Begravningar under europeisk bronsålder

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Kiviksgraven

Begravningar under europeisk bronsålder hade klara traditioner i begravningsmaterialet. Dessa kan systematiseras i tre distinkta variationer: kremering då liket brändes, obränd flatmarksbegravning (utan idag synliga spår ovan jord) och obränd i gravhög. Inom dessa tre övergripande begravningsbeskrivningar finner man stora variationer. Under tidig bronsålder och mellanbronsåldern skedde vanligtvis begravningar genom att den döde lades obränd i en grop (obränd flatmarksbegravning) eller i en hög. Seden att läggas i hög blev vanligare under mellanbronsåldern, särskilt i västra och centrala Europa. Under sen bronsålder var däremot det huvudsakliga begravningssättet att kremera den döde. Den döde lades efter kremeringen i en grop eller i en urna som man sedan lade på en särskild plats, så kallade urnefält.

Ett annat typ av problem är att man på många platser i Europa hittar få gravar. Gravarnas nedbrytning under årtusenden, arkeologernas kunskapsnivå och hur mycket man har grävt påverkar. Därför påverkas naturligtvis urvalet också av detta. Men på många platser där man grävt med de allra senaste metoderna har man ändå inte funnit några bronsåldersgravar.

Obrända i flatmarksgravar

Detta är en förhistorisk gravtyp vars kännetecken är att den saknar numera synliga markeringar ovan jord.

Detta var det vanligaste begravningssättet i Centraleuropa under tidig bronsålder, speciellt mellan floderna Rhen och Wisła, i Tyskland, Tjeckien, Slovakien, Österrike och i Polen.^[1] I det här området finns ett stort antal multipla obrända flatmarksgravar, oftast arrangerade enligt vissa intentioner. Den döde lades vanligtvis på sidan med benen något böjda, ibland låg han/hon på ryggen. Kvinnor och män låg i bipolär opposition till varandra, alltid med ansiktet riktat åt samma väderstreck. Orientering mot solen tycks ha varit viktig. Provinsiellt kom gravarna ofta att uppföras på ett för trakten traditionellt sätt. Den döde placerades i en rektangulär eller en oval grop, åtskilliga i en kista av ek. I vissa gravar finns rester av stolphål, något som kan tolkas som att gravarna ursprungligen hade en överbyggnad. Spår av sådana överbyggnader kan hittas runt om Europa ända från stridsyxekulturen.^[2]

Nästan undantagslöst uppvisar gravgåvor stora skillnader mellan män och kvinnor. Vapen är betydligt vanligare i mansgravar medan spännen är vanligare i kvinnogravar. Únéticekulturens gravgåvor var emellertid i inte i lika hög grad könsspecefika.^[3] Keramik är vanligare i mansgravar, och förekommer nästan aldrig i barngravar. Fynd av bronsföremål görs däremot oftare i kvinnogravar och i barngravar än i mansgravar. Män gravlades med några få bronsföremål, mest vapen och ornament, medan kvinnor och barn kunde begravas med ett stort antal ornament. Detta skulle kunna tolkas som en tradition där rikedom skulle visas upp av kvinnor och barn, och där keramik skulle ge en indikation av hur många som sörjde den döde, ett sätt att visa den dödes sociala status.^[4]

Begravning i hög

Huvudartikel: Gravhög

Att begrava en avliden i en hög var en tradition som förekom i många delar av Europa. Detta skulle kunna benämnas vara standardsättet vid begravningar under den tidigare delen av bronsåldern i östra, norra och nordvästra Europa, medan det var mer sparsamt förekommande i andra delar av Europa. Så förhöll det sig exempelvis under tidig bronsålder i Centraleuropa och under mellersta bronsåldern utanför höggravskulturen. I Urnefältskulturen uppträder högbegravningar sparsamt. Där gravhögar existerar är dessa oftast väl synliga landmärken.

Nordvästra Europa

Disc barrow

I Storbritannien delas höggravar in i två typer; de som är relativt stora och omgivna av ett dike, och de som är mycket små och som omges av ett dike på lite avstånd från högen "disc barrows". De stora gravarna brukar i sin tur delas in i gravar med ett lite större avstånd ("berm") mellan gravhög och dike ("bell") och de som är utan dike ("bowl"). Mängden gravar tas gärna som en indikation för den dåtida befolkningstätheten med undantag för särskilda ceremoniella platser som Stonehenge och Avebury dit avlidna kunde forslas från större ”upptagningsområden”. Storbritannien, Nederländerna och Belgien har de högsta koncentrationerna av höggravar i Europa.^[5]

