Håsjö socken
Från Rilpedia
Håsjö socken är namnet på en tidigare landskommun och församling (socken) i nordöstra delen av Bräcke kommun, Jämtlands län, Jämtland. Församlingen ingår sedan 2002 i Hällesjö-Håsjö församling.
Innehåll |
Allmänt
Håsjö socken ligger i den nordöstra delen av nuvarande Bräcke kommun och sträcker sig i öst-västlig riktning längs Norra stambanan mellan trakten av Ragunda i öster till Kälarne och Övsjö i väster. Socknen hade 968 invånare år 1991 och 1 759 invånare år 1929, en folkminskning om 45% på drygt 60 år. I början på 1950-talet fanns i Håsjö by omkring 40 bebodda hemmans- och bostadsfastigheter. Nu, 2008, finns cirka 100 personer fast bosatta i Håsjö (48 män och 52 kvinnor). Dess yta är cirka 370 kvkm. Sockenområdet tillhör det gamla Ragunda tingslag. Kyrkort är dels Västanede med Håsjö nya kyrka, dels Valla med Håsjö gamla kyrka. Länsväg 323 går parallellt med järnvägen och länsväg 320 kommer in söderifrån till Kälarne.
Håsjö stationsbyggnad uppfördes 1882, ett år innan järnvägstrafiken på Norra stambanan öppnades för trafik. Den 1 oktober 1883 anlände det första tåget till Håsjö station. Den 16 oktober samma år öppnades postkontoret. Järnvägen och den förbättrade postgången blev ett stort uppsving för bygden. I början hade tågpersonalen tillsynen av posten. Ett par år senare sattes en postkupé in dagligen mellan Bräcke och Håsjö. Dock, i början, enbart tre dagar i veckan mellan Bräcke och Ragunda.
Innan posten forslades med tåg reds den av postiljoner, som hela tiden fick vara vaksamma för rövare.
Under krigsåren på 1940-talet fraktades mycket massaved och träkol på järnvägen. Upp till 17 vagnar per dygn lastades i genomsnitt från två lastbryggor. Rekordet var 25 vagnar. Ett annat rekord var en temperatur på minus 51 grader. Termometern som visat minus 52 skickades till Stockholm för kontroll och korrigerades uppåt med en grad. Det kunde vara ända upp till 28 tåg per dygn. En gång i tiden var det liv och rörelse på stationen. Håsjö station var samlingsplatsen för människor i och omkring bygden. Ungdomen hade sin träffpunkt här och gick hem när sista tåget gått för kvällen. Skolbarnen, de som gick i realskolan, pendlade varje dag mellan Håsjö och Bräcke. 1961 drog SJ in stationen. Under en tid därefter ersattes stationen med en hållplats och trafikerades med rälsbuss. En på morgonen och en på kvällen.
Socknen är känd bland annat för den s.k. Håsjöstapeln på Skansen i Stockholm. Den är en kopia på den klockstapel, byggd 1779 av Pål Persson i Stugun, som finns vid Håsjö gamla kyrka.
Håsjö sockenområde har en bebyggelse av byar av spridd typ. Bebyggelsen återfinns främst i strandlägen kring de sjösystem som finns i bygden. Dessa består av sjöar som Övsjön, Hemsjön, Sicksjön, Fisksjön, Singsjön m.fl. samt biflöden till Gimån och Indalsälven. Bygderna är omgivna av kuperade skogsmarker.
Bland byarna kan nämnas, förutom centralorten Kälarne, västerifrån räknat Fugelsta längst i väster, Svedjelandet, Väster-Övsjö, Övsjöbyn, Håsjö kyrby (Västanede), Valla (med Håsjö gamla kyrka), Håsjöbyn samt Östansjö längst i öster.
