Ropsten

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Se även Ropsten (tunnelbanestation).

Koordinater: 59°21′28″N 18°06′14″O / 59.35778, 18.10389

Målning^[1] av Piere Joseph Trere, från 1795 föreställande området vid Ropstens gård och Lilla Värtan. Vy från en hög position på Oxbergsudden norr om Husarviken (tidigare benämnd Fiskesjön) mot söder föreställande Ropstens gård till höger med den stora roparstenen vid Ropudden mitt i bild och Lidingö till vänster. En roddfärja är på väg över från Ropsten till Torsvik på Lidingö med häst och vagn ombord.

Ropsten utgör en udde vid Lilla Värtan norr om Värtahamnen där de båda Lidingöbroarna har sina landfästen och är en del av stadsdelen Hjorthagen i Stockholm.

Området domineras (2008) av trafikleder till Lidingöbroarna, en stor rondell för hopkoppling av trafikleder mellan Värtahamnen, Stockholm och Gasverksvägen, Tunnelbanans röda linje T13 och Lidingöbanans linje 21 slutstationer, terminal för Lidingöbussarna, en taxistation, en infartsparkering och Värtaverkens värmepumpanläggningar. I anslutning till Ropsten finns tre betalstationer för trängselskatt in till Stockholm stad. 1964 byggdes Ropstensmotet och 1971 byggdes Ropstenskopplet och Ropstensslingan i samband med att den nya Lidingöbron byggdes.

Genom utfyllnad av strandområdet mot Lilla Värtan med sprängsten i samband med att Värtahamnen och den första Lidingöbron vid Ropsten byggdes runt 1884, har markarealen ökat avsevärt vid Ropsten jämfört med hur det ser ut på målningen från 1795. Tippning av sprängsten i Lilla Värtan har pågått i omgångar ända in på 2000-talet där den senaste utfyllnaden gjordes omkring 2005-2007 för att få en större yta för infartsparkering. Landhöjningen har också bidragit till att Ropstensområdet har utökats. Räknat från 1795-2008 motsvarar landhöjningen cirka 1 m lägre havsvattenstånd.

Historia

Ropsten som knutpunkt för kommunikationen mellan Stockholm och Lidingö har en historia som sträcker sig tillbaka till åtminstone mitten på 1300-talet då ett 20-tal större lantbruksgårdar hade etablerat sig på Lidingö. Närheten till den snabbt växande staden Stockholm med möjlighet till avsättning av jordbruksprodukter kom att styra utvecklingen av jordbruket på Lidingö och med tiden ett ökande behov av en reguljär färjeförbindelse till fastlandet. Fram till 1803 då den första Lidingöbron byggdes mellan Larsberg och Kaknäs, ombesörjde roddfärjor transporterna mellan Lidingö och Stockholm där färjeleden var förlagd till sträckan Torsvik-Ropsten. 1884 i samband med att Värtahamnen byggdes ersattes den första bron med en bro mellan Torsvik och Ropsten.

Namnet Ropsten

Området fick sitt namn av den holme som låg utanför den så kallade Ropudden och som fram till slutet av 1800-talet var omgiven av vatten. Holmen finns intritad och namngiven på alla äldre kartor över området fram till att den andra Lidingöbron byggdes 1884. Holmen återfinns mitt i bild på Piere Joseph Treres målning från 1795 över området. Holmen, eller stenen som den kallades förr i tiden, har genom århundradena haft samma namn, men med lite olika stavning som Roparstenen, Roparestenen, Rope Sten eller Roop Sten och hade en största bredd ovanför vattenytan på cirka 4 meter. De bulliga stenblock som på målningen sticker upp ovanför havsytan mellan udden och ropstenen kan ha varit stenar som vid medelvattenstånd låg precis i vattenbrynet eller strax under och vid lågvatten stack upp över havsytan. Att området utanför Ropudden runt Roparstenen var relativt grunt antyds på en karta från 1784 som utvisar ett flertal grynnor i anslutning Roparstenen och även söder om Ropudden där det finns angivet ett stort grund benämnt som Aborrgrundet.

