Från Rilpedia

Herman Alfred Leonard Wahlberg, född 13 februari 1834 i Stockholm, död 4 oktober 1906 i Tranås, var en svensk målare.

Fadern var enligt Wahlbergs egen uppgift yrkesmålare, modern lär ha varit dotter till en italiensk bildhuggare. Den unge Wahlberg lärde faderns yrke, men då han tidigt visade musikaliska anlag, blev han elev vid Musikakademin, där han studerade piano- och klarinettspelning. Någon tid var han anställd i Göta gardes musikkår. Hans ungdom var arbetsam och bekymmersam; han försörjde sig nödtorftigt med pianolektioner, tecknade något år i konstakademiens principskola, men blev aldrig elev vid akademien, bestämde sig emellertid för konstnärsbanan, målade små landskap och fick 1856 för första gången sälja en liten tavla till Konstföreningen. 1857 bosatte han sig i Düsseldorf. Där var han en kort tid elev av Hans Fredrik Gude, men målade mest på egen hand, fick sälja tavlor i Tyskland och till Konstföreningen hemma, gjorde en studieresa till Holland och Belgien, återvände så till Stockholm 1862 och förblev bosatt där i fyra år framåt.

Bland hans i Düsseldorf utförda målningar märkas Solnedgång i Bohuslän, ett par svenska skogslandskap samt Vinterlandskap med björnjakt (1861, figurerna, björnen och hundarna målade av J. Y. Wallander, Härnösands museum). Under Stockholmstiden tillkom bland annat Storm på holländska kusten (1863) och Fors i svensk obygd (de båda sistnämnda starkt påverkade av Andreas Achenbach), Borgruinen Niedeck vid Rhen (1863, Uppsala museum), Skogsparti från Särö (1865, Göteborgs museum), Hörningsholm i månsken (1866) och Svenskt insjölandskap från Kolmården (samma år, Nationalmuseum). Sistnämnda målning - en omsorgsfullt komponerad vidsträckt utsikt över oländig skogsbygd, sjö och sommarhimmel - blev mycket berömd och betecknar höjdpunkten av konstnärens utveckling ditintills.

I ett mindre Kolmårdsmotiv (1865; Örebro museum) skildrade Wahlberg en sommarkväll med månsken, ljust hållet i milda, smältande färger. Han var ännu bunden av sin tekniks begränsning, men den sistnämnda målningen visade framåt. Det stora omslaget följde, sedan Wahlberg 1866 bosatt sig i Paris. De två arbeten han utställde på salongen 1868 - ett månsken och en solnedgångsstämning vid ett fiskeläge i Bohuslän (Nationalmuseum) - betecknar hans övergång från düsseldorfsteknik till modernt franskt behandlingssätt. Han tillägnade sig med lätthet franska skolans studiesätt och teknik, utan att imitera någon av dess mästare, hade framgång, vann medaljer vid salongerna 1870 och 1872 och blev den moderna landskapskonstens införare i det svenska måleriet.

Hans landskap från denna tid är stort och helt sedda, stämningen är given med poetisk känslighet, med smältande lyrik och musikalisk harmoni. De är praktfulla ateljéarbeten, målade med bredd och djärvhet och på samma gång med raffinerad elegans. Vid sidan av hans gyllene aftonstämningar och hans lyriska månsken stå värdigt hans skildringar av svensk bygd med äng, skog och sjö i full middagssol, fylligt, kraftigt och säkert målade.

Bland huvudnumren i hans alstring under dessa år är Utsikt i Södermanland (över äng och insjö, 1870), Landskap i månsken (samma år), Månsken från södra Frankrike (samma år, båda i Nationalmuseum), Nääs (sommarafton, 1871, Stockholms slott), I Vaxholm (en höstdag, 1872, Nationalmuseum), I Fontainebleauskogen (1874, kraftfullt och stort hållen), Maj i Nizza (1878), Afton på Hallands Väderö (1800), Fjällbacka (månsken, 1881), Svensk björkhage (1882, de fyra sistnämnda i Göteborgs museum). Vid världsutställningen 1878 hade Wahlberg blivit tillerkänd första klassens medalj. Av svenska konstakademien blev han ledamot 1866, och 1880 blev han vice professor utan tjänstskyldighet. Nästan varje sommar vistades han i Sverige, i olika trakter, i Stockholms skärgård, på västkusten, i Skåne, Halland, Värmland.

Turist i sin konst, studerade han med samma skönhetsglädje, samma allvar i studiet och samma raffinerade skicklighet i behandlingen naturen i norden och i södern, från Norrland till Medelhavet, med förkärlek för romantiska, drömmande, lyriska, musikaliska stämningar, för aftonens och månskenets spel av ljus och toner. Han ägde ett ytterst känsligt målartemperament, blev aldrig en ytlig virtuos, var en ärlig och rastlös sökare med oförtröttad spänstighet och studielust och med mycken förmåga av självutveckling.

Bland hans arbeten från senare delen av 1880-talet och vidare framåt är Stockholms ström, nattetid och samma motiv i vinterdis (båda 1888), Månsken på Hallands Väderö (1889, Köpenhamns konstmuseum), Oktobernatt och den bredd och summariskt uppmålade nattstämningen Popplar (1893). Fram emot sekelslutet blev Wahlbergs sökande mera oroligt och experimenterande. Han slog in på en stark och brokig färgskala och på en behandling i prickmaner, som inte alltid var fördelaktig. Enkel och övertygande stämning kunde likväl ett och annat även av hans sista arbeten framkalla, till exempel Sol på snö i Marstrand och Svensk sommarnatt (båda 1901). I hans mindre utarbetade studier tog sig målarens alltid livliga känsla inför naturen friska, intima, omedelbara uttryck. Wahlberg var nyhetsman i det svenska måleriet, men inte i det franska, där han slöt sig till en redan framarbetad och erkänd riktning. Han väckte till en början missnöje hos düsseldorfslandskapets representanter i Sverige, en irritation, som dock inte varade länge. Han var ingen hårdhänd framstormande realist, var minst av allt revoltman, var poet och charmeur, naturdyrkare och skönhetssökare.

På Nationalmuseum är Wahlberg representerad, förutom av de här ovan nämnda målningarna, av flera studier (notabel är särskild den stort hållna studien Berg och moln, som visar ett kraftfullt och mäktigt uppslag) och dessutom av en mängd teckningar från hans olika skeden. Från hans sista tid äger museet Månsken, motiv från Ronneby (1900). Göteborgs museum äger ett tiotal dukar, bland dem några av hans praktmålningar. Arbeten av Wahlberg finns även i Konstakademien, i flera stadsmuseer i Sverige, i Helsingfors och Köpenhamn samt - en mindre betydande målning - i Luxembourgmuseet.

Konstakademien anordnade 1907 en minnesutställning av Wahlbergs skapelser, som sedan överflyttades till Göteborg. Konstakademien och vänner reste honom 1913 en efter E. Lindbergs förslag utförd minnesvård på Örebro kyrkogård.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Wahlberg, Herman Alfred Leonard, 1904–1926 ^(Not).