Geografisk avgränsning
I norr gränsar den gamla socknen mot Stuguns församling i Ragunda kommun. Längst i väster, i trakten av Digertjärnen, finns ett "fyrsockenmöte" mellan Håsjö, Nyhem, Sundsjö och Stugun socknar. Härifrån går sockengränsen mellan Stugun och Håsjö österut genom Flärkdalen och Flärkdalsbäcken, vidare över Stockberget, Övsjöberget till Hundtjärnåsen där "tresockenmötet" Stugun - Ragunda - Håsjö ligger. Därefter går gränsen över de många höjderna, norr om Vårkällhöjden till trakten av Middagsberget cirka 2 km väster om Ragunda stationssamhälle. Sockengränsen korsar Norra stambanan vid Dalsbäcken i trakten av Mannsjön cirka 5 km väster om Ragunda stationssamhälle. Gränsen går söderut över Dalsberget ("tresockenmöte" Ragunda-Fors-Håsjö) och vidare, gränsande till Fors församling, till Kämpensborgssjön vid byn Kämpensborg (i Fors). I Amerikaflon vid berget Skogrånäset ligger "tresockenmötet" mellan Fors, Håsjö och Hällesjö socknar. Härifrån går gränsen västerut och Håsjö socken gränsar mot Hällesjö socken. Gränsen går över Bennikberget till Gransjöforsen, viker norrut genom sjön Kalven till Balsjön. Därifrån följer sockengränsen Gammelsågströmmen och Ansjöån västerut till Lungsjöviken av Ansjön strax söder om Kälarne tätort. Strax väster om Lilla Övsjön (vid Gastsjöån) går gränsen mot nordväst till trakten av Finntjärnknulen. Strax väster om denna "knul" ligger "tresockenmötet" Hällesjö-Håsjö-Nyhem. Härifrån gränsar Håsjö socken mot Nyhems socken cirka 4 km fram till Digertjärnen.
Håsjö sockens historia
Det finns många områden i den jämtländska historien som är outforskade. Ett område eller socken är Håsjö. Om man söker i den historiska litteraturen finns nästan inget skrivet om Håsjö. Några större viktigare händelser inträffade väl inte. Man får dock tänka på att Håsjö låg i gränstrakter mot det så kallade "Storhälsingland", som var den norra delen av Sverige under medeltiden och en bit framåt. Det innefattade Hälsingland, Västernorrland, Västerbotten samt Norrbotten. Håsjö är också granne med Ragunda och Fors socknar, vilka var av större vikt i östjämtlands historia. Där hade biskopen i Uppsala laxfiske som han vårdade ömt. Han gjorde där täta besök. För att kontrollera fisket hade han uppsyningsmän på platsen, och till dem byggde han en gård som sedan har givet orten dess namn, Bispgården.
Att Håsjö inte hade någon större betydelse i historien på medeltiden och därefter, får man tillskriva det faktum att det var en skogsbygd. Den var mest lämpad för jakt och fiske. Bosättningarna var få och koncentrerade till vissa delar av socknen. Det var i första hand i området vid Singsjön där Valla och By var de största byarna. Sedan fanns bosättningar närmast Svedje och Västanede. Dess invånare levde troligtvis på jakt och fiske samt på mindre jordbruk. Någon större befolkningsökning i socknen under medeltiden och framåt skedde nog inte. Man kan se ett exempel på detta i de jämtländska räkenskaperna från 1564-1567 samt 1568-1571. År 1566 finns tolv bönder och år 1568 hade det ökat till 14 i Håsjö socken. Man kan sedan tänka sig att någon större befolkningsökning ej inträffade de närmaste 300 åren.
Fornminnen
Man har en ofullständig kännedom om områdets fornlämningar. Från järnåldern finns emellertid en gravhög vid Singsjön. Den ligger i anslutning till en ödegård från medeltiden. De nuvarande byarna är äldst från medeltiden. Historien börjar vid stranden av Ängesviken i Singsjön, Håsjö socken i östra Jämtland år 1981. Några älgjägare från Håsjö upptäckte då av en ren slump en större grop mitt inne i skogen. De diskuterade vad det kunde vara för grop, när någon kom att tänka på sägnen om den gamla kyrkan som skulle ha bränts ned under digerdöden. Den skulle ha legat vid den så kallade Kyrkvägen mellan Håsjö och Hällesjö, som går förbi fyndplatsen. När platsen året därpå besiktigas av arkeologen från Jämtlands läns museum, Jan Sundström, visade det sig att på platsen fanns ytterligare lämningar efter aktiviteter av mänsklig natur. Man hittade bland annat åkerterrasser, odlingsrösen, förmodade husgrunder och en gravhög. Före prov var högens art osäker och en datering var önskvärd. Trots den till synes karaktäristiska formen med plundringsgrop och kantränna, fanns före undersökningen skäl att tro att det ej rörde sig om en förhistorisk grav. Sådana är mycket sällsynta i denna del av Jämtland, och har, där de förekommer, ett annat yttre utseende. Det är över huvud taget sällsynt med gravar på ödesbölen. En liten bit från själva ödesbölet i riktning mot Ängesviken finns även en kallkälla. På sommaren,1983, företogs en grundligare undersökning av området. Då togs bland annat prover för C14-analys. Proverna togs från gropen, graven samt ett odlingsröse.