Det har hävdats att roparstenen ute i Lilla Värtan användes för att stå på för att kalla på färjan om den låg på Lidingösidan (som var färjans hemmahamn). Detta motsägs av att stenen vid Ropsten vid normalvattenstånd omgavs av vatten, åtminstone fram till att den andra Lidingöbron uppfördes 1884. En karta från 1696 visar detta. I början av 1700-talet byggdes ett kruthus^[2] längst ute på Ropudden med en kort broförbindelse över till ropstenen. Väg saknades från kruthuset till färjeläget, en sträcka på cirka 200 m. Avståndet Ropsten-Torsvik är cirka 750 meter och att höras med enbart rösten över Lilla Värtan vid kraftig blåst är i praktiken omöjligt, särskilt vid motvind. Vinsten i hörbarhet med att utnyttja holmen när det handlar om ett avstånd på minst 750 meter är dessutom marginell.

En rimlig förklaring till namnet Ropsten är att den stora holmen fick sitt namn av att den låg utanför Ropudden^[3], som uppenbarligen var den plats där man under någon tidsperiod stod och ropade eller signalerade på något sätt för att kalla på en båt för att ta sig över till Lidingölandet. Den ensamma holmen eller stenen ute i vattnet vid ropudden blev i folkmun Ropstenen.

Enligt ett protokoll från en sockenstämma på Lidingö^[4] exploderade kruthuset vid Ropsten 1786, två år efter att Erland Ström^[5] hade upprättat en karta 1784 över området som utvisar kruthusets placering på Ropudden. Inget nytt kruthus byggdes och den så kallade kruthusbron över till roparstenen förföll. På målningen som avbildar området vid Ropstens gård nio år senare, 1795, finns inget spår av bron över till roparstenen.

Ropstens gård

På 1600, 1700-talet kallades området strax norr om Ropudden för Ropstens gård. Där bodde jägmästaren för de norra delarna av den inhägnade jaktparken, även kallad Kungliga Djurgården. I en bouppteckning från 1671 talas om Oluf Lillia, diurwachtare widh Ropsteen (översatt till modern svenska; Olof Lillia, djurvaktare vid Ropsten). Stängslet kom till på initiativ av den fiske- och jaktintresserade^[6] Karl XI på 1680-talet som också lät uppföra en liten fiskestuga inte långt från Ropsten, som fortfarande finns kvar och som gett upphov till namnet Fiskartorpet.

På Ropstens gård fanns omfattande trädgårdsanläggningar med fruktträd, vin- och krusbärsbuskar, ett värdshus, en grindvaktarstuga vid grinden in till jaktparken och i närheten av huvudbyggnaden till Ropstens gård, färjeläget för Lidingötrafiken. Körvägen ner till Stockholms centrala delar och norrut över Husarbron^[7] till området Stora Skuggan, gick innanför stängslet och trafikanter till och från Lidingö var tvungna att passera grinden vid Ropsten.

Ropsten på slutet av 1700-talet

I beskrivningstexten till en karta från 1784 benämns udden där roparstenen och kruthuset låg som område No. 9. Ropudden. Texten till området lyder: "Ropudden mycket bergig och stenrik mark med ek och annan löfskog beväxt, varuti Ägaren låtit denne sommar spränga berg samt uppbryta alla möjligen lösa stenar hvaraf stenmur theromkring blivit påbegynt och hvarmed näste sommar kommer at fortfaras". Texten innehåller också en detaljerad beskrivning av trädgårdsanläggningen tillhörande Ropstens gård.

