Stadsstat

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

San Marino är den sista italienska stadsstaten.

Stadsstat (även stadsrepublik) är en historisk term för stater som enbart bestod av en stad och dess närmaste omland och där styret utövades av staden. Begreppet skapades av brittiska historiker under andra halvan av 1800-talet för att beskriva det speciella statsskicket i de fria städerna i antikens Grekland liksom i medeltidens och renässansens Italien. Tillsammans med Romerska riket före Julius Caesar utgjorde dessa de äldsta republikerna.

Statens faktiska styrelse är ofta uppbyggd på ett sätt som mer liknar det kommunala styret i icke självständiga städer än statsapparaten i mer vidsträckta länder.^{[källa behövs]}

I vardagligt språkbruk förekommer det att begreppet stadsstat även används om annat än stadsrepubliker, främst furstendömen som utgörs av enbart en stad. Ett vanligare begrepp för nutidens stadsstater är samlingsbegreppet mikrostat, som även omfattar andra typer av småstater, såsom furstendömen (till exempel Monaco); en teokrati (Vatikanstaten) samt små östater (exempelvis Malta).

I nutida federationer kan stadsstater finnas som delstater. Ett exempel är de tyska städerna Berlin, Hamburg och Bremen. Även Förenade arabemiraten, daribland det mest kända emiratet Dubai, påminner om stadsstater.

Förhistoria

De första stadsstaterna uppkom i Främre Orienten under den tidiga bronsåldern. De mest välkända stadsstaterna fanns i det forntida Mesopotamien. Sumererna levde i olika stadsstater under det tredje årtusendet f.Kr. varav Lagash, Nippur, Ur och Uruk kan nämnas.

Fenicien bestod från 1200-talet f.Kr.-300-talet f.Kr. av ett konglomerat av stadsstater. De viktigaste var Arados (nuvarande Arwad i Syrien), Byblos, Sidon och Tyros.

Historia

De stadsstater som gett namn åt begreppet var de i Grekland under arkaisk tid (800-talet-480-talet f.Kr.), polies (singular polis). De främsta var Aten, Sparta, Thebe och Syrakusa (på Sicilien). Under lång tid dominerade Spartas och Atens maktambitioner Greklands politiska liv, men efter peloponnesiska kriget upplevde Thebe en kort storhetstid under Epaminondas styre och snart därefter tog Makedonien (under Filip II) över som den ledande stormakten i Hellas.

Det var i de dessa grekiska stadsstater som demokratin uppstod, men statsskicket var inte enhetligt. Enligt Aristoteles' statslära skiljde man på aristokrati (fåvälde, elitstyre) och demokrati (folkstyre). Aristokrati var således inte kopplad till ärftligt styre enligt senare språkbruk. Demokratin var starkt begrändad och omfattade enbart fria män. Med oligarki åsyftades ett urartat fåvälde. Ofta utnyttjade tyranner demokratin för att tillförskansa sig diktatorisk makt.

Statsskicket i Sparta var speciellt, då staten i krigstid styrdes av en oligarki där två ätter delade på makten, medan man i fredstid hade ett styrande råd som i andra stadsstater.

I medeltidens och renässansens Italien fanns ett flertal stadsstater, mest kända är Venedig och Florens. San Marino (på gränsen mellan Emilia Romagna och Marche) är den sista som återstår.

Paralleller och efterföljare

Inom Tysk-romerska riket fanns fria riksstäder och hansestäder. De tyska förbundsländerna Hamburg och Bremen har sitt ursprung i dessa. Eftersom Bremen är förenad med exklaven Bremerhaven är detta dock inte längre någon regelrätt stadsstat, vilket däremot Berlin kan beskrivas som. Berlin fick sin delstatsstatus som en följd av Tysklands och Berlins uppdelning i ockupationszoner efter andra världskriget.

Från 1100-talet till 1400-talet utgjorde Republiken Novgorod en stadsstat.

Efter första världskriget upprättades 1919 Danzig (polska Gdańsk, i Västpreussen / Pommerellen, nuvarande vojvodskapet Pomorze i Polen) som fristat under beskydd av Nationernas Förbund (Die freie Stadt Danzig). Stadens självständiga ställning upphörde när den annekterades av Tyskland under andra världskrigets inledning 1939.

Ytterligare en sentida efterföljare är Singapore i Sydostasien, med ursprung i en brittisk handelsstation från 1819 och som 1965 skiljdes från Malaysia.

Se även

• Antikens kolonier

Källor

• Nationalencyklopedin
• Encyclopædia Britannica
• Pierre Vidal-Naquet (red): "Atlas över mänsklighetens historia", översättning Brita Ahlborg & Line Ahrland, Stockholm 1991, ISBN 91-34-51102-4
• Svenska Akademiens Ordbok