Bjørnstjerne Bjørnson

Från Rilpedia

Version från den 8 maj 2009 kl. 20.35 av Pieter Kuiper (Diskussion)

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)

Hoppa till: navigering, sök

Texten från svenska Wikipedia

Bjørnstjerne Bjørnson

Bjørnstjerne Martinius Bjørnson född 8 december 1832 på Kvikne norr om Tynset, död 26 april 1910 i Paris, var en norsk författare, diktare och samhällsdebattör. Bjørnson grundade Riksmålsforbundet och skrev texten till Norges nationalsång Ja, vi elsker dette landet som tonsattes av Rikard Nordraak. Han tilldelades Nobelpriset i litteratur 1903.

Unga år

Bjørnstjerne Bjørnson föddes 1832 på gården Bjørgan i Kvikne norr om Tynset. 1837 blev hans far Peder Bjørnson, som hade varit pastor i Kvikne, förflyttad till Nesset församling i Romsdal, och det var i detta område Bjørnson växte upp. Efter fem år vid middelskolen i Molde, som var den närmaste staden, blev Bjørnson 17 år gammal sänd till Heltbergs studentfabrikk i Christiania för att avlägga examen och studera vid stadens universitet. Där hamnade han i samma klass som Jonas Lie, Henrik Ibsen och Aasmund Olavson Vinje. Hans första tidningsartikel var om februarirevolutionen i Frankrike 1848. Efter fullförd examen artium 1852, började Bjørnson snart att jobba som journalist. Han skrev litteratur- och teaterkritik och ivrade för en förnorskning av scenkonsten. Bjørnson hade dessutom skrivit dikter sedan han var elva år gammal.

1858 gifte han sig med Karoline, och de förblev gifta intill hans död. Bjørnson hade dock flera kärleksaffärer (se nedan under "Kuriosa").

Författarskap

Bondeberättelser

1857 publicerade Bjørnstjerne Bjørnson Synnøve Solbakken, den första av flera bonderomaner. 1858 efterföljdes boken av Arne, 1860 av En glad gutt, och 1868 kom Fiskerjenten. Dessa böcker är de viktigaste av författarens bondeberättelser. Denna delen av hans författarskap satte djupa spår i den norska självkänslan och gjorde honom berömd också i utlandet.

Bjørnson ville påvisa släktskapet mellan samtidens bonde och sagatidens hjälte, lage en ny saga i lys av bøndene som han sa, och han trodde detta kunde göras, inte bara i prosa, utan också i nationella dramer eller folkestykker. Det första av dessa var ett enakts stycke där handlingen är förlagd till 1200-talet, Mellem slagene, skrivet 1855, men inte publicerat förrän 1857. I berättelserna efterliknade han sagastilen, och i litteraturhistoriska sammanhang representerar de en ny realism. På den tiden blev han speciellt påverkad av studier av Baggesen och Oehlenschläger, efter ett besök i Köpenhamn 1856—1857. Mellom slagene följdes av Halte Hulda 1858, och Kong Sverre 1861. Alla dessa tidiga försök ledde till trilogin om Sigurd Slembe, som Bjørnson publicerade 1862. Efter denna räknades han in bland de ledande yngre poeterna i Europa.

Teaterchef

I slutet av 1857 blev Bjørnson utnämnd till direktör av Ole Bull-teatern i Bergen. Denna position innehade han i två år, därefter återvände han till huvudstaden. Mellan åren 1860 och 1863 reste han runt i Europa. Under denna period skrev han den historiska dikten, Brede Seil over Nordsjø gaar och Bergliot. Under 1863-1867, 1870-1871 övertog han ledningen för Kristiania teater, där hans komedi De Nygifte och den romantiska tragedin om Maria Stuart uppfördes. 1870 publicerade han sina dikter och sånger samt den episka Arnljot Gelline.

Mellan 1864 och 1874 var han mest upptagen med politik och ledning av teatern. Det var under den här perioden han uppträdde som en radikal agitator. 1871 åkte han runt och höll föredrag i de nordiska länderna.

Utomlands – och tillbaka igen

Statyn av Bjørnson utanför Nationaltheatret i Oslo avtäcktes 1899. Gjord av konstnären Stephan Sinding

Mellan 1874 och 1876 vistades Bjørnson utomlands, och i denna frivilliga exil fick han tillbaka sin skaparkraft. Hans relansering som dramatiker startade med En fallit och Redaktøren 1874. Detta var sociala dramer med ett utpräglat modernt och realistiskt formspråk.

