Äkta insektsätare
Från Rilpedia
| ?Äkta insektsätare | |
|---|---|
 |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Däggdjur Mammalia |
| Ordning: | Äkta insektsätare Eulipotyphla |
|
|
|
| §Eulipotyphla Auktor: Waddell, Okada & Hasegawa, 1999 |
|
|
|
|
|
|
| Synonymer | |
|
Insectivora |
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Insektsätare (Eulipotyphla, tidigare Insectivora) är en ordning inom däggdjuren. De lever huvudsakligen på insekter, maskar och leddjur. Ordningen delas in i fyra nu levande familjer, samt en utdöd familj.
Innehåll |
Kännetecken
Kroppsbyggnad och extremiteter
Arterna skiljer sig utseendemässigt ganska mycket från varandra. Ingen blir särskilt stor och en av de minsta nu levande däggdjuren (flimmernäbbmus; huvudets och bålens längd utgör högst 3,5 cm.) hör hit. Kroppslängden ligger mellan 3 och 45 centimeter och vikten varierar mellan 2 gram och 2 kilogram. Större medlemmar i ordningen är månråttan (Echinosorex gymnura) i underfamiljen råttigelkottar och snabelslidmössen.
Pälsen är vanligen kort och mjuk, bara igelkottar i underfamiljen Erinaceinae har taggar för att försvara sig. Pälsen färgsättning är oftast grå- eller brunaktig.
Insektsätarnas extremiteter är korta och bara hos mullvadsdjur specialiserade för att gräva i marken. Främre och bakre extremiteter är nästan lika lång och vid varje fot finns fem tår. Tummen och stortån står inte mittemot de andra tårna. Nästan alla arter är hälgångare.
Andra gemensamma kännetecken är: trumhålans skelett är ofta, precis som hos pungdjuren ofullständigt utbildat; liksom hos pungdjuren är hårda gommen ofta ofullständigt förbenad; nyckelben saknas enbart hos en art.
Huvud och tänder
Arternas skalle är långsträckt och avplattad. De har en lång och rörlig nos, ögonen är oftast små och yttre öron är hos de flesta arterna förminskade.
| Tandformel | I | C | P | M | |
|---|---|---|---|---|---|
| 26–44 | = | 1-3 | 1 | 2–4 | 3 |
| 1–3 | 0-1 | 2–4 | 3 | ||
Som anpassning till deras animaliska föda har tänderna spetsiga knölar och skarpa kanter. Tändernas antal är jämförelsevis högt och hos några mullvadar finns 44 tänder som var kännetecknande för ursprungliga medlemmar i underklassen högre däggdjur. Per käkhalva finns en till tre framtänder, en hörntand i övre käken och en eller ingen hörntand i undre käken, två till fyra premolarer samt två molarer. Sammanräknat har insektsätarna alltså 26 till 44 tänder enligt tandformeln som visas i diagrammen. De äkta kindtänderna är flerspetsiga och bildar antingen ett V (hos snabelslidmöss) eller W och dessa är ofta svagare än både de främsta framtänderna och den bakersta oäkta kindtanden. Allmänt finns en tendens till mjölktändernas reduktion. Hos flera arter föds ungarna redan med de blivande tänderna eller utbyten sker kort efter födelsen.
I motsats till andra högre däggdjur innefattar insektsätarna arter som är giftiga. Snabelslidmöss och några näbbmöss producerar i sina salivkörtlar ett nervgift som hjälper de att fälla större bytesdjur.
Sinnesförnimmelser
Insektsätarnas viktigaste sinne är luktsinnet som hjälper de att hitta födan och som vanligen är utmärkt utbildade. De har även bra hörsel och flera näbbmöss (möjligtvis även snabelslidmöss) har förmåga för ekolokalisering. Med hjälp av höga läten får de informationer om områdets utformning. Det är inte än klarlagt om de hittar sin föda genom ekolokalisering. För ett bättre känselsinne har de morrhår i ansiktet och mullvadar har motsvarande hår även vid svansen. Mullvadsdjur kan även känna av svaga elektriska fält som uppstår vid bytesdjurens rörelse. Särskild bra utvecklade är detta sinne hos stjärnmullvaden. Synen spelar hos insektsätare en mindre betydande roll.
Inre organ
Hjärnan hos flera arter är enkelt uppbyggd och i jämförelse till övriga kroppen liten, deras luktknöl (Bulbus olfactorius) är däremot bra utvecklade. Arternas mindre hjärna betraktades tidigare som ett tecken för insektsätarnas släktskap med urtida däggdjur men idag antas att särdraget beror på levnadssättet. Även andra däggdjur som lever tät vid marken och som orienterar sig med luktsinnet har en liten hjärna. Därför är hjärnan hos arter som lever under jorden eller som lever i vattnet större och mer differentierade.
Även mag-tarmkanalen är enkelt konstruerad. Blindtarmen saknas alltid. Detta kännetecken var under vissa tider avgörande för systematiken som i historien gick efter morfologiska särdrag. Tarmen är ett enkelt rör som i jämförelse med kroppslängden är kort.
Honorna i ordningen har en skivformig moderkaka. Hannarnas testiklar ligger alltid utanför bukhålan i hudveck som påminner om scrotum. Ett penisben finns bara hos några mullvadsdjur.