En gravhög till. Graven innehöll kol, brända ben samt benkamsfragment. Resultatet av C14 proven gav dateringen 1000 +- 80 e. Kr. Kamfragmenten man fann styrker denna datering. Något prov gav en datering från omkring år 7 e. Kr. 1985 upptäcktes vid ett besök ytterligare en gravhög som dock ej undersöktes. Den har samma karaktär som den tidigare funna, men har ingen synlig plundringsgrop. Kantrännan är däremot tydligt markerad och i högens fot kan man se en bit av stenkrans. Graven ligger ca 25 m från den först påträffade och är med all sannolikhet orörd. Gropen som var den som från början startade alltihop och först upptäcktes daterades till 850 +- 120 e. Kr, och kan förmodligen vara en sorts grund efter någon byggnad, dock ej som man trodde, den gamla kyrkan. Prov ur ett av odlingsrösena daterades till 1580 +- 80 e. Kr. Det betyder kanske att inte själva gården, men väl marken brukats efter vikingatiden. Vid studier av gamla jämtländska räkenskaper finner man att åren 1568-71 omnämndes ett ödegods tillhörande By. Marken där ödesbölet ligger tillhör än idag By.
Unikt. Vidare kan man i ett brev, som finns i länsmuséets arkiv, och är skrivet av en person vid namn O Nordenström läsa: ”I väster om Singsjön i Håsjö, är en stor vik utgörande en sjö för sig själv, kallad Engesviken, Dåvarande ägaren, fjärdingsmannen Eric Gerdin i By, röjde omkring 1836-1837 en stor svedja där och fann att där varit åkrar med höga renar samt stora stenrösen och bränd lera efter någon eldstad”. Ödesbölet man nu återfunnit är med all säkerhet det i räkenskaperna 1568-71 och i brevet från 1893 omnämnda. Man får anse det unikt att man kan följa en så gammal gård genom så lång tid som det här rör sig om. Här har människor brutit mark, odlat och levt åtminstone sedan vikingatiden då minst två av gårdens invånare begravts vid sitt hem. Man ställer sig en fråga i sammanhanget, nämligen när slutade gården att brukas och var tog de övriga vägen? Det är ganska fantastiskt att provet och uppgiften i räkenskaperna styrker varande så exakt när det gäller det undersökta odlingsröset.
I glömska. Området har därefter åter fallit i glömska, ända fram till 1836, då man åter tänker odla upp marken. Det måste ha funnits något som gjorde att denne Gerdin valde just den här markbiten som ligger ganska långt från gården i By. Efter brevet 1893 glömdes platsen ånyo bort, tills man efter ytterligare nästan etthundra år, genom en slump, återfann platsen. Att den sedan skulle vara så unik och av så speciell karaktär hade man nog inte väntat sig. Det var ju ändå den gamla kyrkan som man hade i tankarna. Man kan avsluta med att nämna lite om det som var början till historien, nämligen teorierna om gamla kyrkan. Den kyrka som idag står i Valla, Håsjö är från 1684. I klockstapeln hänger en av Norrlands äldsta klockor, av expertis daterad till tidigt 1200-tal.
Kolrester från vikingatiden. Om man nu leker med tanken att den sägen som berättar om den nedbrända kyrkan, är till någon del sann, får vi ett bevis på att det före 1684 funnits två kyrkor mellan gissningsvis 1200-1684. Först den som brändes ned omkring 1350, dels den som omnämnes i räkenskapsböckerna på 1500-talet Vid en provtagning 1984 under den nuvarande kyrkans golv hittades ett 15 cm tjockt brandlager. Kolprovet daterades av Naturhistoriska Riksmuséet till ca 900 e. Kr. Fyndet gjordes när ett avloppsrör för dagvatten skulle grävas ned under kyrkans vapenhus. Det betyder att den nuvarande kyrkan ej kan vara byggd över den tidigare. Vad som brunnit under kyrkan är ej utrett. Det kan vara en brandgrav eller efter någon annan eld. Man får därigenom leta någon annan plats för de tidigare kyrkorna. Frågan är bara var? Det har spekulerats i att den första kyrkan skulle ha varit en gårdskyrka, belägen på hemmanet By om tre tunnland. Det tillhörde fogden m m Lavrans Diäkn, som huserade där på 1300-talet och anses vara socknens äldsta gård. Han var av adelssläkt och en av de mäktigaste männen i Jämtland.
