Ludwig van Beethoven

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Ludwig van Beethoven
Ludwig van Beethoven, av Joseph Karl Stieler 1820.
Information
Född	16 december 1770 Bonn, Kurfurstendömet Köln (i nuvarande Mall:Landsdata Tyskland Tyskland)
Död	26 mars 1827 (56 år) Wien, Kejsardömet Österrike (i nuvarande Mall:Landsdata Österrike Österrike)
Epok/stil	Wienklassicism, Romantik
Instrument	Piano

Ludwig van Beethoven (tyskt uttal: [ˈluːdvɪç fan ˈbeːthoːfn]  uttal (info)), född 16 december 1770^[1] i Bonn, Kurfurstendömet Köln, död 26 mars 1827 i Wien, Österrike, var en tysk tonsättare och pianist. Han verkade huvusakligen inom den klassicistiska traditionen, men bidrog även till övergången till romantiken. Han betraktas som en av de mest hyllade och inflytelserika kompositörerna genom tiderna.

Beethoven bosatte sig i Wien i tjugoårsåldern och studerade där under Joseph Haydn, den klassiska sonatens förste fulländare och nydanare. Han fick snabbt ett rykte om sig som pianovirtuos. Beethovens hörsel försämrades gradvis med början i hans tjugoårsålder, men han fortsatte att komponera och dirigera, även efter det att han blivit helt döv.

Biografi

Beethoven var barnbarn till en musiker av flamländskt ursprung som också bar namnet Ludwig van Beethoven (1712-1773). Från och med 1733 hade den äldre Ludwig varit bassångare i Kurfurstendömet Kölns hov. Han steg genom leden inom det musikaliska etablissemanget för att så småningom bli dirigent. Den äldre Ludwig hade en son, Johann van Beethoven (1740-1792), som arbetade som tenor i samma musikaliska etablissemang, och som också gav lektioner i piano och fiol för att komplettera sin inkomst.^[2]

Johann gifte sig med Maria Magdalena Keverich år 1744. Hon var dotter till Johann Heinrich Keverich, som hade varit köksmästare vid hovet i Biskopsdömet Trier.^[3] Beethoven föddes i detta äktenskap i Bonn, i december 1770. Hans barndomshem är numera museum.

Beethoven döptes den 17 december 1770. Barnen på denna tid döptes vanligen dagen efter födseln, men det finns inga dokumenterade bevis för att detta inträffade i Beethovens fall.^[4] Det är känt att hans familj och hans lärare Johann Albrechtsberger firade hans födelsedag den 16 december. Även om denna bevisning stöder sannolikheten för att den 16 december 1770 skulle vara Beethovens födelsedatum är detta inget som kan anges med säkerhet. Av Johann Beethovens sju barn överlevde bara Ludwig och två av hans yngre bröder. Caspar Anton Carl föddes 1774 och Nikolaus Johann, den yngsta, föddes 1776.^[5]

Sin första musikaliska skolning fick Beethoven från femårsåldern av sin far. När han var sju gjorde han sitt första offentliga uppträdande, och blev 1781 elev till Christan Neefe.^[6] Ludwig hade lärt sig allt hans far kunde så han började söka efter kunnigare lärare. Vid tretton års ålder blev han cembalospelare vid kurfurstens kapell i hemstaden, och skrev under detta år tre pianosonater som han, under det han ljög om sin ålder, sände till Max Friedrich av Köln, som utnämnde honom till hovorganist.

Vid sin första utrikesresa 1787 till Wien träffade han som sjuttonåring Mozart, då 31 år, och ämnade studera för denne; men det blev inte av eftersom Beethovens mor insjuknade och dog, varför han återvände hem för att ta hand om sina yngre bröder. År 1792 begav han sig återigen till Wien. Mozart hade då dött året innan och Beethoven blev istället Joseph Haydns elev.^[7] Under denna vistelse avled fadern, men Beethoven stannade dock kvar. Under detta år skrev han bland annat Opus 103, en oktett för blåsinstrument. Han var inte bara tonsättare utan även en framstående pianovirtuos, och hans verk för piano vittnar om en, för sin tid, stor fingerfärdighet.^[8] Han blev 1794 elev till Albrechtsberger och debuterade i Wien som solist med ett eget pianostycke, Opus 19 i B♭-dur.