Poeten slog sig nu till ro på sin egendom Aulestad i Gausdal. 1877 gav han ut en ny roman Magnhild som var ett verk där hans idéer runt sociala frågor utvecklades. Han gav uttryck för sina republikanska idéer i det polemiska teaterstycket Kongen. I en senare utgåva av detta verk tog han med en inledande essä Intellektuell frihet som närmare förklarade hans ståndpunkt. Kaptejn Mansana, som är en berättelse från det italienska frihetskriget, kom 1878.

För att få en framgång på scenen, ägnade Bjørnson sina krafter åt att skriva ett socialdrama, Leonarda (1879) och ett satiriskt stycke, Det nye System kom några veckor senare. Även om dessa stycken från Bjørnsons andra period blev debatterade, de sammanföll med tiden för hans brytning med kristendomen och hans omvändelse till darwinismen, var det ingen av dem (bortsett från En fallit) som blev någon publikframgång.

På 1870-talet var Bjørnson en uttalad anhängare av Georg Brandes, men han kom senare på kant med de övriga genombrottsförfattarna, i den så kallade sedlighetsfejden, där han i bland annat socialdramat, med utmanande feministisk tendens, En hanske 1883, vände sig mot den fria kärleken och förkunnade sexuell avhållsamhet för både kvinnor och män före äktenskapet. Det var ingen teaterdirektör som ville sätta upp dramat, bortsett från i en modifierad form. Hösten samma år gav Bjørnson ut ett mystiskt och symboliskt drama Over Ævne, där han gick till angrepp mot religiöst svärmeri. Detta drama sattes inte upp förrän 1899, men var då en framgång.

Politisk aktivitet

Under tiden hade Bjørnsons politiska uppfattningar resulterat i ett åtal för högförräderi. Han uppehöll sig i Tyskland en period och kom inte tillbaka till Norge förrän 1882. Han var då övertygad om att teatern var en omöjlig väg för honom och han återgick till att skriva romaner. Han gav ut Det flager i byen og paa havnen 1884 där han utvecklade sina teorier om arv och utbildning. 1889 fick han utgiven en ny, lång roman Paa Guds veje som dryftar samma problem. Samma år utgav han komedin Geografi og kjærlighet som blev en framgång. Under sina sista år engagerade sig Bjørnson djupt i Dreyfusaffären och internationellt fredsarbete.

Noveller

1894 utgav han en samling noveller med didaktisk prägel. Av senare stycken finner vi den politiska tragedin Paul Lange og Tora Parsberg (1898), Over Ævne II (1895), Laboremus (1901), På Storhove (1902), och Daglannet (1904). I samband med öppnandet av Nasjonalteatret 1899, fick Bjørnson en stor hyllning, och hans sagodrama Sigurd Jorsalfar framfördes. 1860 kom novellen Faderen.

Bjørnson i nynorska/bondemåls-konflikten

Ett tema som intresserade honom var frågan om nynorskan, det vill säga idén om att skapa ett norskt nationalspråk som skiljde sig klart från det dansk-norska som den norska litteraturen ännu så länge hade skrivits på. Trots Bjørnsons patriotism, stöttade han dem som menade att detta var galenskap. Hans föredrag och pamfletter mot det så kallade målsträvandet i sin extrema form fick ett stort genomslag.

Nationalist

Bjørnson var medlem av den första norska Nobelkommittén, upprättad 1897, och han blev återvald 1900. 1903 mottog han Nobels litteraturpris.

1905, då Norge skulle välja sin egen oavhängiga statsform, blev den tidigare republikanen överbevisad om att monarki var det rätta för Norge. Först och främst var detta viktigt eftersom det innebar starkare band till Storbritannien, Norges viktigaste handelspartner och allierade, men också då det var i linje med statsformerna i Sverige och Danmark.

Bjørnsons död och begravning

Bjørnsons kista under färden till Norge med pansarskeppet Norge

Bjørnstjerne Bjørnson dog 26 april 1910 i Paris, där han hade tillbringat vintern. Bjørnson ville till Paris för att få behandling, han fördes dit i den danska kungens järnvägsvagn, blev mottagen som den franska republikens gäst, och på hotell Wagram upprättades det en sjuksal för honom. Behandlingen han önskade genomgå, var elektroterapi hos läkaren d'Arsonval. Dock hjälpte ej denna behandling. Efter att Bjørnsons kvarlevor blivit förda till Köpenhamn i kung Haakons salongsvagn och därifrån till Norge med pansarskeppet "Norge", eftersom Bjørnson hade önskat att komma "seilende til hjemlandet, med ansiktet vendt mot Norge", begravdes han på Vår Frelsers gravlund i Oslo.

Aulestad, hans hem, är i dag bevarat som museum.