Helvete
Från Rilpedia
Helvete (av Hel, det fornnordiska dödsriket, och vite, ’straff’) är enligt många religioner den plats där döda människor lider följderna av onda gärningar och ont leverne under livstiden på jorden.
Innehåll |
Gemensam föreställning
Föreställningen om helvetet är inte unik för kristendomen. I andra trossystem har helvetesläran varit mer utvecklad: buddhismen räknar till exempel med inte mindre än 144 helveten. Koranen har utförliga beskrivningar på straffet som väntar de orättfärdiga och överträffar i detta fall den så kallade ”helvetesläran” (uttryck myntat av Ingemar Hedenius) i Nya Testamentet.
I gammaltestamentliga tider uppfattades döden som slutet på all verklig existens. Människans överlevnad i en annan tillvaro efter döden uppstod närmast genom ett fördjupande av tron på att Israels Gud är livets källa, varför den som befinner sig i intensiv gemenskap med honom inte kan dö. Föreställningen om ”himlen” – med vilket avsågs Guds närvaro – föregick alltså föreställningen om en ort där döda straffas för sina gärningar efter döden. Denna tanke uppstod i samband med profeternas starka fördömande av social orättvisa och vishetslitteraturens grubblande över varför det finns orättfärdiga som lever och dör i frid medan rättfärdiga plågas och förföljs. Svaret skulle vara att ens gärningar följer en och skall bedömas av Gud i en annan tillvaro.
Jesu lära
Jesu predikningar om tidens slut var starkt präglade av denna uppfattning och av profeternas månande om rättvisa och hänsyn till den fattige. Flera av hans liknelser låter förstå att det skall ske en allmän uppståndelse från de döda, varefter alla folk och stammar skall samlas inför honom, domaren, och få evigt straff eller belöning för sina gärningar.
Domen avgörs helt av ens förhållande till om man tror på att Jesus dog och uppstod för oss eller inte, de fattiga, förföljda, hemlösa och sjuka och av huruvida man har förlåtit sin nästa hans skulder och fel. För det andra förefaller straffet – framställt som Gehenna (som är lånat från hebreiskan och har bildats av namnet på en dalgång söder om det äldsta Jerusalem. Där hade man enligt Gamla Testamentet bedrivit en hednisk kult med barnoffer, vilket gjorde platsen till symbol för avskyvärd ondska) – vara ett slags bannlysning ut i mörkret ”där man gråter och gnisslar tänder”. Somliga har ställts sig frågan om Jesus, som inte var främmande för retoriska överdrifter, helt enkelt menade att de skulle försvinna, alltså dö och därmed upphöra existera.
Teologiska reflektioner
Den kristna kyrkan har i sina funderingar över detta förklarat att eftersom människan är skapad till Guds avbild kan hon inte bara försvinna: hon finns för evigt. Men att leva är att vara tillsammans med Gud, och den som förkastar Gud (det vill säga vägrar att förlåta, försona sig eller bry sig om andra) lämnas ifred av Gud, som inte kan tvinga sig på henne. Människan är fri att välja en icke-tillvaro av mörker och bitterhet. Detta är den mera genomtänkta föreställningen av helvetet. Den bekräftas av Johannesevangeliet, enligt vilket domen sker i den troendes jordiska liv, i och med valet att tro – genom detta val har hon ”gått över från döden till livet.”
Skärselden
Samtidigt har naturligtvis också Nya Testamentets livliga framställningar av den yttersta domen tagits bokstavligen på orden. Medeltiden utvecklade, i synnerhet under skuggan av Augustinus predestinationslära, en mycket detaljerad helveteslära. I samband med kartläggandet av människans synd och de band den binder människan med uppstod också tanken på ett slags mellantillvaro, där de dödas själar långsamt renas och löses från det ondas grepp. Denna ”ort” kallades skärselden (från gammalsvenskans skära, rena).
Enligt hela den förreformatoriska kyrkans lära är de döda aktiva ”på den andra sidan” och kan, när de väl trätt in i Guds tillvaro, be för dem som lever på jorden. På samma vis kan de som lever nu be för dem som håller på att renas i skärselden. Mot slutet av medeltiden, när både kyrka och samhälle hade försjunkit i andlig dekadens, utnyttjades denna föreställning till att öka kyrkans intäkter genom avlater, ett invecklat system som gick ut på att ett visst antal böner (med en viss effekt på andra sidan) kunde ersättas av en viss summa pengar som gick till något gott ändamål, till exempel resandet av en kyrka. Martin Luther hade som ung präst i östra Tyskland just lyckats övertyga sin församling om det meningslösa i att synda, betala och sedan synda igen när avlatsmäklare anlände från Rom för att skaffa pengar till den planerade Peterskyrkan. Hans vrede över sabotaget av det pastorala arbetet bidrog till att utlösa reformationen.
Reformationen - vår tid
De protestantiska kyrkorna har till följd av denna historia överlag ifrågasatt skärseldens existens. I senare tider har man också frågat sig vad helvetet kan spela för roll i evigheten om Gud verkligen vill allas frälsning. Vanligtvis har man som svar hänvisat till människans okränkbara frihet att vägra att bli frälst och tanken att Jesus i all evighet väntar vid helvetets port på dem som åkallar honom.
Helvetet i konsten
Helvetet, straffen, djävlarna och den yttersta domen har inspirerat oräkneliga konstverk och dikter i den västerländska kulturen. En av de mest utförliga och berömda skildringarna av ett besök i helvetet är Dantes Divina Commedia. Den yttersta domen finns avbildad på mängder av altarskåp och målningar i kyrkor över hela Sverige, och vanligen ser man de dömda eller frikända gå till vänster och höger, de ena för att släpas bort av djävlar, de andra för att tas emot av änglar. Denna föreställning om tillvaron bortom döden har präglat västerlandet ända fram till moderna tider och har lämnat spår som ännu är märkbara, inte minst i reaktionen mot den.
Helvetet i islam
En viktig fråga inom den muslimska uppfattningen av helvetet är om människan och hennes frälsning är predestinerad. Att Gud redan har bestämt individers öde antyds i flera suror, bland annat i sura 7, vers 172, där Gud talar med Adam och gör klart vilka av hans ättlingar som kommer till himlen och vilka som kommer till helvetet. I sura 7, vers 178 har påpekats att flera djinner och män är skapade för helvetet. Andra suror talar dock om aktivt ingripande mot ondskan, såsom sura 18, vers 79-82, och antyder på så sätt agerandet mot ondska som ett val för den enskilde.
Helvetet i språket
Helvetet som beteckning på svåra, "stygga", platser förekommer såväl i ortsnamn som i litteraturen. Några svenska exempel: "Kusbölehelvetet" är en djup sprickdal i Jämtland. "Helvetesgapet" är namnet på en farlig ravin i barnboken/romanen Ronja Rövardotter.
Helvetet förekommer även i svordomar såsom i den svenska besvärjelsen "Far åt helvete!".
Se även
- Wikimedia Commons har media som rör Helvete