Under sin tidiga karriär som kompositör koncentrerade sig Beethoven i första hand på verk för piano, och senare stråkkvartetter, symfonier och andra genrer. Detta var ett mönster som han senare kom att upprepa i den senare perioden av sin karriär. Tolv av Beethovens berömda serie av 32 pianosonater kan dateras före 1802, och kan således anses vara tidiga verk. Av dessa är den mest berömda idag förmodligen "Pathétique", Opus 13. De första sex kvartetterna publicerades som en uppsättning (opus 18) år 1800, och den första och andra symfonin hade premiär under år 1800 och 1802. Redan 1800, vid premiären av hans första symfoni (opus 21 i C-dur), ansågs Beethoven vara en av de viktigaste i en generation unga kompositörer som följde efter Haydn och Mozart. Nu började han dock märka av sin hörselskada,^[9] som med tiden blev allt värre, och omkring 1818 var han helt döv, men kunde fortsätta att komponera på gehör.

Hörselnedsättningen påverkade honom starkt och han övervägde tidigt efter att hörselskadan hade uppstått att begå självmord. Flera gånger besökte han kurorter som Baden och Karlsbad, men ingenting kunde hindra den tilltagande dövheten. Under dessa besök träffade han bland andra Goethe.

Den 28 mars 1801 uruppfördes den första baletten, Prometeus, och under de närmaste åren var han mycket produktiv, samt komponerade i flera genrer. 1802 skrev han ett oratorium, och 20 november 1805 uruppfördes operan Fidelio. Den 22 december 1808 spelades Pastoralsymfonin på Theater an der Wien. Vid detta laget var han berömd, och när Wien ockuperades 1809 av franska trupper fick han lön av ärkehertigen för att stanna i staden.

Beethoven hade stora brister i sin bildning, utom på musikens område, men det hindrade inte att han blev mycket beläst och drevs av en passionerad romantisk revolutionstro på rätten för envar att leva i frihet och värdighet och med skydd mot utnyttjande från de mäktiga. Anekdoten om att Beethoven i vredesmod över att Napoleon Bonaparte lät sig krönas till kejsare rev dedikationssidan till "Eroican" och hans hyllning till frihet och broderskap i den nionde symfonin är ett tydligt ställningstagande. Den nionde symfonin, "Glädjesymfonin", komponerad 1823 under total dövhet är unik då Beethoven införde kör och solosång i den fjärde satsen (Schillers ode An die Freude), vilket tidigare inte förekommit i någon symfoni. Det finns en väl styrkt berättelse som säger att han i slutet av premiären av hans nionde symfoni, då han vände sig för att se de stormande applåderna från publiken, inte kunde höra något och därför började att gråta.^[10]

Beethoven strävade efter att ändra tonsättarrollen från yrkesmän som skrev för att behaga sina beskyddare till tonsättare som skriver som svar på sina egna behov och kreativitet. I linje med detta var Beethovens totala produktion liten jämfört med till exempel Mozart, J.S. Bach och C.P.E. Bach. Han ville helt enkelt inte släppa ifrån sig ett verk innan han var fullständigt nöjd. Mer än någon annan motsvarar Beethoven den romantiska bilden av en konstnär, passionerad i sitt arbete, kompromisslös och med stor integritet.

Trots att Beethoven förälskade sig flera gånger och friade till några damer, däribland Giulietta Guiccardi och Josephine von Brunswick, skulle han förbli ungkarl. Han avled den 26 mars år 1827, försvagad men framgångsrik. Han ligger begraven på Zentralfriedhof i Wien.