Ropsten på 1870-talet

Av en karta från 1874 framgår att området Ropsten i stort hade samma utseende som 1784. Flera byggnader hade dock tillkommit. Den stora trädgårdsanläggningen som planerades mer än 100 år tidigare finns inritad. En pirliknade bro hade byggts över till ropstenen där stenen ingick som en del av piren som fortsatte en bit utanför stenen vilket belägger att det måste ha varit förhållandevis grunt en bra bit utanför strandlinjen vid ropudden och som mot slutet av 1800-talet utnyttjades för en utvidgning av Ropstensområdet ut i Lilla Värtan genom utfyllnad med sprängsten.

Vid den här tiden var grindvaktarstugan borttagen, likaså grinden in till jaktparken. Större delen av stängslet runt den stora jaktparken hade rivits och kvarvarande hjortar hade fösts ihop i ett mindre hägn^[8], det som givit nuvarande stadsdelen Hjorthagen sitt namn. Grunden hade lagts till den plats som skulle komma att bli brofästet för 1884 års flottbro. 1913 byttes flottbron, byggd helt i trä, ut mot en pontonbro vilken i sin tur ersattes med gamla Lidingöbron 1925.

Färjetrafiken Ropsten-Torsvik och ropare med lur

Sannolikt togs någon typ av färja i bruk mellan Ropsten och Torsvik på lidingösidan redan i slutet på 1480-talet då släkten Banér på Djursholms slott fick besittning över hela Lidingölandet genom att Lidingös många lantbruksgårdar måste kunna leverera lantbruksvaror på ett effektivt sätt in till Stockholm för försäljning även vid stark blåst på Lilla Värtan. Vintertid när isen lagt sig ordentligt var det betydligt enklare att ta sig över men när isen varken bar eller brast hade man sannolikt stora problem med transporterna.

Omkring år 1774 började Banérs sälja ut alla sina gårdar på Lidingö. Man hade vid den tidpunkten bestämt att innehavaren av Torsviks markområde hade rätt att bedriva färjetrafik och uppta färjeavgifter mellan Torsvik och Ropsten. Något alternativ till Torsvik som färjeläge var tydligen inte aktuellt genom att närmaste flacka strandparti låg vid Lidingsberg respektive Islinge men som båda skulle innebära en längre väg till Ropsten som var ett sedan lång tid tillbaka etablerat färjeläge på Stockholmssidan som även inbegrep ett värdshus. Torsvik ingick i Hersby gårds mark och 1778 köptes Hersby gård av revisor Johan Falkson. Samma år upprättade han en taxa för färjan med specificerat 2/3 shilling för "gående person" och 1 1/2 shilling för "boskapskreatur".

Året efter 1779 avled Falkson varvid färjetrafiken övertogs av Nils Holmberg, som tidigare arbetat som lakej hos prinsessan Sofia Albertina. Holmberg förlorade sitt färjearrende efter att ha misskött trafiken och tagit mer betalt för överfarter än vad som angetts i arrendekontraktet. I de tidiga färjekontrakten som upprättades om färjehållningen skulle det finnas en så kallad ropare vid färjelägena vid Torsvik och Ropsten. Roparna^[9] skulle ha tillgång till en lur att blåsa i för att kalla på färjan. 1786 köpte friherre Carl Pfeiff, ägare till Bo gård på Lidingö, rättigheterna att få bedriva färjerörelsen. Några år senare sålde han färjerättigheten till Lidingös bönder som i sin tur arrenderade ut den till skeppstimmerman Hindrik Lindström. Enligt dessa senare färjekontrakt, skulle färjearrendatorn från tidigt på morgonen till sent på kvällen "vid varje strand alltid ha en färja och tvenne båtar, till resandes mera bekvämlighet och skyndsamma överfart, försedd med villigt, nyktert och raskt folk." Således behövde de resande inte längre ropa till sig färjan eller blåsa i lur genom att den gick i skytteltrafik. Tidigare fanns en bestämmelse att färjan skulle vända om den inte nått halvvägs över till Ropsten om någon kallade på färjan från Lidingösidan, ett problem som löstes genom att ha två roddfärjor i skytteltrafik. Från denna tid stod två mindre båtar och två större till förfogande och minst 4-5 personer som hanterade roddtrafiken. De större båtarna transporterade hästar, boskap och tyngre gods. De mindre var avsedda för persontransport. Många problem uppstod med roddfärjorna. De underhölls dåligt, taxorna var oskäliga och färjetrafiken var ständigt uppe till diskussion vid sockenstämmorna. För att få färjorna att underhållas bättre införde sockenstämman en bestämmelse som angav att tjärningen av båtarna skulle proklameras av prästen från predikstolen i kyrkan på våren. När det blåste hårt på Lilla Värtan ställdes färjetrafiken in.