Utbredning och habitat
Insektätarna förekommer i alla världsdelar med undantag av Australien och södra Sydamerika. I nordvästra Sydamerika finns bara släktet pygménäbbmöss (Cryptotis). Igelkottar är begränsade till gamla världen, alltså Eurasien och Afrika. Mullvadsdjur lever i Eurasien och Nordamerika. Snabelslidmöss är endemiska på Stora Antillerna och även den utdöda familjen Nesophontidae fanns bara i Västindien.
Angående habitatet är arterna i ordningen mycket variabel. De lever bland annat i skogar, på gräsmark och i torra regioner. De undviker däremot allt för kalla områden.
Levnadssätt
Insektätarna omfattar ett antal sinsemellan rätt olikartade djur, som anpassat sig till mycket olika levnadssätt; det finns bland dem träddjur, grävare av olika slag, vattendjur, andra lever som råttor och så vidare. Till dem som har anpassad sig till livet i vatten räknas vattennäbbmöss (Neomys) och myskmöss. De har delvis simhud mellan tårna, en avplattad svans och pälsen är så uppbyggd att vattnet pärlar av.
Socialt beteende och aktivitet
Insektsätarnas sociala beteende är mindre utvecklat. Ofta lever varje individ ensam utanför parningstiden. Vanligen finns avgränsade territorier och artfränder reagerar aggressiv mot varandra. I vissa fall uppstår strider.
Det övervägande flertalet är nattaktiva men det finns även arter som är aktiva på dagen. Som viloplatser gräver de egna bon eller de använder andra skyddade platser som bergssprickor eller jordhålor. Ofta polstrar de sina bon med gräs eller löv. Några kulturföljare vistas även i människans byggnader. En del arter faller ibland i ett stelt tillstånd (torpor) som kan jämföras med letargi. Igelkottar i tempererade regioner håller en lång vinterdvala.
Alla arterna livnär sig helt eller företrädesvis av insekter och lägre djur, och det övervägande flertalet är nattaktiva.
Föda
Som namnet antyder livnär sig insektsätare huvudsakligen av insekter och deras larver samt av andra leddjur och olika maskar. Ibland äter de mindre ryggradsdjur som ormar, ödlor, groddjur och fiskar samt as. I mindre mått ingår vegetabiliska ämnen som frukter, nötter och frön i födan.
Fortplantning
Ungdjur av insektsätare är bostannare som föds nakna och blinda men de utvecklar sig fort. Dräktigheten varar mellan 20 och 50 dagar. Hur många ungar honan föder åt gången är beroende på arten, årstiden (hos arter som parar sig flera gånger per år) och utbredningsområdet. Hos snabelslidmöss föds vanligen bara ett eller två ungdjur åt gången, hos igelkottar och näbbmöss kan antalet vara tio eller i undantagsfall ännu fler ungar.
Efter en till tre veckor öppnar ungarna ögonen för första gången och efter tre till åtta veckor sluter honan att ge di. Näbbmöss kan vara könsmogna efter två till tre månader och de andra medlemmarna i ordningen blir könsmogna under det andra levnadsåret.
Äkta insektsätare och människor
De flesta människor nyttjar inga insektsätare som matkälla och med undantag av mullvaden anses de inte heller som skadedjur. Det är grunden varför jakten på insektsätare är nästan obefintlig. Med undantag av den afrikanska pygméigelkotten finns inga sällskapsdjur i ordningen. Arterna hotas idag huvudsakligen genom förstörningen av levnadsområdet samt av införda fiender. Liksom hos andra däggdjur är dessa arter särskild hotade som lever på mindre öar.
Bland dessa insektsätare som dog ut under de senaste årtusenden finns familjen Nesophontidae, två arter av snabelslidmöss samt medlemmarna i näbbmössläktet Nesiotites som levde på öar i Medelhavet. IUCN listar 17 arter som akut hotade (critically endangered) och ytterligare 86 arter som stark hotade (endangered) eller sårbar (vulnerable). För flera arter saknas tillfredställande informationer.[1]
Systematik och evolution
Släkten av ordningen finns belagda redan sedan eocen.
Referenser
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 24 januari 2009.
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Insektätarna, 1904–1926 (Not).
Tryckta källor
- Gerhard Storch: Lipotyphla, Insektenfresser. In: Wilfried Westheide, Reinhard Rieger (utgivare): Spezielle Zoologie. Teil 2: Wirbel- oder Schädeltiere. Spektrum Akademischer Verlag, Heidelberg – Berlin 2004, 712 Seiten, ISBN 3-8274-0307-3.
- Matthew Symonds: Phylogeny and life histories of the "Insectivora": controversies and consequences. In: Biol. Rev. (2005), 80, W. 93–128 (PDF)
- Ronald M. Nowak: Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, 1999 ISBN 0-8018-5789-9
- T. S. Kemp: The Origin & Evolution of Mammals. Oxford University Press, Oxford 2005. ISBN 0-19-850761-5
- D. E. Wilson, D. M. Reeder: Mammal Species of the World. Johns Hopkins University Press, Baltimore 2005. ISBN 0-8018-8221-4
Noter
- ↑ Enligt IUCN:s röda lista, besökt 5 febrauari 2007.
