Slaget vid Kalisch
Från Rilpedia
| Slaget vid Kalisz | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av Stora nordiska kriget | |||||||
 Slaget vid Kalisch |
|||||||
|
|||||||
| Stridande | |||||||
| Sverige | Sachsen Polen Ryssland |
||||||
| Befälhavare | |||||||
| general Arvid Axel Marderfelt greve Józef Potocki |
kung August den starke furste Aleksandr Mensjikov |
||||||
| Styrka | |||||||
| 4 300 svenskar (fem regementen) ca 10 000 polacker (vilka dock avvek redan i början av slaget) |
ca 40 000 man | ||||||
| Förluster | |||||||
| 700 döda 1 800 tillfångatagna |
okänt | ||||||
Reinbeck – Freden i Traventhal – Pühhajoggi pass – Narva – Düna – Rauge – Errafster – Kliszów – Peipus I – Hummelshof – Krakow – Nöteborg – Saladen – Pułtusk – Nyenskans – Systerbäck – Peipus II – Wesenberg – Dorpat – Jakobstadt - Poznań - Narva – Punitz - Gemäuerthof – Rakowitz – Freden i Warszawa – Grodno – Fraustadt – Kleczk – Freden i Altranstädt – Kalisch – Holowczyn – Malatitze – Rajovka – Lesna – Borgå – Veprik – Poltava – Perevolotjna – Helsingborg – Viborgs fästning – Riga – Köge bukt – Fladestrand – Mön – Gadebusch – Pälkäne – Kalabaliken i Bender – Helsingfors – Storkyro – Hangöudd – Femer bält – Rügen – Stresow – Kristiania – Gjellebekk – Dynekilen – Strömstad – Fredrikshald – Stäket – Freden i Frederiksborg – Ledsund – Selånger – Freden i Nystad
Slaget vid Kalisch utkämpades den 19 oktober 1706 och slutade med allierad seger.
Bakgrund
Vid tillfället hade kung August av Polen, också kurfurste av Sachsen i hemlighet slutit stillestånd med svenskarna eftersom dessa efter fem års marscherande, krigande och brännande i Polen nu bestämt sig för att klämma åt August där det kändes för honom själv, nämligen i hans eget kurfurstendöme. Därmed befann sig den svenska kungliga armén nu i sachsen.
August själv befann sig emellertid tillsammans med den ryske befälhavaren Mensjikov och den tredje ryska armén på mer än 20 000 man som tsar Peter skickade mot svenskarna då de två tidigare blivit slagna och spridda för vinden. Mensjikov kände förstås inte till August dubbelspel under täcket med svenskarna, och August försökte desperat undvika batalj eftersom det skulle få svenskarna att bli mycket förargade på honom.
August skickade i hemlighet ett brev till den svenske generalmajoren Arvid Axel Marderfelt som hade befälet för den lilla svenska armén som låg kvar i västra Polen. August förklarade i brevet att freden var så gott som klar, och att han hoppades att Mardefelt också fått underrättelse om detta från den svenske kungen Karl XII, och att man därför skulle undvika batalj. Mardefelt hade inte erhållit information om någon fred. Antagligen för att sändebuden blivit dödade av kosacker. Således tog han detta brev från August som ett nytt bevis på dennes förmåga till fula tricks. Mardefelt svarade att han minsann inte hört om någon fred och tänkte inte backa om det gick så långt som till strid. I verkligheten var Mardefelt mer bekymrad än han ville erkänna.
Slaget
Till antalet var den svenska armén våldsamt underlägsen med endast 4 000 infanterister, om det inte varit för de allierade polska och litauiska kavallerienheterna. Mardefelt tyckte att man kanske ändå skulle undvika slag. Det tyckte emellertid absolut inte befälhavaren över den polska kronarmén, Józef Potocki som ville jaga ut ryssarna ur landet. Mardefelt lade försiktigt fram att polackerna tidigare inte visat någon större lust att strida mot vare sig ryssar eller andra under kriget, men Potocki lovade att den här gången skulle polackerna slåss till sista blodsdroppen och att hans trupper brann av iver och hat mot ryssarna.
Så kom det till slag. Svenskarna ställde upp i mitten med sitt infanteri, polackerna och litauerna på sidorna med sitt rytteri. Då ryssarna avancerade avvek polackerna från slagfältet omdelbart och försatte svenskarnas ena flank i ett oerhört sårbart läge. Efter första träffningen vek också de litauiska ryttarna av och flydde fältet. Kvar stod 4000 svenska infanterister med flankerna blottade. Redan här anade man att slaget skulle gå rejält fel. Förutom dessa tappra svenska soldater som fortsatte den utsiktslösa striden fanns också ett franskt och ett schweiziskt regemente som stred på svensk sida. Dessa hade svenskarna tidigare under kriget tagit tillfånga från sachsarna, som i sin tur tagit dem tillfånga under det samtidigt pågående spanska tronföljdskriget där Europas stormakter gjorde upp om den spanska kronan. Dessa regementen stred mycket väl, men till slut blev övermakten för stor och slaget fick ges förlorat. Det var den första svenska förlusten i stora nordiska kriget som då pågått i 6 år. Det var en meningslös förlust, för det gjorde varken till eller från för utvecklingen av kriget. Kanske den rent psykologiskt hade betydelse för ryssarna som såg att de kunde slå svenskarna, även om de var tre gånger så många och svenskarna var utan kavalleri.
Eftermäle
August kunde inte låta bli att vara en aning förtjust över det hela, men mest var han rädd för vad kusinen Karl XII skulle säga när han fick höra om slaget. Kungen övervägde att strunta i freden med August och istället dra igång hela kriget igen. Man lyckades dock få de svenska trupperna utväxlade och August försökte förtvivlat förklara att det var ett misstag. Fred slöts i Altranstädt 1706. August lyckades slinka bort från Mensjikovs uppmärksamhet, Mensjikov skulle själv få möta svenskarna flera gånger under de närmaste åren, ibland med nederlag och ibland med framgång för ryssarna, Poltava 1709 var det som skulle komma att bli en vändpunkt i kriget. Vid Poltava kom den svenska invasionen av Ryssland definitivt av sig och i förlängningen kan man säga att kriget i stort förlorades där. Mardefelt avled innan den svenska invasionen kom igång 1708 och Mensjikov som var en av tsar Peters gunstlingar och skulle komma att få stort inflytande och bli rikligt dekorerad, var med och stjälpte det svenska väldet ända från Kalisz till slutet 1721.