Förutom mängden gravar inom ett område är deras placering, linjärt eller koncentriskt, deras planering samt deras påverkan på landskapet, så som exempelvis i Stonehenge, en viktig indikator på kontinuitet över århundradena.^[6] En slående detalj beträffande gravskicken var seden att placera graven inom en stenomslutning eller markering. Ibland var markeringen ganska enkel, ibland var den väl utformad. Variationsrikedomen är tämligen stor. I Storbritannien och i Nederländerna är poster eller ringformationer kring gravarna vanligast. ^[7]

Cirkelformen var viktig i dåtidens symbolik. Det är samma tanke som ligger bakom de så kallade henge-monumenten, exempelvis i Stonehenge och beträffande så kallade stencirklar. Huruvida ringmarkeringen var en del av själva uppförandet av gravhögen eller om den utgjorde en del av de ritualer som föregick uppförandet kan man bara gissa sig till. I Nederländerna tycks ringmarkeringen ha varit en del av själva gravhögen medan den i Storbritannien tycks ha varit en tillfällig konstruktion. De semipermanenta ringmarkeringarna skulle kunna ha uppförts som en markering av ritualområdet innan själva den permanenta gravhögen uppfördes eller vara en del av en särskild gravbyggnad som uppfördes vid tiden för begravningen.^[8]

Helt klart är, att uppförandet av själva gravhögen var det sista steget i begravningsritualen. Att sedan ytterligare gravsättningar skedde efter att gravhögen blivit uppförd är av underordnad betydelse i detta sammanhang. Ett flertal aktiviteter som ett förled till gravritualen innan gravhögen uppfördes är tänkbara. I Bretagne delas gravar upp i två typer beroende på fyndföremålen: gravar med pilspetsar och gravar med krukor. Den senare typen antas vara en begravningstradition från sen mellanbronsålder. I några gravar som innehåller stenkistor har både pilspetsar och krukor påträffats, något som kan ha betydelse eftersom sådana gravar är vanliga i Storbritannien.^[9]

I Frankrike är högbegravningar från tidig bronsålder sällsynta med undantag för några få ställen; förutom i Bretagne förekommer sådana endast i Normandie och Alsace. I Nederländerna ligger den huvudsakliga koncentrationen av sådana gravar i norr och i söder. Fynden av höggravar har emellertid starkt påverkats av odlingslandskapet. Det är dock rimligt att tänka sig att de var lika vanliga i dessa länder som i England och Danmark.

Norra Europa

Gravhög från bronsåldern

Gravhögar och gravrösen är synnerligen vanliga i norra Europa. På Jylland och i närliggande områden i Tyskland är landskapet översållat av gravhögar. Minst 40 000 gravar finns registrerade. Även om många gravar är från vikingatid är det stora flertalet från bronsåldern. Åtskilliga områden i Sverige är välkända för sina många gravhögar och gravrösen. I Skåne och på västkusten kan man hitta dem väl synliga på öar och uddar. Sannolikt var ett så arbetskrävande bygge som en höggrav menad att även utgöra ett iögonenfallande landmärke, väl synligt för alla förbifarande, med budskapet att "här har mäktiga män levat". Gravhögar innehåller vanligtvis en grop, en stensättning eller en kista. Vetenskapen har ytterst begränsade kunskaper i hur vanligt det var i Skandinavien att människor på bronsåldern begravdes i högar. Även om gravhögarna är mycket vanliga, är de likafullt för få för att kunna ge en representation av hela befolkningen under perioden. Gravhögar och rösen var troligtvis något mycket exklusivt och sannolikt är det därför ett mycket begränsat antal människor som syns i det arkeologiska materialet. Den dödes samhällsställning kan också utläsas av storleken på monumenten och gravkonstruktionerna. Även om det kan vara en fråga om tillgänglighet, kräver säkerligen arbete med sten och/eller jord en stor arbetsinsats. Några få gravhögar är mycket stora och väl dekorerade, vilket bör kunna tolkas såsom mer statusfyllt. Särskilt Kiviksgraven bör nämnas. Graven är exceptionell med sina 75 meter i diameter och antas representera extraordinär status hos den eller de som är begravda i den. En rikt dekorerad grav förstärker intrycket av makt och rikedom.^[10]

Teorier finns om att orienteringen av gravarna i högarna under period II (1500-1300 f.Kr.) och III (1300-1100 f.Kr.) i öst-västlig riktning var relaterad till soluppgång eller solnedgång.^[11]

