Skålgrop

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

En av 13 skålgropar i Högalidsparken på Södermalm i Stockholm från (1500-500 f.Kr.), dessa är 3-7 centimeter i diameter och 0,5-1,5 centimeter djupa.

Skålgrop (i folktron även kallad älvkvarn), huggen grop i storlekar från 5-10 mm diameter upp till över 300 mm diameter. Djupet på groparna varierar på samma sätt mellan någon millimeter upp till över 50 mm. Motivets storhetsperiod var under bronsåldern i samband med hällristningar, då vanligtvis på rundhällar men även flyttblock, stenar och block i kantkedjor på gravhögar, bildstenar, hällkistor^[1], dösar^[1] kan uppvisa skålgropar.

Även om man talar om ristningar så är skålgropar och andra hällristningar vanligen inhuggna med hjälp av en knacksten. Man har dock kunnat konstatera att en del skålgropar är huggna med mejsel.

Den vanligaste tolkningen av groparnas funktion är att de under forntiden skulle ha haft någon roll i fruktbarhets- och offersammanhang, vissa menar att man rituellt skulle malt säd i dem, många av groparna finns i anslutning till forntida åkrar. Den tolkningen förklarar dock inte varför många av groparna är mycket grunt huggna samt att det förekommer lokaler med stora mängder gropar på bergsknallar långt från åkerkanten, då ofta i eller i anslutning till fornborgar. Många andra användningsområden har föreslagits.

Älvkvarnar i folktron

En dansk skålgropsförekomst

I folktron kallas skålgropar oftast för älvkvarnar. Skålgropsstenar kan även kallas offerstenar eller blotstenar. Från mälarlandskapen är det känt att man förr offrade i älvkvarnarna för att bota sjukdomar orsakade av älvorna och då främst "älvblåst" eller "älvabläst", d.v.s. nässelutslag. Man tillverkade små dockor av bland annat hår, naglar och delar av kläder från den sjuke. Dessa dockor offrades på en skålgropssten under tre torsdagskvällar i rad. I samband med detta smordes även skålgroparna med ister, talg eller smör. Man kunde även offra knappnålar och mynt i skålgroparna.^{[2] [3][4]}

Ett annat exempel på hur skålgropar kunde användas i folktron inträffade i Dalsland under missväxtåren 1867-1869. Då de hungriga byborna i Tisselskog inte tycke sig få några svar på sina böner till Gud bestämde de sig i desperation att försöka med hedniska metoder för att öka fruktsamheten på åkrarna. Man lät därför ett par ungdomar ha ett rituellt samlag på en skålgropshäll. Sädesvätska blandades sedan med sädeskorn i en skålgrop. Blandningen lades sedan i utsädet och spreds så på åkrarna. Detta skedde utan kyrkans vetskap. Förre länsantikvarien Sven Axel Hallbäck menade att denna kulthandling skulle ha levt kvar ända sedan bronsåldern, men denna tolkning får ses som tveksam. ^{[5] [6]}

Skålgropar som är tillverkade i historisk tid har konstaterats på kyrkogårdsmurar. Kyrkoherde Mats Åmark vittnar om smörjning av skålgropar i södra Uppland så sent som år 1923^[7]. Åtminstone offer av mynt förekommer fortfarande.

Fotnoter

1. ↑ ^{1,0 1,1} Hällkistor och dösar är daterade till slutet av stenåldern. Det gäller även de tidigaste svenska jordbruksristningarna, då vanligtvis i form av fotsulor, kultyxor samt grupper av skålgropar i olika formationer.
2. ↑ Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, Wärend och wirdarne del 1 (1863), sidan 146.
3. ↑ Jan-Öjvind Swahn, Häxor tomtar jättar och huldror (1964), sidorna 109-110.
4. ↑ Julius Ejdestam, Svenskt folklivslexikon (1992), uppslagsorden "Älvblåst" och "Älvkvarnar".
5. ↑ Sven Axel Hallbäck, Dalsland (1982).
6. ↑ Anne-Sophie Hygen & Lasse Bengtsson, Hällristningar i gränsbygd: Bohuslän och Östfold (1999) sidan 126.
7. ↑ Mats Åmark, "När de sista älvkvarnarna smordes" ur Rig (1956); finns på ”Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut : När de sista skålgroparna smordes”. http://www.ukforsk.se/gropar3.htm.  Sidan läst 2007-04-02.