Carl Gustaf Rehnskiöld
Från Rilpedia
| Carl Gustaf Rehnskiöld | |
|---|---|
| 6 augusti 1651 - 29 januari 1722 | |
 Carl Gustaf Rehnskiöld |
|
| I tjänst för | Sverige |
| Grad | Fältmarskalk |
| Slag/Krig | Skånska kriget Stora nordiska kriget |
| Övrigt arbete | Guvernör Kungligt råd |
Carl Gustaf Rehnskiöld, (skrev sig Rehnschiöldt), född 6 augusti 1651 i Greifswald, död 29 januari 1722, greve, militär; Guvernör över Skåne 1698, fältmarskalk 1706, kungligt råd 1719.
Rehnskiöld deltog i slaget vid Halmstad 1675, slaget vid Lund 1676, slaget vid Landskrona 1677, slaget vid Lenze 1691, slaget vid Narva 1700, slaget vid Kliszów 1702, slaget vid Fraustadt 1706 samt slaget vid Poltava 1709, där han förde befälet och blev tillfångatagen. Rehnskiöld blev sedan frisläppt från rysk fångenskap, i vilken han för övrigt blev mycket omtyckt av Peter den store[källa behövs]. Han kom sedan till belägringen av Fredrikshald innan Karl XII blev skjuten.
Innehåll |
Barndom och ungdom
Rehnskiöld föddes i Svenska Pommern och fick en för tiden mycket god uppfostran, först vid skolor i Pommern och Niedersachsen och senare vid universitetet i Lund. Här hade han som huvudämnen historia och latin och fick bland annat åhöra föreläsningar av den kände historikern och filosofen Samuel von Pufendorf, som lade märke till den begåvade Rehnskiöld och gav honom enskilda lektioner. Denne blev så inspirerad av läraren, att han renskrev hans verk "Einleitung zur Historie der vornehmsten Reichen und Staaten in Europa" (tryckt i Frankfurt först 1682), försåg manuskriptet med Pufendorfs personliga kommentarer och behöll skriften långt fram i livet. Hans utbildningstid berörs senare i hans friherrebrev, där det bland annat står: "började han sin militära bana efter berömmligen avlagda studier så wähl wed åtskillige Gymnasier som erkannerligen wid Academien uti Lund, under då warande Professorn SAmuel Puffendorffs inseende och privata information."
Rehnskiöld under Skånska kriget
Rehnskiöld gjorde 1673 debut som officer när han inträdde vid Närke-Värmlands regemente, som fänrik, men redan påföljande år fick han genom tjänstebyte löjtnantsfullmakt vid Riksänkedrottningens livregemente till häst. I juli 1675 följde så ytterligare en förflyttning, då transport till Upplands regemente skedde och den 12 februari 1676 blev han officer vid det eftertraktade Livgardet. Rehnskiöld kom under Skånska kriget (även kallat Danska kriget) att först tjänstgöra till sjöss med ett kompani av Livgardet, men kommenderades sedan iland och utförde natten mellan den 31 juli-1 augusti 1676 sin första militära insats av betydelse, när han i en het skärmytsling med en dansk styrka, kastade denna överända och nämndes i rapporten för dagen. Karl XI, som fick underrättelse om Rehnskiölds framgång gjorde honom till kapten vid Livgardet, i vilken grad och kapacitet han deltog med utmärkelse i slaget vid Halmstad den 17 augusti (1676). Kungen lär ha kallat den unge kaptenen till sig och lovordat honom för hans insatser[källa behövs].
Återtransporterad till Riksänkedrottningens Livregemente till häst som ryttmästare, fick Rehnskiöld tillfälle att i slaget vid Lund - sedan skvadronchefen sårats - leda sin skvadron mot fienden och sprängde sina motståndares avdelningar vid flera tillfällen. Nu var hans lycka definitivt gjord, eftersom han praktiskt taget under kungens ögon "höljt sig med ära och visat den största tapperhet" och han befordrades - enligt gammal sed - på slagfältet, till major och förflyttades som generaladjutant till generalstaben under Dahlbergs ledning och uppsikt. Under reträtten från Rönneberga i maj 1677, fick han äran att växelvis anföra både avant- och arriärgardena, under ständigt skärmytslande med fienden, en insats som fick Dahlbergh att berömma honom och kalla honom - inför Karl XI - för "en av arméns mest lovande unga officerare". Som generalstabsofficer visade han "framfötterna" under den följande tiden, men i slaget vid Lund fick han åter tillfälle att briljera som truppofficer och sprängde flera av fiendens skvadroner med enligt Karl XI "oförliknelig tapperhet och djärvt mod". Den 5 november 1677 fick Rehnskiöld befordran till överstelöjtnant - vid blott 26 års ålder.
De två sista krigsåren tjänstgjorde Rehnskiöld bland annat på den norska fronten i Bohuslän och deltog i undsättningen av Bohus fästning, där hans karriär höll på att få ett abrupt slut i kulregnet från en förskansad styrka norrmän, och vid Uddevalla skans, där han var huvudanledningen till att ett danskt undsättningsförsök slogs tillbaka.
Tiden fram till Stora nordiska kriget
Nu inträdde en väntans tid för Rehnskiöld. Den unge krigarens befordringar hade kommit slag i slag, men 1679 slöts freden med Danmark och den karolinska armén demobiliserade. Det blev plötsligt inte längre lika lätt att nå befordran och överstetiteln och ett eget regemente lät vänta på sig. Rehnskiöld utnyttjade tiden i fred som överstelöjtnant och generalstabsofficer och lärde sig mycket både om trupptjänst och om planering, vilka kunskaper visade sig bli nyttiga i framtiden. Den kungliga gunsten behöll han och han var en av de "lovande unga män" som Karl XI nämner i ett brev till Dahlbergh 1682.
Utnämningen till överste kom 1689. Rehnskiöld fick inget rikssvenskt regemente, vilket kan ha varit en besvikelse, utan istället chefskapet för Tyska Livregementet till fot, vilket emellertid också det var ett ansett förband.
1690-91 förhandlade de Nederländska generalstaterna med Sverige, om att få svenska frivilliga - både officerare och manskap - till kriget mot Frankrike. Karl XI var förgrymmad på sina gamla allierade fransmännen, som han ansåg spelat förmyndare i samband med krigsslutet 1679, då man med Preussen undertecknat avtal mer eller mindre i Sveriges namn, utan att först höra sig för med svenskarna själva. Ännu så långt fram i tiden som 1690 var Karl XI fortfarande missnöjd med den franska politiken och upphävandet av Ediktet i Nantes och den följande massflykten av protestanter från Frankrike gjorde inte saken bättre och uppsättandet av en svensk kår i nederländsk tjänst var en klar markering av kungens ovilja. Rehnskiöld - självklart med kungens välsignelse - var en av de officerare som reste. Rehnskiölds rykte var nu så grundmurat - som elev till Erik Dahlbergh öppnade sig många portar för honom - att han togs emot på det mest förekommande sätt av Vilhelm III, i vars armé han tjänade under flera blodiga kampanjer. I slaget vid Leuze den 18 september 1691, fick han uppleva hur en nederländsk-engelsk-kejserlig armé, där den svenska kontingenten ingick, fick se sig besegrad av den skicklige och närmast som oövervinnerlig ansedde franske marskalken Luxembourg.