Kontinentaleuropa

Under mellanbronsålder var begravningar i högar det vanligaste i kontinentala Europa. Särskilt vanligt var det naturligtvis i de områden som brukar betecknas som höggravskulturer, det vill säga Tyskland med intilliggande områden såsom Alsace, Böhmen, delar av Österrike och även i delar av mellersta Donaubäckenet. Gravhögar förekommer också ganska frekvent i Lausitzkulturen i Polen, norra Tjeckien och de östligaste delarna av Tyskland. Eftersom traditionen med begravning i hög överlappar resten av Europa och är samtidig med Kurgankulturen i öst, vill vissa forskare koppla samman detta till en gemensam Kurgankultur som skulle kunna identifieras som indoeuropeisk.^[12] I kontrast till detta hade andra områden av Europa andra typer av riter, nämligen Frankrike, Storbritannien, Irland, Italien och stora delar av sydöstra Europa.

Centraleuropa hade under en tid innan höggravskulturen traditionen med flatmarksgravar, men det finns undantag. De mest kända undantagen är högarna i Leubingen och Helmsdorf, Tyskland och i Lęki Male i västra Polen.^[13] Flera av dessa högar innehöll rika gravgåvor och var utrustade med välutvecklade timmerkonstruktioner. Det kan vara så, att andra gravar under perioden var av liknade konstruktion, ehuru de inte har bevarats lika väl till eftervärlden. Under lång tid var det tradition med högbegravningar under kopparstenåldern (mellan 2700 och 1700 f.Kr.) i östra Europa. Sådana gravar innehåller dekorationer med ockra och innehåller ibland banddekorerad keramik. Denna sed upphör med bronsålderns inträde. Under den tidiga bronsåldern förekommer gravarna oftast i ansamlingar om tjugo eller fler. De fåtal som har grävts ut har varit sparsamt dekorerade och har därför varit svårdaterade. Högbegravningar var inte ovanliga under den tidiga bronsåldern men det är svårt att entydigt attribuera dem till högstatusindivider. Högbegravningar kom först under mellanbronsåldern att bli mycket vanliga. Varför det var så är fortfarande oklart.

Hågahögen

Även om döda under den så kallade urnefältskulturen normalt begravdes i flatmarksgravar, uppfördes gravhögar även då, inte bara stora högar i utvalda områden utan även små högar runt om i Europa. Kremering var standardprocedur både i flatmarksgravar och i högbegravningar, och gravsättning i hög var något som utnyttjades både bland rik och fattig, bland hög som låg. Det finns ett litet antal mycket speciella gravhögar. Bland de mest kända är de synnerligen rika gravarna i Tyskland och Skandinavien, till exempel ”Kungsgraven” i Seddin.^[14] och höggraven i Lusehøj på Fyn.^[15] Dessa gravar tillhör perioden av bronsåldern då kulturen var högt utvecklad. Även från den inledande delen av sen bronsålder hittas rika gravar, speciellt i västra Slovakien. Till dessa måste även räknas de mindre kända gravarna i nordvästra Ungern. De senare kan dateras till tidig urnefältskultur och innehåller föremål som omisskännligt är delar av en högstatuskrigares utrustning. Högar uppfördes i olika delar av Europa under bronsåldern men var inte vanliga under sen bronsålder.

Balkan

De första fynden av högbegravningar är från kopparstenåldern. Belysande exempel är Târnava ^[16] i Bulgarien och några stora gravar på Dalmatienkusten innehållande exotiska guld- och silverföremål såsom gravarna i Mala Gruda ^[17] och i Velika Gruda ^[18]. Under tidig bronsålder är gravhögar sällsynta i detta område. Ett litet antal finns i västra Serbien och i östra Bosnien, exempelvis i Belotic, i Titovo Uzice och i Bela Crkva.^[19][20] Det finns även gravhögar på högplatån i södra Kroatien och i Bosnien, men eftersom gravfynden i dem är så få, är det svårt att tidsbestämma dem. Troligtvis uppfördes de under tidig bronsålder.^[21] Under sen bronsålder uppfördes många högar på Glasnicplatån nära Sarajevo, något som kom att fortsätta långt in i järnåldern.^[22] Området ligger förhållandevis avsides och materialkulturen liknar ganska lite artefakterna från mer populära områden. Kulturen kan inte heller korreleras med några bosättningar. Man antar därför att platsen är ett mycket speciellt gravområde.

