Slaget vid Lützen

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Denna artikel handlar om slaget vid Lützen 1632. För slaget på samma plats 1813, se Slaget vid Lützen (1813).

Slaget vid Lützen
Del av Trettioåriga kriget
Gustav II Adolfs död i slaget vid Lützen, målning av Carl Wahlbom från 1855
Datum 6 november (gs), 16 november (ns) 1632 Plats Mall:Landsdata Tyskland Nära Lützen, sydväst om Leipzig, Tyskland Utfall Svensk seger
Stridande
Sverige Sachsen	Tysk-romerska riket
Befälhavare
Gustav II Adolf † Dodo von Knijphausen Bernhard av Sachsen-Weimar	Albrecht von Wallenstein Gottfried zu Pappenheim †
Styrka
12 800 man fotfolk, 6 200 man rytteri och 60 artilleripjäser	10 000 man fotfolk, 7 000 man rytteri, 24 artilleripjäser samt 3 000 man fotfolk och 2 000 ryttare på väg.
Förluster
3 400 döda 1 600 skadade eller deserterade	5 000 döda [1]

Slaget vid Lützen den 6 (enligt den julianska kalendern) eller 16 (enligt den gregorianska kalendern) november 1632 var ett av de mest avgörande slagen under det Trettioåriga kriget. Sveriges kung Gustav II Adolf stupade på slagfältet, den svenska positionen försvagades med kungens död och en ny fas av kriget inleddes.

Bakgrund

Den svenska hären kontrollerade sedan tidigare Bayern och brandskattade den 7 maj München på 300 000 riksdaler, men slog till reträtt och tillryggalade fyra mil om dagen, för att slå läger i Naumburg, i vars närhet Lützen ligger. Wallenstein väntade ett anfall på Leipzig i två veckor, men blåste av, eftersom han trodde att svenska armén slagit vinterläger. Den 5 november överraskade den svenska armén med trumpetstötar, men dimman var för tät för anfall, som dröjde ända till elvatiden nästa dag.

Dimman orsakade en strategiskt allvarlig situation eftersom Wallenstens styrkor var i slagordning medan svenskarna var tvungna att ställa upp framför katolikerna.

Detta möjliggjorde det för den katolska ligans artilleri som nu även bestod av lätt artilleri att orsaka stora förluster hos svenskarna utan att det svenska artilleriet kunde skjuta effektivt tillbaka.

Slagets förlopp

Den svenska armén formerades så snart den gått över ån Flossgraben, vilket skedde omkring klockan 9 på morgonen. Hären bestod av två linjer fördelade på en center och två flyglar. Den svenska centerns första linje fördes av general Nils Brahe d.ä. och den andra linjen kommenderades av generalmajor Dodo zu Innhausen und Knijphausen, den vänstra flygeln första linje fördes av Bernhard av Weimar och den andra av furst Ernst av Anhalt och på den högra flygeln leddes första linjen av konungen själv och den andra av överste Torsten Stålhandske. ^[2]

Wallenstein hade redan tidigare grupperat sin armé på motsvarande sätt med den ena flygeln skyddad mot flankanfall av själva staden. Då den svenska anfallsplanen gick ut på en kniptångsmanöver fördröjde denna uppställning slaget, eftersom det tvingade svenskarna att gå över Flossgraben för att komma runt. Det var denna kringgående manöver som gjorde att en stor del av Pappenheims armé hann fram i tid, vilket annars knappast hade skett. Wallenstein tog själv befälet över den högra flygeln, den vänstra kommenderades av den danskfödde fältmarskalklöjtnanten Holk. Vem som förde befälet över Wallensteins center är okänt.

Något före klockan 11 öppnade artilleriet på båda sidor eld och den svenska hären påbörjade strax därefter sin framryckning. Bernhard av Weimar hade order att gå mot staden och slå ut Wallensteins artilleri medan kungen själv ledde ett frontalanfall med sin högerflygel mot Wallensteins center. Knijphausens infanteri som följde efter kunde dock inte helt fullfölja de krävda snabba förflyttningarna utan fastnade delvis i fördröjande närstrider vid djupa diken längs den landsväg som ledde till staden. Bernhard nådde inledningsvis något längre med sina förtrupper men fördröjdes sedan av hårda närstrider med Holks huvudstyrkor, vilket gjorde att Wallensteins kanoner inte kunde erövras i slagets inledande stadier. Gustav II Adolf valde en annan väg in mot Wallensteins center, lyckades ta sig förbi de kritiska dikena och fortsätta anfallet. Wallenstein försökte sig i det läget på en kringgående manöver mot kungens styrkor men då han samtidigt tvingades förstärka sin egen center blev insatsen på flankerna för svag och slogs lätt tillbaka av svenskarna. Efterhand koncentrerades striderna därför allt mer mot centern och det var där båda sidor fick största delen av sina manskapsförluster.

