John Ericsson
Från Rilpedia
- För andra betydelser, se John Ericsson (olika betydelser).
John Ericsson, Johan Ericsson, född 31 juli 1803 i Långbanshyttan, Värmland, död klockan 12.30 (lokal tid) den 8 mars 1889 i sin bostad på Beachstreet 36[1] i New York, USA, begravd i Filipstad, svensk uppfinnare. Bror till Nils Ericson. Hans lönsammaste uppfinning var varmlufts-maskinen, även kallad eldmaskinen eller caloricmaskinen. Det var en maskin som fungerade enligt samma principer som en ångmaskin men använde luft som medium istället för vattenånga. Mest känd är han som en av uppfinnarna till propellern och som konstruktör av skeppet Monitor. Han anses vara en stor uppfinnare och han är kanske den historiske svensk som amerikaner minns bäst. Han fick en furstlig begravning.
Innehåll |
Biografi
Tidigt liv
Redan tidigt visade han anlag för arbete med mekanik: ritning och tillverkning av små modeller av maskiner var ett kärt tidsfördriv. Ericssons far tog 1810 anställning såsom ledare av bergsprängningsarbetena vid Göta kanal, med huvudstation vid Forsvik. Där väckte hans söner Nils och John uppmärksamhet hos Baltzar von Platen. Gossarna utnämndes till kadetter vid Flottans mekaniska kår och till elever vid kanalbyggnadsprojektet. Vid fjorton års ålder var John Ericsson redan nivellör med självständig verksamhet. Under sin fritid gjorde han en mängd ritningar över kanalen och de verktyg och redskap som användes i byggnadsarbetet. Redan i unga år visade han upp uppfinningar som förutsatte säker insikt i flera av matematikens och naturvetenskapens grundlagar.
Ericsson blev 1821 fänrik vid Jämtlands fältjägarkår. Snart befordrades han till löjtnant. Den unge officeren kommenderades att biträda vid uppmätning och kartläggning av norra Sverige. Under denna tid gjorde han också en omfattande bok om kanaler, som dock inte blivit utgiven. Han konstruerade också en värmemotor (eldmaskin) som i stället för ånga direkt använde förbränningsprodukterna från eldstaden, som eldades med ved. Ericsson begärde ett års permission och flyttade 1826 till England för att bättre kunna dra nytta av sin uppfinning. Men eldmaskinen visade sig vara oanvändbar med det stenkol som var det dominerande bränslet i England. Detta gjorde att han bland annat överskred sin permissionstid. Kronprins Oskar ordnade dock denna sak och utverkade också att Ericsson 1827 utnämndes till kapten vid Fältjägarkåren.
Snart blev han delägare i Braithwaites maskinverkstad och visade upp andra viktiga uppfinningar, som vann framgång. Han fick under sin vistelse i England patent på en ångpanna med rör, i vilken draget åstadkoms med användning av en fläkt. Han använde denna uppfinning för att konstruera en ångvagn. Därigenom blev det möjligt att öka hastigheten långt utöver vad som tidigare ansetts möjligt. Vid en tävling mellan olika ångvagnar som ledningen för Liverpool-Manchester-järnbanan arrangerade i oktober 1829 var Ericssons ångvagn, "the Novelty", den snabbaste under flera dagar. Men den sista tävlingsdagen gick ångpannan sönder. Priset tillföll därför den engelske ingenjören George Stephenson. Ericsson använde då sin nya ångpanna till en annan uppfinning, ångsprutan. Vidare uppfann han i England ytkondensorn, djuplodet, en länkrörelse för omkastning av sliden i ångmaskiner, varmluftsmaskinen och propellern.
Propellern
Av dessa uppfinningar är särskilt propellern av mycket stor betydelse. Ericsson byggde en liten ångbåt som drevs fram med den. Den väckte dock inte intresse i England. Uppmuntrad av den amerikanske konsuln i Liverpool, Francis Ogden, reste Ericsson därför till USA 1839. Där bodde han i New York till sin död. Han samarbetade nära med C. H. Delamaters mekaniska verkstad i New York i nästan 50 år. Ericsson blev 1848 amerikansk medborgare.
Ericsson lyckades få sin propeller använd på en stor amerikansk ångfregatt, "Princeton", som blev färdig 1843. Vid en tävling 20 oktober samma år mellan fartyget Princeton och det såsom det bästa dittills ansedda ångdrivna skeppet, hjulångaren "Great western", vann Princeton, och propellern har sedan dess betraktats som en av de viktigaste uppfinningarna. Även om flera andra personer också kommit på tanken att framdriva fartyg med en skruvapparat var Ericsson den förste som lyckades att genomföra den praktiskt.
Ericssons idé att använda komprimerad luft för att överföra kraft till maskindrift på långa avstånd och samtidigt åstadkomma ventilation användes senare med framgång vid borrandet av de stora alptunnlarna.