I Kupreško polje i södra Bosnien är gravfynden desto mer remarkabla. Här har trä bevarats mycket väl, exempelvis detaljer från träkistor, något som annars är ovanligt. De begravda personerna låg insvepta i vävda yllefiltar. I övrigt var det inte ovanligt att den döde begravdes naken.^[23]

I Albanien, i synnerhet dess östra del, finns flera höggravar. Flertalet av dessa är från järnåldern, men seden att lägga de döda i hög hade sin början under sen bronsålder, i några fall redan under mellanbronsålder. Gravgåvorna har stor likhet med dem som hittats i flatmarksgravar vid den dalmatiska kusten. Därför brukar man anse att dessa tillhör den illyriska kulturen. Även om gravar från sen bronsålder inte är särskilt många i området, är det likafullt anmärkningsvärt att åtskilligt grekiskt material har hittats i de albanska gravarna. Detta är ett tecken på statusrelaterad ackumulation.^[24][25]

Kistbegravningar

Rekonstruktion av Egtvedpigens kistgrav på museum

[1] Rekonstruktion av Egtvedpigens klädesdräkt

Kistbegravningar användes under bronsåldern. Dock är forskningen här ganska osystematisk och sporadisk. Kistor som upphittats i gravar utgörs ofta helt enkelt en urholkad trädstam. Men det är inte den enda träkisttypen. I de nordiska områdena är andra typer av oftast svårdefinierade träkonstruktioner minst lika vanliga, några har till och med kunnat identifieras som plankbyggda. Gravar med kistor är den vanligaste typen i norra Europa, dock måste man hålla i minnet att dels bevarandeförhållandena är olika i olika delar av Europa och dels missade man förmodligen många kistbegravningar vid tidigare utgrävningar. En tredjedel av de nordiska gravfynden är av ekkistetypen under den tidiga bronsåldern. Dock var koncentrationen av kistbegravningar ganska varierad.^[26] I Tyskland finner man många kistbegravningar. I Saxen, i urnefältsområdet kring Kassel i östra Tyskland och nära Frankfurt och i Nederländerna finns sådana gravar^{[27][28][29][30] [31][32]} Även i Centraleuropa finner man gravar från Únéticekulturen. En kuriositet är att det här finns ett fåtal gravar härbärgerande flera döda i samma grav. Noterbart är även att några av de döda saknar några kroppsdelar.^[33] I gravar i England har man inte funnit många spår av trä. Detta beror både på gammal utgrävningsteknik, där nyare utgrävningar visar på att det troligtvis fanns gott om träkistor, samt en annan gravtradition med gropar eller hällskistor.^[34][35][36]

Två typer av gravtraditioner kan urskiljas i Europa där träkistor används:

1. I norra och nordvästra Europa. Där begravning i trästam eller annan typ av träkistekonstruktion var mycket vanlig om inte den vanligaste typen.
2. I flatmarksgravarna i Centraleuropa förekom kistor. Här tycks en träkista inte vara direkt associerad med rikedom, ålder eller kön. I England kan endast ett fåtal träkistebegravningar associeras med den dödes status.

Båtbegravning

Skiss över Ales stenar från 1777, långt före restaureringen. Notera att denna skeppssättning är från järnåldern.

En kista bestående av en urholkad trästam äger stor likhet med en båt. Båtar i samband med begravningar var ett vanligt motiv under antiken.^[37] Några begravningar med urholkade kanoter har hittats. Sådana gravar ligger egendomligt nog långt från vatten. Visserligen kan man ha utnyttjat kanoterna just för att dessa råkade finnas till hands och dessutom var lämpliga till formen, men med tanke på den arbetsinsats som transporten till begravningsplatsen torde ha krävt, är det lätt att tänka att kan ha legat en djupare mening bakom kanotbegravningar.^[38]

En av Urnefältskulturens vanligaste gravsymbol är båten, vanligen dragen av fåglar.^[39] Denna bild har slående likheter med inslag i den långt senare Arturlegenden även om någon begravningsbåt aldrig har hittats. I Skandinavien och i norra Tyskland är stensättningar i båtform vanlig. Att dessa utgör någon sorts länk till begravningar torde vara oomtvistat.^[40] Även om många stensättningar är från järnåldern, är många tillkomna under bronsåldern. Vilka det var som blev begravda i just båtar kan man bara spekulera om. Men denna sedvänjas långa kontinuitet från bronsåldern till järnåldern det vill säga nära 2000 år, och att den med stor sannolikhet är kopplad till hällristningarnas symbolvärld vilket gör att detta kan sträckas längre bak i tiden, gör den till en viktig symbol för nordisk fornhistorias föreställningsvärd.^[41] Det finns medeltida texter i vilka den nordiska traditionen att bränna en avliden människa tillsammans med, eller i, en båt nämns. Detta nämns exempelvis i Beowulf där ett brinnande skepp med den avlidna sänds ut på havet och i den arabiske resenären Ahmad ibn al-'Abbās ibn Rashīd ibn Hammad ibn Fadlans redogörelse för en resa med rusiska vikingar på floderna genom Ryssland upp till Norden.^[42]