Karta över slaget

Omkring klockan 12 fick de kejserliga undsättning då de första fyra av Pappenheims infanteriregementen och 2300 ryttare anlände till slagfältet. Pappenheim bestämde sig för att direkt gå till undsättning för Holks hårt ansatta vänsterflygel. Emellertid sårades Pappenheim själv i ett tidigt skede och hans undsättningsförsök hann därför inte få någon direkt positiv effekt för de kejserliga, eftersom största delen av hans trupper omedelbart tog till flykten när de insåg att han var svårt sårad (avled nästa dag). Den oorganiserade reträtten övergick snabbt i panikartad flykt, vilket förvärrade läget för Wallenstein, då den svenska högerflygeln i en förnyad attack från sidan rände rakt in i Pappenheims flyende skaror och tryckte dem mot Holks vänsterflygel. Holk fick då fullt upp med att försöka undvika närkontakt mellan de flyende och sina egna styrkor, vilket kunde ha lett till en totalkollaps på Wallensteins vänstra kant. På grund av Holks taktiska manövrar uppstod ett glapp mellan Wallensteins och Holks truppstyrkor. I det läget stod det klart att när den svenska högerflygeln väl hade tuggat sig igenom pappenheimarna så var "kniptången" mot Wallensteins center klar. Detta förutsatte emellertid att Knijphausen kunde fortsätta sin framryckning mot den och det hade han samtidigt fått stora problem med. Det var för att försöka åtgärda detta stopp i den svenska centerns framryckning som Gustav II Adolf snabbt förflyttade sig från högerflygeln mot centern och stupade precis när han nått fram till den.

Bernhard av Weimar övertog befälet och lyckades dessutom upprätthålla kontakten med generalmajor Knijphausen vilket gjorde att samordningen av det svenska anfallet kunde fortsätta enligt kniptångsplanen. En större del av det tidigare fördröjda svenska infanteriet nådde efter kungens död fram till Wallensteins center och trycket mot den ökade väsentligt. Någon motattack var inte längre möjlig för de kejserliga som i stället fick börja överväga en eventuell reträtt som alternativ till kapitulation. När klockan närmade sig 15 hade Wallensteins situation dock blivit i det närmaste hopplös. Efter drygt två timmars mycket hårda strider var hans center i princip helt inringad av de svenska trupperna och en reträtt var inte längre praktiskt genomförbar. Emellertid hade Holk under tiden varit mycket aktiv utanför de hårda striderna i centrum. Han hade organiserat en uppsamlingsaktion för att återsamla Pappenheims skingrade kavalleri och omkring klockan 15 kunde Holk återinträda i slaget med största delen av det, vilket något förbättrade Wallensteins situation.

Efter ytterligare någon timme vände dock läget igen, eftersom hertig Bernhards trupper då äntligen lyckades lägga beslag på Wallensteins artilleri och vända det, vilket naturligtvis mest hade psykologisk betydelse eftersom kanonernas eldgivning i det läget inte längre kunde spela någon större roll för utgången. Omkring klockan 17 kom återstoden av Pappenheims infanteri från Leipzig fram till slagfältet men kunde bara konstatera att någon insats inte skulle hinnas med före mörkrets inbrott. Med de nyanlända trupperna som nu säkrade terrängen bakåt bestämde sig Wallenstein för att han hade fått nog med stryk för dagen och beordrade omkring klockan 18 en omedelbar reträtt till Leipzig. Slaget vid Lützen var över.

Kungens död

Kung Gustav II Adolfs agerande under de fältslag han deltog i kännetecknas av snabba taktiska beslut, vilka ofta innebar stora risker för honom personligen. Vid Lützen styrdes hans ödesdigra handlande just av ett sådant beslut. Han insåg att segern var inom räckhåll om den svenska centern kunde förmås att fortsätta sitt tillfälligt avstannade anfall då Pappenheims styrkor flydde i oordning. Han visste också att hans eget uppdykande i främsta linjen var den gnista som kunde få anfallet att åter ta fart. Från de givna förutsättningarna är kungens agerande förutsägbart och nödvändigt. Allt tal om "vansinnesritter" och "dumdristighet" bottnar i en djup okunskap om den värld och den verklighet som var Gustav II Adolfs arena. En man som på fullt allvar ansåg att "Gud är mitt harnesk" hade givetvis ingenting att frukta i en strid.

Kungen hade just, tillsammans med några tyskfödda officerare i svensk tjänst, nått fram till den svenska centern då de stötte ihop med Götz kyrassiärer och kejserliga officeren Moritz von Falkenberg träffade honom med ett skott genom lungan.

Frans Albrekt av Sachsen-Lauenberg och de andra officerarna valde i detta läge att försöka fly undan den stora övermakten. Gustav II Adolf föll av Streiff, släpades med en bit och blev sedan liggande. Han fick flera värjstick, plundrades (bevittnat av Ottavio Piccolomini som fick hans kyller), och sköts till slut genom tinningen. Agerandet tyder på att de som dödade kungen antingen inte hade en aning om vem han var eller också var läget så kaotiskt och händelseförloppet så snabbt att ingen hann tänka någon vettig tanke överhuvudtaget. Antagandet att de kejserliga medvetet skulle ha undvikit att försöka tillfångata den svenske kungen levande faller på sin egen orimlighet.

Efterverkningar

Kungens död innebar en stor politisk försvagning för Sverige trots att de svenska trupperna tveklöst vann själva fältslaget. Wien och kejsaren var tryggad, de båda lägren var jämna. Nästa gång de möttes, i slaget vid Nördlingen 1634, förlorade svenskarna, vilket definitivt markerade slutet på den svenskdominerade fasen av kriget.

Andra slag vid samma plats

• Slaget vid Lützen (1813)

Noter

1. ↑ http://www.smb.nu/svenskakrig/1618_3.asp
2. ↑ Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek (SMB)

Källor

• Beskrivningen av slaget bygger huvudsakligen på krigshistorisk standardlitteratur samt förre riksarkivarien Sven Lundkvists artikel "Gustav II Adolf som fältherre" i Gustav II Adolf - 350 år efter Lützen utg av Livrustkammaren, Stockholm 1982.