En annan uppfinning, som Ericsson funderat på redan under vistelsen i England, tog efter flytten till Amerika hans uppmärksamhet i förnyat anspråk, varmluftsmaskinen. 1833 hade han förevisat sin första varmluftsmaskin i London. Den väckte stort uppseende. Idén var att erhålla drivkraft med användande av luft i stället för ånga. 1852 försågs ett stort fartyg byggt i New York med varmluftsmaskin. Det var det dittills största systemet för framdrivning av fartyg. De glänsande förhoppningar som till en början fästes vid denna uppfylldes inte. Varmluftsmaskinen visade sig nämligen lämplig endast vid de tillämpningar där man bara behöver lite kraft.
Monitor
Den av Ericssons uppfinningar som mer än någon annan gjort hans namn världsbekant, är det slag av pansarskepp som kallas monitorer. Dessa krigsfartyg konstruerades under förhållanden som gav dem världshistorisk betydelse. Denna uppfinning kom mycket snabbt till användning för att på ett avgörande sätt öka USAs försvarsförmåga. Redan 26 september 1854 hade Ericsson sänt ritningar till ett nytt slags krigsfartyg, med pansarbeklädnad och kupol åt Napoleon III. Men fastän den franske kejsaren prisade idén, gjorde han inte något för att den skulle tillämpas. Det dröjde åtta år innan uppfinnaren fick tillfälle att förverkliga förslaget. När inbördeskriget bröt ut i Nordamerika, skyndade sydstaterna att pansarkläda ett krigsfartyg, och de hade detta färdigt redan innan nordstaterna hade något enda fartyg, som kunde mäta sig med en dylik ramm. Men sedan kongressen i augusti 1861 anvisat medel för byggande av sådana fartyg och i enlighet med detta en tävling blivit utlyst, lämnade Ericsson in en modell tillsammans med ritningar och beskrivningar av sin monitor, en fartygskonstruktion som var mycket olik allt man sett tidigare (se Monitor). Nu medgavs att ett sådant fartyg skulle byggas på försök, men under mycket betungande villkor. Redan 6 mars 1862 låg den första monitorn färdig att gå till sjöss. Det dröjde inte länge innan dess duglighet sattes på ett avgörande prov. Sydstaternas pansarklädda ångfartyg "Virginia" besegrade ett par dagar därefter, på Hampton roads, en liten nordamerikansk flotta och skulle säkerligen ha tillintetgjort den om inte det infallande mörkret föranlett uppskov. Underrättelsen om nederlaget spreds snabbt över nordstaterna med telegraf och väckte allmän bestörtning. 9 mars 1862 stod striden mellan "Monitor" och "Virginia" på Hampton roads. Den slutade efter tre timmar med att båda parter drog sig tillbaka och kampen betecknades som oavgjord. Dock var det en seger för nordstaterna då de lyckades behålla sin blockad av viktiga sydstatshamnar. Nordstaternas slutliga seger över sydstaterna främjades väsentligt genom monitorerna. CSS Virginia var resultatet av Syds tillvaratagande av USS Merrimack som Nord stack ibrand och sänkte i Norfolks hamn. Delar av träskrovet samt maskineriet kunde tillvaratas. Fartyget bepansrades och försågs med en ramm under vattenlinjen
Senare karriären
Under de senare åren arbetade Ericsson med torpeder. På egen bekostnad byggde han ett snabbgående litet fartyg, "Destroyer", avsett att utsända torpeder. Torpeden är en verklig undervattensprojektil med betydande vikt. Den skall avskjutas från fartygets bog med hjälp av komprimerad luft och är laddad med dynamit som exploderar när projektilen stöter emot ett föremål med stor motståndsförmåga, till exempel en fartygssida.
Bland Ericssons uppfinningar bör också omnämnas en som väckte allmän uppmärksamhet, nämligen solmaskinen. Tanken att omedelbart använda solstrålarnas värme för att generera drivkraft var lika ny som djärv. Genom att med hjälp av stora konkava speglar samla upp strålarna och rikta dem mot bestämda punkter är det möjligt att på dessa punkter koncentrera en betydande värmemängd, som sedan tillgodogöres med en varmluftsmaskin. Det finns vidsträckta trakter av jorden som har en nästan ständigt klar himmel och lider brist på både bränsle och vatten. Det är därför inte osannolikt att solenergi för dessa trakter med tiden blir av högt värde. I samband med sitt arbete med solmaskinen gjorde Ericsson omfattande undersökningar av såväl strålningsenergi i allmänhet som solstrålningen till jorden. Han konstruerade flera nya apparater för denna forskning.
Större delen av sina med tiden betydande inkomster investerade Ericsson i nya undersökningar och experiment.