Kremering och obrända lik

Rekonstruktion av en urnegrav

Även om kremeringar vanligen associeras med Urnefältskulturen förekom proceduren långt tidigare. I Ungern var kremering det helt förhärskande begravningssättet i Nagrév och Kistpotaggrupperna under tidig bronsålder.^[43] Under mellanbronsåldern var det huvudtraditionen i Vatyagruppen.^[44] I Storbritannien var kremering vanlig under tidig bronsålder. I den norra delen var detta det helt dominerande. Under mellanbronsåldern var kremering den allra vanligaste begravningsriten.^[45] Varje period hade sina begravningsritualer som praktiserades nästan undantagslöst, något som skulle kunna tyda på någon form av stabil föreställningsvärld. Det finns emellertid åtskilliga exempel på att både kremering och ickekremering förekom samtidigt. Som exemmpel kan ges höggravskulturens gravar i Dolný Peter förekom båda sätt samtidigt.^[46] Fyndföremålen i dessa gravar uppvisar dock inte någon större skillnad. Runt om i Europa kan ges exempel på liknande mönster.^[47]

Med få undantag var kremering standardproceduren under sen bronsåldern. Urnefältsgravarna är ett belysande exempel. Detta är ett mönster som förekommer i hela Europa, och man har antagit att det visar på ett nytt sätt att se på döden. Vissa menar med detta är ett tecken på att urnefältskulturen är ett tecken på att nya människor med nya tänkesätt flyttade in till området. En märklig omständighet är att gravformen som tidigare användes för de obrända döda nu användes till att begrava de kremerade döda. Det tydligaste exemplet på detta finns i Danmark. Där användes kistbegravning även när den döde kremerades.^[48] En annan märklig kombination är i Úneticegraven i Jessnitz där eld anlades efter att kroppen hade lagt i en träkista. Även om man tänker sig att trossystemet hade förändrats, kan detta tyda på att formen på graven hade ett starkare symbolvärde än själva behandlingen av de avlidna.

Urnefältskulturens gravar inom samma område är förhållandevis lika och varierar mindre än man kunde förvänta sig över tiden. Att kunna utläsa någon skillnad i social stratifiering i gravmaterialet låter sig svårligen göra. Naturligtvis finns det undantag även beträffande detta.

Gravbål

Brandgravar innebar vanligtvis att man uppförde gravbål.^[49] Inga riktiga gravbål har bevarats, utan endast möjliga platser där de har skett, i form av svartnad mark skyddad under årtusenden genom gravens hög. Vissa har föreslagit att de så vanligt förekommande brända stenarna i Skandinavien är resterna efter gravbålen.^[50] Gravbålsspår har hittats på flera ställen i Europa.^[51] I Skandinavien ingick bålet i begravningen från period V i form av kol och sotig jord bandandes med de kremerade benen.^[52]

Andra sätt att begravas

Speciellt i Medelhavsområdet förekom andra sätt att begrava sina döda på än de som nämns ovan. På Sicilien främst i Castelluccio, Thapsos, Pantalica finns gravar som är uthuggna direkt ur klippan. Andra gravar värda att nämnas är Tomba dei giganti (jättens grav) på Sardinien från tidig bronsålder^[53] och navetas på Balearerna från andra årtusendet^[54]. Båda dessa är stora megalitgravar, och de är dessutom kollektiva gravar. Noterbart är att köttet hade avlägsnats från den dödes ben innan de placerades där. En begravning i någon av dessa gravar torde har förenats med vissa krav på status både hos den döde och hos dem som uppfört megaliterna.^[55]

En märklig begravningssed från bronsåldern är då den döde begravdes med de verktyg som han möjligen använt sig av i sitt yrke, för såvida yrken alls fann då. Ingen annan särskiljande behandling av den döde kan upptäckas.

Ytterligare en begravningssed var att placera sina döda i naturliga grottor. Detta var speciellt vanligt i Belgien och i Frankrike där grottor är förhållandevis vanliga. Här bör nämnas Grotte des Duffaits i Charente och Trou de l’Ambre. Dessa torde sannolikt ha tillhört den kultverksamhet som förekom i grottor under bronsåldern.