Verk

Fil:Ludwig van Beethoven - Symphonie 5 c-moll - 1. Allegro con brio.ogg Fil:Ludwig van Beethoven - symphony no. 6 in f major 'pastoral', op. 68 - i. allegro non troppo.ogg

Se även Verklista för Ludwig van Beethoven.

Medan Beethovens tidiga verk tillhör wienklassicismen och har likheter med Mozarts och Haydns verk, kan hans senare alster sägas vara en övergång mellan wienklassicismen och romantiken. Hans verkförteckning innehåller bland annat nio symfonier, flera orkesteruvertyrer, 5 pianokonserter, 1 violinkonsert, 32 pianosonater, 10 violinsonater, flera kammarmusikverk (bland annat 16 stråkkvartetter, pianotrior) och operan Fidelio.

Beethovens största betydelse ligger i hans symfoniska verk som redan i Eroican omdefinierade musikformen, öppnade för rikare instrumentering och för den tiden våldsam dynamik, samt satte ut riktningen för generationer av framtida symfoniker. Alla symfoniska skapelser fick hädanefter finna sig i att bli jämförda med Beethovens verk:

• Symfoni nr 1 C-dur op.21 (1799-1800, första uppförande 1800)
• Symfoni nr 2 D-dur op.36 (1801-1802, första uppförande 1803)
• Symfoni nr 3 Ess-dur "Eroica" op.55 (1803, första uppförande 1805)
• Symfoni nr 4 B♭-dur op.60 (1806, första uppförande 1807)
• Symfoni nr 5 c-moll "Ödessymfonin" op.67 (1807-1808, första uppförande 1808)
• Symfoni nr 6 F-dur "Pastoralsymfonin" op.68 (1808, första uppförande 1808)
• Symfoni nr 7 A-dur op.92 (1811-12, första uppförande 1813)
• Symfoni nr 8 F-dur op.93 (1812, första uppförande 1814)
• Symfoni nr 9 d-moll op.125 till Schillers ode An die Freude (1823-1824, första uppförande 1824)
• Wellingtons Sieg op.91 (Slagsymfonin)

Beethoven utvecklade konsertformen (framför allt piano- och violinkonserter) från Mozarts form med hjälp av några nya angreppssätt. Inledningarna blev längre och mer symfoniska och leder till mer effektfull introduktion av solisten, speciellt från och med den tredje pianokonserten. Satserna i konserterna är sammanfogade till en helhet och i till exempel i fjärde och femte pianokonserten börjar gränserna mellan satserna att suddas ut. Det tonala innehållet håller på att ständigt utvidgas med bland annat vågade modulationer. Kejsarkonserten och violinkonserten ses som höjdpunkterna bland Beethovens konserter:

• Pianokonsert Ess-dur WoO 4 (1784)
• Violinkonsert C-dur WoO 5 (1790-92)
• Oboekonsert F-dur Hess 12 (1790-93?)
• Rondo för piano och orkester B♭-dur WoO 6 (1793)
• Pianokonsert nr 2 B♭-dur op.19 (1788-1801, publ 1801)
• Pianokonsert nr 1 C-dur op.15 (1795, publ 1801, första uppförande 1795)
• Pianokonsert nr 3 c-moll op.37 (1800-03, publ 1804, första uppförande 1803)
• Trippelkonsert för piano violin och cello C-dur op 56 (1804-05, publ 1807, första uppförande 1808)
• Pianokonsert nr 4 G-dur (1804-07, publ 1808, första uppförande 1808)
• Violinkonsert D-dur op.61 (1806, publ 1808, första uppförande 1806)
• Pianokonsert nr 5 Ess-dur Kejsarkonserten (1809, publ 1810, första uppförande 1811)