En uppfattning om hur roddfärjorna kan ha sett ut kan man få av den teckning som avbildar Carl Michael Bellman vid avfärd från Lidingö rökandes pipa efter ett besök hos Petter Widman på Elfviks gård i september 1789. Att det var en färja beläggs av en dikt författad av Bellman som tillhörde målningen, daterad till den 16 september 1789. Platsen för färjan i detta fall har uppgetts vara viken nedanför Elviks gård för förmodad överfart över Hustegafjärden till Gåshaga, men kan likaväl ha varit en minnesbild av konstnären^[10], som följt med Bellman ut till Petter Widman, från överfarten över Lilla Värtan vid Torsvik. Målningens bakgrund stämmer dåligt med hur det ser ut utanför Elfviks gård vid Hustegafjärden. Båten är en bred flatbottnad större eka som ros av två roddare, förmodligen egentligen avsedd för transport av skrymmande gods och större djur som hästar och kor med plats mitt i båten för godset. Båttypen måste i detta fall vara flatbottnad, vilket antyds av bordläggningen, för att kunna dras långt upp på stranden och läggas stadigt för att speciellt större djur skulle kunna ta sig både i och ur båten.

Första Lidingöbron vid Ropsten 1884

En broförbindelse började planeras på 1790-talet, eftersom roddtrafiken mellan Torsvik och Ropsten blev allt intensivare. På initiativ av bland annat Lars Fresk beslutades det att en bro skulle byggas mellan Stockholm och Lidingö och 1803 stod den första Lidingöbron klar som dock förlades mellan Larsberg och Kaknäs på Djurgården. Vid en storm i november 1811 blev 1803 års bro obrukbar och rivning av hela bron föreslogs samt att färjetrafiken vid Torsvik skulle återupptas. Bron reparerades dock inom ett år. Det var först 1884 som en bro kom till mellan Ropsten och Lidingö i samband med att Värtahamnen började byggas. Den gamla bron från Larsberg klarade inte öppning för större lastfartyg. Bron ansågs även placerad på en alltför utsatt plats vid hårda vindar och hög sjögång.

Det är okänt när roparstenen försvann som egen holme. Kanske hade strandlinjen redan vid det första brobygget 1884 fyllts ut med sten för att med roparstenen som grund förlägga brofästet så långt ut i Värtan som möjligt. I beskrivningen av Ropudden från 1784 påtalades att man hade sprängt sönder berg och att det fanns en stor mängd "lösa stenar" i marken vid ropudden. Den stora bergsklippa som låg ytterst på Ropudden enligt målningen från 1795, sprängdes ^[11] förmodligen plan senast i samband med att Värtahamnen började byggas och användes som fyllnadsmaterial ut i Lilla Värtan.

Anläggningen av Värtahamnen och gasverket nedanför Hjorthagen, brofästet för första Lidingöbron och kommande Lidingöbroar vid Ropsten kom inom tidsperiod av cirka 25 år att helt radera den idyll som Ropsten avbildats som på målningen från 1795.