Översikt

Tabell 1. Häuslers sammanställning av begravningstraditioner under bronsålder^[56]

Tabellen återspeglar gravarna ur ett brett paneuropeiskt perspektiv. Inte heller gravarna i sitt sociala sammanhang tas upp. Man kan också dela in olika områden i finare grader. I den tidiga bronsåldern går det att dela in gravarna i: högbegravningar, hällkistor, obränd och icke könsseparerad, obränd och könsseparerad, grottbegravningar, begravningar i urnor, gravar uthuggna ur klippor, megaliter och kremeringar. Ett annat typ av problem är att man på många platser i Europa hittar få gravar. Gravarnas nedbrytning under årtusenden och arkeologernas kunskapsnivå påverkar. Därför påverkas naturligtvis urvalet också av detta.

Begravningar i den egeiska kulturen

Begravningarna i den egeiska kulturen skiljer sig väsentligt från resten av Europa då den framförallt tillhörde Mellanösterns kultursfär. Vidare är materialet mycket fragmenterat vilket gör det svårt att göra solida analyser.

I materialet finner man att antalet döda är mindre än man skulle kunna förvänta sig, vilket skulle kunna tyda på att gravar som hittas är rester efter social stratifiering. Vidare finner man nästan uteslutande människorna obrända. Att finna brända ben tillhör ovanligheterna. I den stora variationen av gravar finner man att de döda lades i hockerställning. Ofta hittar man föremål tillsammans med den döde.

Man har funnit vissa antydningar till att några neolitiska begravningstraditioner fortsatte in i bronsålder. Grott- och klippbegravningstraditionen på Kreta användes t.ex. fortfarande. Vid början av bronsåldern kan man se ett ökat antal gravar på Kreta och Kykladerna medan man på fastlandet inte kan hitta något. Många av Kretas gravar skulle i det närmaste kunna beskrivas som kommunala och användes under många generationer medan man i andra delar av det egeiska kulturområdet inte hittar samma koncentration av gravar. Detta visar vilken betydelse Kreta hade under perioden. ^[57]

