Valloner i Sverige
Från Rilpedia
Valloner är en franskspråkig folkgrupp i södra Belgien som utgjorde en stor del av invandringen till Sverige under stormaktstiden, och etablerade sig i svenskt bergsbruk.
Under 1500-talet förbättrades smidesteknikerna i trakten runt Liège (se vallonsmide), som hade utvecklats till den europeiska järnhanteringens huvudort. Vallonernas rykte i fråga om järnhantering blev vida spritt, vilket uppmärksammades även i Sverige. Uppmuntrade av Gustav II Adolf började många valloner utvandra till Sverige under början av 1600-talet. De kom från två huvudområden belägna kring städerna Sedan och Liège. Sedan svarade för den tidiga migrationen till Sverige (1610-1625), Liège för den senare (1625-1655). Till en början kom de flesta vallonerna till Finspång och Norrköping, där bergsmannen Louis De Geer kunde arrendera land. Den förste att värva valloner till Sverige var nederländaren Willem de Besche, som tidigare hjälpt fram De Geer till bruket i Finspång, men från 1620-talets början tog De Geer helt över den verksamheten. Värvningen gick till på så sätt att agenter skickades ut till de mindre bruksorterna för att direkt på platsen värva den önskade yrkesmannen. Men lika ofta kom arbetslösa valloner till de större orterna för att på de värvarkontor som där upprättats söka anställning i Sverige.
Vallonernas utvandring väckte dock allvarsamma bekymmer hos kung Filip IV av Spanien (dit Belgien hörde under början av 1600-talet). År 1624 förbjöd han Valloniens smeder att ta värvning i Sverige. Detta påverkade dock inte nämnvärt migrationen. Louis De Geer blev ägare till Finspång- och Dannemoraverken, och under åren 1643-1650 nådde invandringen av valloner till Sverige sin kulmen. Trots att De Geer fått ett löfte av Gustav II Adolf att andra bruksägare inte skulle få använda sig av valloner som arbetskraft började vallonerna att ta anställning vid andra bruk i Mellansverige. Tillsammans med smederna kom även andra yrkesgrupper.
Antalet valloner som kom att stanna i Sverige var litet, det är dock osäkert exakt hur många det rörde sig om. Nationalencyklopedin anger att 900 individer stannade i Sverige permanent.[1] De Geers anteckningar anger 134 vallonska arbetare som fram till 1633 kommit enbart till Norrköping. Ungefär 20 procent av vallonerna återvände till sin hemland efter en första kontraktsperiod, en del från och med 1654 då religionsfriheten i Sverige inskränktes (i samband med drottning Kristinas abdikering); majoriteten av vallonerna var reformerta (numera är vallonerna i Belgien i allmänhet katoliker). I och för sig tillförsäkrades vallonerna vid flyttningen religionsfrihet och hade rätt att föra med sig egna präster.
För majoriteten blev flyttningen varaktig. Det totala antalet migranter som anlände under den här tiden - 1652 kom ett emigrationsförbud - har uppskattats till mellan 1 000 och 1 200 familjeenheter. Trots att de kvarvarande vallonerna inledningsvis var en särskild språklig och religiös grupp är de numera assimilerade i det svenska samhället.
Denna artikel om folkslag eller kulturgrupper är bara påbörjad. Du kan hjälpa till genom att utöka den.Källor
- ↑ Nationalencyklopedin: Valloner
|
|||||||||||