Bildgalleri, Ropsten 1696-2008

Karta över Ropsten upprättad 1696. Endast ett hus finns angivet vid Ropsten. Kartorientering; norr rakt upp.	Karta över området vid Ropsten upprättad 1784 av vilken Roparstenen framgår, Ropstens Gård, Färjeleden till Lidingön, Rope port samt kruthuset på Ropudden. Kartorientering; norr rakt upp.	Karta över Ropsten upprättad 1874. Kartorientering; norr rakt upp.	Målning föreställande Carl Michael Bellman rökandes pipa i en bred flatbottnad roddfärja med två roddare när han lämnar Elfviks gård i september 1789.
Platsen för Rope Sten år 2007. I bakgrunden syns gamla Lidingöbron.	Lidingöbanans slutstation vid Ropsten.	Tunnelbanans slutstation vid Ropsten.

Bilder från andra webplatser

• Ropstensplan kvällstid
• Ropstensplan med del av infartsparkeringen under nya Lidingöbron
• Tunnelbaneperrongen med inkommande tåg. Hjorthagen i bakgrunden.

Källor

• Historiska Djurgårdskartor från Lantmäteriet. Ropsten 1696, 1784, 1855 och 1874. [1]
• Westlund, Börje och Stahre, Nils-Gustaf, Stockholms Gatunamn, Allmänna Förlaget 1986.
• Eric och Nils Forsgren: Lidingö - Människor och miljöer, 1995. ISBN 91-630-3812-9.
• Birger Wedberg, Lidingöliv i gamla dar, 1924 (Faksimilutgåva 1984). ISBN 91-970534-3-0.

Fotnoter

1. ↑ Avbildningen av området vid Ropsten skall ses mot bakgrund av att det är en konstnärs avbildning, inte en exakt återgivining av verkligheten.
2. ↑ Kruthuset vid Ropsten var ett krutförråd, i första hand för stora krigsfartyg. Av säkerhetsskäl låg detta och andra kruthus utanför Stockholms centrala delar nära stranden där fartygen kunde ankra upp.
3. ↑ En annan så kallad ropudde finns omnämnd i litteratur om Lidingös tidiga historia som har ett samband med den roddfärja som upprättades i början av 1500-talet av Banérs på Djursholms slott mellan Ekudden och Rödstugeviken söder om udden Taheiti vid Sticklinge på Lidingösidan. Den färjeansvarige bodde i den så kallade Rödstugan vid det inre av Rödstugeviken där färjan hade sin hemmahamn. Ropudden i detta fall var den udde som idag benämns Ekudden på Djursholmssidan.
4. ↑ Protokoll från en sockenstämma på Lidingö vid diskussioner kring färjetrafiken. Ref. Birger Wedberg, Lidingöliv i gamla dar, 1924 (Faksimilutgåva 1984). ISBN 91-970534-3-0.
5. ↑ Erland Ström var överjägmästare och djursgårdsinspektör för Kungl. Djurgården på slutet av 1700-talet.
6. ↑ Karl XI förde dagboksanteckningar där han i februari 1692 noterat att han tillsammans med sin då 10-årige son, sedermera Karl XII, hade varit ute på Lidingö och jagat varg och lodjur.
7. ↑ Husarbron var en bro som fanns på 1600, 1700-talet över Husarviken (tidigare kallad Fiskesjön som gett namn åt området Fiskesjöäng), vid vikens mynning i Lilla Värtan.
8. ↑ Hägnet, den så kallade Hjorthagen, finns utritad på en karta från 1855 med angivna platser Lilla och Stora Jägarbacken. Ref: Lantmäteriet, Djurgårdsskarta, nr. 1646.
9. ↑ En signalflagga som hissades vid färjeläget för att signalera vid klar sikt eller en gjuten klocka av lämplig storlek som även fungerade vid dimma och mörker som tidigt var vanligt inom marinen , kan ha använts för att slippa ropa. Ingen av dessa signaltyper finns dock omnämnd i aktuell litteratur.
10. ↑ Konstnären har uppgetts vara Pehr Hilleström.
11. ↑ Vid tiden runt 1884 hade dynamiten, som uppfanns 1866, varit i kommersiell användning under en längre tid och man hade även utvecklat stålmaterial och metoder för att åstadkomma hål i berg för kontrollerad och effektiv bergdemolering.