Referenser

Noter

1. ↑ Primas, M, 1977, Untersuchungen zu den Bestattungssitten der ausgehenden Kupfer- und frühen Bronzezeit. Grabbau, Bestattungsformen und Beigabensitten im südlichen Mitteleuropa, Bericht der Römisch-Germanischen Kommission 58, ss 1-160.
2. ↑ Stuchlík, S. - Stuchlíková, J.. 1996: Pravěká pohřebiště v Moravské Nové Vsi - Hruškách, Studie Archeologického ústavu AV ČR v Brně XVI/1
3. ↑ Matoušek, V. 1982: Pohřební ritus rané únětické kultury v Čechách – Der Grabritus der frühen Aunjetitzer Kultur in Böhmen. Praehistorica X – Varia Archaeologica 3, Praha, ss 33-52
4. ↑ Shennan, Susan. 1975. The social organization at Branč, Antiquity No49, ss 279-286.
5. ↑ C. Ampe, J. Bourgeois, Ph. Crombé, L. Fockedey, R. Langohr, M. Meganck, Jacques Semey, M. Van Strydonck, K. Verlaeckt, The circular view. Aerial photography and the discovery of Bronze Age funerary monuments in East- and West-Flanders (Belgium). Germania, 1996, 74 (1), ss 45-94.
6. ↑ Fleming, A., 1971 Territorial patterns in Bronze Age Wessex, Proc. Prehist. Soc- 37, ss 138-66
7. ↑ C. Ampe, J. Bourgeois, Ph. Crombé, L. Fockedey, R. Langohr, M. Meganck, Jacques Semey, M. Van Strydonck, K. Verlaeckt, The circular view. Aerial photography and the discovery of Bronze Age funerary monuments in East- and West-Flanders (Belgium). Germania, 1996, 74 (1), ss 45-94.
8. ↑ Allen, M.J., Morris, M., and Clark, R.H., 1995. Food for the living: re-assessment of a Bronze Barrow at Buckskin, Basingstoke, Hampshire, Proceedings of the Prehistoric Society 61, ss 157-189
9. ↑ J. Briard, J. Bourhis, H. Cabillic, Y. Onnee, 1979, Tumulus et coffres à Plouhinec (Finistère). Les fouilles de Kergoglay
10. ↑ Storhögar i södra Sverige - kring några utbredningskartor. Bronsålderns gravhögar, 1993: ss 47-57, (red. L. Larsson). Institute of archaeology. University of Lund. Report Series No. 48.
11. ↑ Klaus Randsborg and Claus Nybo 1986: The Coffin and the Sun. Demography and Ideology in Scandinavian Prehistory. I: Acta Archaeologica vol.55 1984. København.
12. ↑ Gimbutas, Marija 1965. Bronze Age cultures in Central and Eastern Europe. The Hague/London: Mouton
13. ↑ Coles J.M. & Harding A.F. 1979: The BRONZE AGE IN EUROPE: An Introduction to the Prehistory of Europe, c.2000-700 BC. Methuen, London
14. ↑ Kiekebusch, A, 1928 Das Königsgrab von Seddin. Führer zur Urgeschichte 1. Augsburg: Filser
15. ↑ Thrane, H.1984: Lusehøj ved Voldtofte - en sydvestfynsk storhøj fra yngre bronzealder. Fynske Studier XIII. Odense Bys Museer
16. ↑ Nikolov, B. 1976. Mogilni pogrebeniya ot rannobronzovata epocha pri Tarnava i Kneza, Vracanski okrag, Arkheologiya 18/3, ss 38-51.
17. ↑ Parović-Pešikan – V. Trbuhović, Iskopavanja tumula ranog bronzanog doba u Tivatskom polju, Starinar 22 (1971) ss 128-141
18. ↑ PRIMAS, M. Velika Gruda I; Hügelgräber des frühen 3. Jahrtausends v. Chr. im Adriagebiet - Velika Gruda, Mala Gruda und ihr Kontext.
19. ↑ M. Garašanin, D. Garašanin, 1956 Neue Hügelgräberforschung. in Westserbien, Archaeologia. Jugoslavica II
20. ↑ Zotović, M. 1985. Arheološki i etnički problemi bronzanog i gvozdenog doba Zapadne Srbije. Titovo Užice: Zavičajni muzej, Beograd: Savez arheoloških društava Jugoslavije
21. ↑ Marović, I. 1991. Istraživanja kamenih gomila Cetinske kulture u srednjoj Dalmaciji. Zusammenfassung: Die Erforschung der Steinhügel der Cetinakultur in Mitteldalmatien
22. ↑ Benac, A. u. Covic, B., Glasinac, l. 1956. Bronzezeit. Katalog der vorgeschichtlichen Sammlung des Landesmuseums in Sarajevo.
23. ↑ Benac, A. 1990. Recently excavated Bronze Age tumuli in the Kupresko polje, Bosnia, Yugoslavia.Antiquity 64, ss 327-33
24. ↑ Andrea, Z. 1985. Kultura Ilire e Tumave në Pellgun e Korçës, Tiranë
25. ↑ Batović Š., Kasno brončano doba na istočnom jadranskom primorju, ss 271-373
26. ↑ Aner, E. och Kersten, K. 1973-95. Die Funde der älteren Bronzezeit des nord- ischen Kreises in Danemark, Schleswig-Holstein und Niedersachsen.
27. ↑ Wegewitz, W. 1949. Die Gräber der Stein- und Bronzezeit im Gebiet der Niederelbe (die Kreise Stade und Harburg). Veröffentlichung der urgeschichtlichen Sammlung des Landesmuseums zu Hannover, 11.
28. ↑ Bergmann, J. 1982. Ein Gräberfeld der jüngeren Bronze- und Eisenzeit bei Vollmarshausen, Kr. Kassel. Zur Struktur und Geschichte einer vorgeschichtlichen Gemeinschaft im Spiegel ihres Gräberfeldes. Text und Tafeln.