Under 1860-talet vände han sin uppmärksamhet mot Sveriges blivande sjöförsvar och som ett huvudmoment i detta tänkte han sig ett flytande skärgårds- och positionsförsvar till skydd för hamnar och inlopp. Detta kustförsvar skulle hindra fienden från att landsätta en härsmakt. Förutom monitorer konstruerade han (1866) för den svenska marinen en typ av kanonbåtar som senare kallades pansarbåtar av tredje klassen. Till den första pansarbåten, "Sköld", skänkte Ericsson maskineriet och till den första svenska monitorn, "John Ericsson", skänkte han två 15-tums kanoner. De stora och oerhört kostsamma moderna pansarkolosserna kunde han aldrig förlika sig med. Han kallade dem "torpedo-mat". Sina åsikter i dessa frågor förfäktade han 1867 o. f. i svenska tidningsartiklar och brev, men stötte på segt motstånd och drog sig djupt bedrövad tillbaka. Senare gillade han systemet med pansarbåtar av "Sveas" typ (men snabba och ramm-försedda) och snabbgående kryssare, torpedbåtar och monitorer.
Ericssons verksamhet som uppfinnare har visserligen visat sig ha mindre allmängiltig betydelse än hans beundrande samtid trodde. Ericssons uppfinnartalang och segerglansen från "Monitors" framgång har ändå i det allmänna medvetandet berett honom en plats bland de stora uppfinnarna.
Ericsson gifte sig 1836 med en 19-årig engelska, Amalia Byam. Hon återvände dock till England efter några års vistelse i Amerika. En biologisk son till Ericsson var Hjalmar Elworth (f. 1824), som blev överdirektör vid statens järnvägar och dog barnlös 1887.
Ericsson blev filosofie hedersdoktor vid Lunds universitets jubileum 1868, fick plats i Kungliga Vetenskapsakademien 1850, som utländsk ledamot nummer 335, men från 1863 som inhemsk ledamot nummer 505½. Han blev ledamot av Krigsvetenskapsakademien 1852, hedersledamot av Örlogsmannasällskapet i Karlskrona 1863, av Fysiografiska sällskapet i Lund 1869, av Vetenskapssocieteten i Uppsala 1870 och av Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg 1877.
Hedrandet av den döde John Ericsson
Ericssons önskan hade varit att bli begravd i Sverige och USAs regering beredde honom en "likfärd, som icke har sitt motstycke i den historiska tiden", där två nationer förenades i hedrandet av hans minne. Sedan Ericssons kvarlevor den 23 augusti under stora högtidligheter förts ombord på pansarkryssaren "Baltimore", vid Battery Place i New York, fördes kistan till det gamla hemlandet och emottogs i Stockholm klockan 18.45 den 16 september 1890, och överlämnades klockan 13.45, under stora hedersbetygelser. Fler än 100 000 människor hade samlats på Stockholms gator när kistan med Livgardet i täten, fördes upp på katafalken vid Karl XIII:s torg. Därefter startade klockringning i alla stadens kyrkor. Processionen fortsatte därefter till Centralstationen, där kistan skulle vidare på järnväg till Värmland. Det extratåg som förde stoftet till Filipstad bestod av sex förstaklassvagnar, och mellan dem en ståtlig, i svart sammet med silverbroderier och tofsar dekorerad, öppen likvagn.[2]
På en kulle på Filipstads kyrkogård invigdes 30 september 1895 hans gravkapell, ett i kraftiga former hållet arkitekturverk av H. Hedlund och Y. Rasmussen i Göteborg. Den första amerikanska statyn över Ericsson modellerad av J. S. Hartley, avtäcktes i New York (vid Battery Park) 26 april 1893, och vid defilerade utanför på redden 35 av de största örlogsfartygen, av många olika nationaliteter, till ära för skaparen av den moderna sjökrigsmaterielen.
John Ericsson-dagen firas varje år i Filipstad och man delar ut John Ericsson-stipendiet till årets svensk-amerikan.
Monument
Statyer och monument finns resta över John Ericsson i eller vid:
- Nybroviken i Stockholm
- Kungsportsavenyn i Göteborg, se John Ericsson (staty, 1899)
- The Mall i Washington, D.C.
- Battery Park i New York
- Art Museum i Philadelphia (Captain John Ericsson Fountain)
Fartyg
Fartyg som fått sitt namn efter John Ericsson
- USS Ericsson (TB-2), torpedbåt
- USS Ericsson (DD-56), jagare av O'Brien-klassen
- USS Ericsson (DD-440), jagare av Gleaves-klassen
- USNS John Ericsson (T-AO-194), tankfartyg av Henry J. Kaiser-klassen
Se även
Externa länkar
- John Ericsson Society, New York - 100 år, 2007
- "John Ericsson - ett jubilerande geni" - Sveriges television
- John Ericsson - staty i Göteborg
- John Ericsson National Memorial i Washington D.C.
- Wikimedia Commons har media som rör John Ericsson
Noter
- ↑ Ny svensk historia, Oscar II och hans tid, 1872-1907, Erik Lindorm 1936 s.237
- ↑ Ny svensk historia, Oscar II och hans tid, 1872-1907, Erik Lindorm 1936 s.262-263
