevarat endast genom muntligt tal. Husaviksbrevet, daterat till år 1407, är den sista färöiska skriften på över 300 år. Historiskt är färöiska ett mellanting av isländska och västnorska dialekter, och som från mitten av 1800-talet utvecklades till ett skriftspråk. Under den första halvan av 1000-talet blev Färöarna underlagda den norska kronan som ett län. 1380 inlemmades Färöarna i Danmark-Norge. Danskan blev ganska snart administrationsspråket. Färöiska förblev en talad dialekt, medan skriftspråket förblev danska. I saknad av skriftliga källor vet man inte riktigt hur färöiska utvecklades under denna perioden, men man vet att språket började att gå skilda vägar från det norska språket, och blev därmed mer distinkt.

Då Jens Christian Svabo (1746 – 1824) från 1770-talet och utöver gjorde sina nedteckningar av färöiska dikter, och skrev ett utkast för en ordbok, så fanns det inte något skriftligt material mellan åren för Svabos arbete och 1407. I nationalromantiken som började strax efter, började man, som på många andra platser i Norden, att samla in den lokala folkkulturen, som på Färöarna bestod av dikter, folksånger och sagor. Viktiga namn i denna perioden var Henrik Schröter (1771 – 1851) och V. U. Hammershaimb (1819 – 1909). Ortografin förbättrades, och en språkinlärning skapades. En färöisk dikt trycktes i en svensk tidsskrift 1814. Det var den första gången en färöisk text trycktes, tidigare uppteckningar av färöiska var handskrivna.

Skolplikten som infördes 1844, försvagade det färöiska språkets ställning ytterligare, och det saknades fortfarande färöiskt material.

Som skriftspråk

Hammershaimb var en av pionjärerna bakom utvecklingen av det färöiska skriftspråket.

V.U. Hammershaimb utgav en skriftlig standard för färöiska 1854. Även om detta kunde ha varit en möjlighet att skapa en ljudnära ortografi, som i walesiska, valde han att lägga fram en ortografi liknande med en obruten skriftlig tradition från det gamla fornnordiska språket. Exempelvis är bokstaven "ð" inte knuten till något fonem (den är stum). Och även om bokstaven "m" hör till de bilabiala nasala konsonanterna, som den gör på svenska, så hör den i dativsuffixet -inum till den alveolara nasala konsonanten "n" på grund av fonologisk assimilering (bortfall av några bokstäver vid slutet av ett ord i talspråket, exempelvis som fjord i svenska).

Hammershaimbs grammatik möttes med lite motstånd, på grund av att den var så invecklad, och en rivaliserande ortografi skapades av Jakob Jakobsen. Jakobsens version låg närmare det talade språket, men togs aldrig i bruk av majoriteten av färingarna.

På 1880-talet krävde färöiska studenter i Köpenhamn att färöiska skulle vara huvudspråk på ögruppen i Atlanten.

Utgivningen av den första färöiska tidningen startade på 1890-talet. Dikter och pjäser skrivs, till och med antologier, men den första romanen utgavs inte förrän 1909. Ett bra exempel på modern färöisk litteratur är dikten Ormurin langi.

Alfabet

Det färöiska alfabetet har 29 bokstäver:

A, Á, B, D, Ð, E, F, G, H, I, Í, J, K, L, M, N, O, Ó, P, R, S, T, U, Ú, V, Y, Ý, Æ, Ø

Noteringar:

• Ð, ð används aldrig i början av ordet, men kan uppstå i versal form på logotyper och på kartor, som SUÐUROY.
• Ø, ø kan också skrivas som Ö ö i poetiskt språk, som Föroyar. I handskrift och en del skyltar kan man se Ő ő.
• Vissa familjenamn på Färöarna är till exempel Lützen, Müller, Winther, eller det kristna namnet Zacharias. Även x var känt i Hammershaimbs ortografi, som Saxun för Saksun.
• Eftersom det färöiska tangentbordet tillåter en att skriva med latinskt, engelskt, danskt, svenskt, norskt och finskt tangentbord, så finns inte den fornnordiska och isländska bokstaven þ. I relaterade färöiska ord är bokstaven skriven som t eller som h, och då det är ett isländskt ord som måste transkriberas används th istället.
• I princip kan alla väst- och nordeuropeiska språk skrivas med färöiskt tangentbord. För vissa tecken krävs att alt-tangenten används, till exempel isländska þ, tyska ß, franska œ samt finska och estniska š och ž (som dock bara förekommer i ryska lånord).
• Till och med finns diftongerna, ei, ey och oy, som i ordböcker står samman med e och o. Men i alfabetet står de sist.

Grammatik

Inte helt oväntat är den färöiska grammatiken ganska lik den isländska och fornnordiska.

Böjning

Läs:

• hvør, hvat? interrogativpronomen "vem, vad?"
• ein artikel "en"
• stórur adjektiv "stor"
• bátur substantiv "båt"
• ein stórur bátur - "en stor båt" (maskulinum)
• ein vøkur genta - en vacker flicka (femininum)
• eitt gott barn - "ett bra/duktigt barn" (neutrum)

I plural ser du även hur siffran tvey (2) används.

Läs:

• (tann/hin) stóri báturin - "den stora båten"
• (tann/hin) vakra gentan - "den vackra flickan"
• (tað/hitt) góða barnið - "det goda/bra/duktiga barnet"

Personliga pronomen

Den personliga pronomen i färöiskan är:

Singular

• Första person: eg [eː] - jag, meg [meː] - mig (ack.), mær [mɛaɹ] - mig (dat.), mín [mʊin] - min
• Andra person: tú [tʉu] - du, teg [teː] - du (ack.), tær [tɛɹ] - du (dat.), tín [tʊin] - din (gen.)
• Tredje person maskulinumm: hann [hanː] - han, honom (nom. ack.), honum [ˈhoːnʊn] - honom (dat.), hansara [ˈhansaɹa] - hans (gen.)
• Tredje person fenininum: hon [hoːn] - hon, hana [ˈhɛana] - henne (ack.), henni [hɛnːɪ] - hon (dat.), hennara [ˈhɛnːaɹa] - hon (gen.)
• Tredje person neutrum: tað [tɛa] - det (nom., ack.), tí [tʊi] - det (dat.), tess [tɛsː] - dess (gen.)

Plural

• Första person: vit [viːt] - vi, okkum [ɔʰkːʊn] - oss (ack., dat.), okkara [ˈɔʰkːaɹa] - våran (gen.)
• Andra person: tit [tiːt] - du (pl.), tykkum [ˈtɪʰkːʊn] - du (ack., dat., pl.), tykkara [ˈtɪʰkːaɹa] - din (gen., pl.)
• Tredje person maskulinum: teir [taiɹ]/[tɔiɹ] - dem (m., nom., ack.), teimum [ˈtaimʊn]/[ˈtɔimʊn] - dem (dat.), teirra [ˈtaiɹːa]/[ˈtɔiɹːa] - deras (gen.)
• Tredje person femininum: tær [tɛaɹ] - dem (f., nom., ack.)
• Tredje person neutrum: tey [tɛi] - dem (n., nom., ack.)

Den tredje personen i plural neutrum tey används i alla fall där båda kön är nämnda, som

• teir eru onglendingar - "de är engelsmän" (om män)
• tær eru føroyingar - "de är färöiskor" (om kvinnor)
• tey eru fólk úr Evropa - "de är folk från Europa" (båda könen)

Källor

Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från en annan språkversion av Wikipedia.

Noter

1. ↑ Ethnologue

Lyssna på färöiska

UF.fo - Útvarp Føroya (Radio Färöarna)

Wikipedia har en upplaga på Färöiska.