29. ↑ VOIGT, T. 1955. Das frühbronzezeitliche Gräberfeld von Wahlitz, Kreis Burg. Halle, With 41 plates. Wrappers. VIII & 56 (Veröffentlichungen des Landesmuseums für Vorgeschichte in Halle, Heft 14)
30. ↑ Jockenhövel, A. 1969-70Die frühbronzezeitlichen Gräber Vorgeschichtliche Funde aus Hofheim (Main-Taunus-Kreis). In: Fundberichte aus Hessen 9-10
31. ↑ Krause, R. 1988. Die endneolithischen und frühbronzezeitlichen Grabfunde auf der Nordterrasse von Singen am Hohentwiel
32. ↑ Van Giffen, A,E. 1930.Die Bauart der Einzelgräber I. Beitrag zur Kenntnis der älteren individuellen Grabhügelstrukturen in der Niederlanden. Teil 2. Tafelband
33. ↑ Ondráček, J. 1962: Únětické pohřebiště u Rebešovic na Moravě. Aunjetitzer – Gräberfeld bei Rebešovice in Mähren. Sborník Československé společnosti archeologické 2, Brno, ss. 5-112.
34. ↑ Snagge, T . 1873. Some Account of Ancient Oaken Coffins discovered on the lands adjoining Featherstone Castle, near Haltwhistle, Northumberland. Archaeologia or Miscellaneous Tracts Relating to Antiquity Volume 44
35. ↑ Elgee, H.W. 1949. ‘An early bronze age burial in a boat shaped coffin from N.E Yorkshire. Part II? PPS Vol. XV
36. ↑ Waddell, J. 1990 The Bronze Age Burials of Ireland. Galway, Officina Typographica, Galway University Press
37. ↑ Grinsell L. V. 1941. The Boat of the Dead in the Bronze Age. Antiquity Volume: 15 Number: 60 ss. 360–370
38. ↑ Green, H. S. 1987. The Disgwylfa Fawr round barrow, Ceredigion, Dyfed. Archaeologia Cambrensis 136, ss.43-50
39. ↑ Kossack, G. 1954. Studien zum Symbolgut der Urnenfelder- und Hallstattzeit Mitteleuropas. Berlin
40. ↑ M. Strömberg, Die bronzezeitlichen Schiffssetzungen im Norden, Meddelanden fràn Lunds Universitets Historiska Museum 1961, ss.82-106
41. ↑ Müller-Wille, M. 1968-69. Bestattung im Boot. Stud, zu einer nordeuropäischen Grabsitte, Offa 25—26
42. ↑ Simek, R. 1993. Dictionary of Northern Mythology. Cambridge. Boydell & Brewer. ISBN 978-0859913690
43. ↑ BUTLER, J.J. och SCHALK, E. 1984 Dömsöd: Ein frühbronzezeitliches Urnengräberfeld in Ungarn. ss. 19-40. PALAEOHISTORIA.
44. ↑ Bóna, I. 1975. Die Mittlere Bronzezeit Ungarns und Ihre Südöstlichen Beziehungen. Archaeologia Hungarica Series Nova IL. Budapest
45. ↑ Allen, C S M, Harman, M och Wheeler, H. 1987. Bronze Age cremation cemeteries in the East Midlands. Proceedings of the Prehistoric Society. 53
46. ↑ Dušek, M. 1969. Bronzezeitliche Gräberfelder in der Südwestslowakei. Bratislava.
47. ↑ HAMPL, Franz - KERCHLER, Helga - BENKOVSKY-PIVOVAROVA, Zoja Das mittelbronzezeitliche Gräberfeld von Pitten in Niederösterreich Ausgrabungen des Niederösterreichischen Landesmuseums in den Jahren 1967 bis 1973 mit Beiträgen über Funde aus anderen urzeitlichen Perioden. ISBN 978-3-7001-0414-8
48. ↑ Broholm, H. C. 1944. Kultur og Folk i den ældre Bronzealder. København Nyt Nordisk Forl.
49. ↑ McKinley, J. 1997 Bronze Age ‘barrows’ and funerary rites and rituals of cremation Proceedings of the Prehistoric Society 63: ss. 129-45
50. ↑ Kaliff, A. 1997. Grav och kultplats : Eskatologiska föreställningar under yngre bronsålder och äldre järnålder i Östergötland. - Institutionen för arkeologi, Uppsala universitet, Uppsala
51. ↑ Quast, D. 1992. Zwei Grabhügel der späten Urnenfelderzeit aus Illingen, Enzkreis, Fundberichte aus Baden-Württemberg 17/1, ss. 307-326.
52. ↑ STJERNQUIST,BERTA. Simris II. Bronze age problems in the light of the Simris excavation. Bonn & Lund, 1961. 173 ss. 7 figs & 58 plts. H.cloth. (Acta arch. Lund. 5).
53. ↑ G. Webster, 1996, A Prehistory of Sardinia 2300-500BC, ISBN 978-1-85075-508-1
54. ↑ CASTRO, P., GILI, S., GONZÁLEZ MARCÉN, P., LULL, V., MICÓ, R. i RIHUETE, C. (1997), "Radiocarbon dating and the Prehistory of the Balearic Islands", Proceedings of the Prehistoric Society, 63, ss. 55-86.
55. ↑ G. Webster, 1996, A Prehistory of Sardinia 2300-500BC, ISBN 978-1-85075-508-1
56. ↑ Häusler, A, 1976: "Totenorientierung und geographischer Raum". I "Terra et Praehistoria. Festschrift für Klaues-Dieter Jäger", eds. S.Ostritz och R. Einicke, ss. 61-92.
57. ↑ Dickins, O. 2008. The Aegean Bronze Age. Cambridge University Press. ISBN 978-0521456647

Tryckta källor

• Dickins, O. 2008. The Aegean Bronze Age. Cambridge University Press. ISBN 978-0521456647

Se även

• Sverige under förhistorisk tid
• Bronsåldern
• Europeisk bronsålder