Kälagåtte och Kyrkvägen
Vid Kälagåtte som sträcker sig från Hällesjö (Rotokiæl) till Kullsta fanns både ättestupa och avrättningsplats. Ättestupan var belägen vid Hundberget, som ligger mellan Bybo och Roback. Utefter Kälagåtte, från Bybo mot Västanede, finns en kolarkoja. Den är uppförd på gammal kolbotten.
Nils Håkansson från Håsjö blev halshuggen den 21 september 1831 på kullen vid Blandstenen på gränsen mellan Håsjö och Ragunda. Han hade arsenikförgiftat sin hustrus farmor genom att preparera välling. Hon dog den 4 maj 1829. Rykten om förgiftning föranledde att liket grävdes upp och en läkare, Pehr Rissler, som tillkallats från Sundsvall, konstaterade att arsenik fanns i kroppen. När avrättningen skulle ske bildades runt den dömde en s k spetsgård. En myndig person från varje gård skulle bevista avrättningen och samlas kring den dömde. Bödeln, som skilde huvudet från kroppen med yxa, kastade sedan sina vita handskar på liket och sade att han ej var skyldig till denne mans död.Håkansson begravdes på myren intill, efter att ha blivit steglad, d v s fastbunden på en påle för allmänt beskådande.
En del av Kälagåttes sträckning går ej att få exakt då den inte längre är synlig medan andra delar fortfarande är gångstig. Del av stigen används nu även för tävlingsändamål. Kälagåtte hade en avstickare i Håsjö som ledde till Östansjö. Från Håsjö finns en sammanhängande synlig stig fram till Kullsta. Även vid Bybo kan den ses, där den går rakt genom bebyggelsen. Efter Bybo fram till Remmarna mot Håsjö har för något år sedan skett en omfattande skogsavverkning, vilket inneburit att stigen inte längre är synbar. Där fortsatta sträckningen är ungefärlig. I Remmarna passerade den milsten som fortfarande finns uppställd efter gamla landsvägen. Den visar där avståndet till Kälarne. Efter Remmarna lär den ha passerat Prästån nära den södra sidan av nya landsvägsbron. I Håsjö fortsatte den förbi kyrkan och upp mot Föreningshuset där den något längre ned sneddade över gamla landsvägen. Den nya landsvägen har mot Ragundahållet skurit av gamla Kälagåtte i Håsjö på fler ställen. Åt Kälarnehållet har järnvägen gjort samma sak. Först när bebyggelsen i Håsjö upphör kan fortfarande en sammanhängande del av Kälagåtte till Kullsta fortfarande följas.
Kyrkvägen var en genväg för Hällesjö- och Håsjöborna. De åar och sjöar som utgjorde del av Kyrkvägen var Gransjön, Balsjökalven, Balsjön och upp genom Balsjöån som man följde en bit ovanför en udde som kallas för Prästnäset, där man hade båtlänningen. Därifrån gick man över skogen till Ängesviken, för vidare färd över Singsjön till kyrkan eller vidare efter Kälagåtte till Ragunda.
GPS-koordinater (WGS84) Avtagsväg från väg 323 mellan Håsjö och Ragunda mot Kälagåtte N 63 01 913 E 016 21 125, vid skylten till Kullsta och Blandstenen nära Lilla Grossjön, N 63 02 965 E 016 19 238, Ättestupan vid Hundberget N 63 01 595 E 016 11 467
Ortnamnet Håsjö
År 1347 skrevs Hasio. Detta åsyftar ursprungligen en sjö. Ordets förled har ordet hå = "säckformig vik", vilket torde avse den nuvarande Lillsjön.
Se även
Externa länkar
- Hällesjö-Håsjö församlings nätplats med utförlig info
- Svenska Kyrkan i Härnösands stift
- Församlingarna i Jämtlands län
- Bräcke kommun
|
|||||||