Beethovens pianosonater räknas till pianolitteraturens viktigaste milstenar och samtidigt återspeglar och dokumenterar de tonsättarens utveckling. Sonaterna kan delas upp i tre grupper - de tidiga op.2-22 och op.49 (med bland annat nr 8 Patétique op.13), mellanperioden op.26-31 (bland annat nr 14 Månsken op.27:2) och de sena op.53-111 (nr 21 Waldstein op.53, nr 23 Appassionata op.57, nr 29 op.106 Hammarklavier, nr 31 op.110 och nr 32 Op.111). Hans fem sista sonater, som har tillkommit under sju år under tonsättarens totala dövhet, visar ett större andligt djup och kan ses som ett inre samtal, ofta med omisskännlig smärta och förtvivlan. I de fem sista sonaterna använder sig Beethoven ofta av fuga.

Liksom pianosonaterna kan även Beethovens stråkkvartetter delas upp i tre perioder: den tidiga (1798-1800) Op.18 med sex kvartetter , mellanperioden op.53 (Razumovsky, 1806) med tre kvartetter, op.74 (Harpan 1809) och op.95 (Serioso 1810-11), och den sena perioden (1824-26) med op.127, op.132, op.130 med op.133 Stora fugan, op.131 och op.135. De sena stråkkvartetterna med sin expressivitet och friare musikalisk form står för en ny dimension i kammarmusiken.

Kuriosa

Beethoven har fått en stor krater på Merkurius uppkallad efter sig, Beethovenkratern.

Källor

• Ludwig van Beethoven, Brev : Ett urval, urval och kommentarer av Folke H. Törnblom, Albert Bonniers förlag Stockholm 1952
• Barry Cooper The Beethoven Compendium (1991)
• Robert Layton A Company to the Symphony (1993)
• Melvin Berger Guide to Chamber Music (1985)
• Arnlod Schmitz Beethoven (1927)

Noter

1. ↑ Beethoven döptes den 17 december; hans födelsedatum - vilket ofta uppges vara den 16 december - är inte känt med säkerhet.
2. ↑ Grove Online, sektion 1
3. ↑ Thayer, A. W.; Krehbiel, Henry Edward (ed, trans); Deiters, Hermann; Riemann, Hugo (1921). The Life of Ludwig Van Beethoven, Vol 1, s. 49. The Beethoven Association. OCLC 422583.
4. ↑ Thayer, A. W.; Krehbiel, Henry Edward (ed, trans); Deiters, Hermann; Riemann, Hugo (1921). The Life of Ludwig Van Beethoven, Vol 1, s. 53. The Beethoven Association. OCLC 422583.
5. ↑ Stanley, Glenn (ed) (2000). The Cambridge Companion to Beethoven, s. 7. Cambridge University Press. ISBN 0-521-58074-9.
6. ↑ Thayer, A. W.; Krehbiel, Henry Edward (ed, trans); Deiters, Hermann; Riemann, Hugo (1921). The Life of Ludwig Van Beethoven, Vol 1, s. 67. The Beethoven Association. OCLC 422583.
7. ↑ Grove Online, sektion 3
8. ↑ Milton Cross, David Ewen, The Milton Cross New Encyclopedia of the Great Composers and Their Music, Doubleday 1953, s. 79.
9. ↑ Grove Online, sektion 5
10. ↑ "Some Tributes to Beethoven in English Verse" — Felix White The Musical Times, Vol. 68, No. 1010 (1 april 1927) nämner detta.

Litteratur

• Larsén, Carlhåkan, Beethovens revolution (2000) Populär historia. (nr. 3).sid. 25-30.
• Norlind, Tobias, Beethoven, Hugo Gebers förlag, Stockholm. 2:a uppl. 1923.

Externa länkar

• Internet Movie Database, filmer med musik av Beethoven.
• Fria noter av Beethoven i International Music Score Library Project
• Ludwig van Beethoven i Libris (auktoritetspost)