U 137

Från Rilpedia

(Omdirigerad från U137)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Naval Ensign of the Soviet Union.svg U 137 (S-363)
Klass
Typ Ubåt
Klass W-klass V ("Whiskey")
Fartygsnummer U 137 (S-363)
Karriär
Beställd 226 exemplar av W-klassen byggdes 1951-57
Konstruktionsvarv Ordzhonikidzevarvet, Leningrad
Kölsträckt 12 januari 1956
Sjösatt 16 november 1956
Tagen i bruk 17 september 1957
Generella egenskaper
Besättning Cirka 60 man
Längd 76 m
Bredd 6,7 m
Djupgående 4,6 m
Deplacement (i ytläge) 1 030 ton
Hastighet (i ytläge) 13,5 knop
Maximalt dykdjup 125 m
Bestyckning 6 torpedtuber (4 förut, 2 akterut)
18 torpeder / 24 minor


U 137 eller egentligen S-363 var en sovjetisk ubåt av whiskeyklass som gick på grund på Torumskär vid inloppet till Gåsefjärden, i militärt skyddsområde utanför Karlskrona, Blekinge 27 oktober 1981. Vid tidpunkten för händelsen sågs grundstötningen som ett bevis för en omfattande sovjetisk undervattensverksamhet i svenska farvatten. Idag anser många debattörer att kränkningen snarare berodde på inkompetens och undermålig teknisk utrustning än en medveten aggression. Många andra anser att kränkningen var medveten och ett led i illegala aktiviteter mot Sverige. Detta är en slutsats som stöds av senaste ubåtskommissionen.

Innehåll

Händelseförloppet

Kvällen de 27 oktober 1981 bedriver svenska marinen försök med en ny ubåtsjakttorped utanför Karlskrona skärgård. Ubåten HMS Neptun (Nep) och två helikoptrar ur 13. helikopterdivisionen deltar. Kvällen är stilla och ljud hörs långt över vattnet. Sikten är god. Några ovidkommande fartyg syns inte till. [1]

På kvällen 27 oktober 1981 c:a 20:00 går den sovjetiska ubåten U 137 på grund vid Torumskär i Gåsefjärden, cirka 1 mil sydost om Karlskrona. Då man inte lyckas ta sig av grundet med hjälp av ubåtens dieselmotorer klättrar några ur besättningen, däribland befälhavaren, upp i tornet. Endast 30-40 meter från ubåten skymtar en liten ö och 100 meter längre bort syns en större ö. Man försöker återigen ta sig av grundet, man kör motorerna på högvarv men ingenting hjälper. Öbor på öarna runt omkring hör motorbullret men man kan inte se någonting i mörkret. De flesta antar att det rör sig om en marinövning i närheten, och man går och lägger sig för natten.

Tidigt på morgonen 28 oktober beger sig två fiskare ut från Sturkö för att vittja nät. De upptäcker att vattenytan är täckt av en tunn oljefilm men annars ser eller hör de ingenting konstigt. De två fiskarna återvänder till Sturkö och den ena går hem medan den andra åter ger sig iväg med båten. Strax före klockan tio på morgonen gör han upptäckten: Halvvägs uppkörd på grundet vid Torumskär står en ubåt. Den är svart och har ingen beteckning. I tornet kan han se tre, fyra män som tittar åt hans håll med kikare. Han noterar en flagga med en stjärna men då flaggan inte alls överensstämmer med Sovjetunionens flagga konstaterar han endast att det ser ut att röra sig om en utländsk ubåt, troligen från öst, och han vänder och åker hem igen. Väl hemma tar han kontakt med örlogsbasen i Karlskrona. På örlogsbasen lovar de att undersöka saken.

Senare under 28 oktober anländer svensk militär. Vedettbåten HMS Smyge (V02) sätter fart mot den angivna platsen. Man har nog inga större förhoppningar att finna någon grundstött ubåt, men uppgifterna måste ändå kontrolleras. Efter en timmes båtfärd ankommer man till platsen, och mycket riktigt; det står en främmande ubåt på grundet. Fyra man står i ubåtens torn och spanar mot dem genom kikare. Bakom dem kan man ana en man med ett automatvapen hängande över axeln. I tornets topp vajar den sovjetiska örlogsflaggan. Insatschefen kommendörkapten Karl Andersson, som befinner sig ombord på Smyge, tar kontakt med sin chef och de beslutar gemensamt att man ska gå upp jämsides med ubåten. Man lägger sig på styrbordssidan och efter en liten stund stiger kommendörkaptenen ombord på ubåten.

Vid 11-tiden klättrar Andersson över till u-båten. Han försöker konversera på engelska men ingen verkar förstå vad han säger. Då han försöker med tyska stiger en ur besättningen fram. Karl Andersson presenteras för ubåtens befälhavare. Han säger sig vara kommendör av tredje graden och att han heter Anatolij Michailovitj Gusjtjin. Under samtalets gång kommer det fram att de kommer från Baltijsk och att de fått fel på radiopejlen, gyrokompassen och navigationssystemet (Deccan) vilket sades vara orsaken till att man navigerat fel och hamnat mitt i den svenska skärgården. Dessutom fungerade ekolodet dåligt. Befälhavaren vill även ha kontakt med den sovjetiske konsuln i Sverige. Andersson får sedan komma ned till manöverrummet och får äta en enkel måltid.

Polisen och kustbevakningen kallas till platsen liksom fler örlogsfartyg. Man slår en järnring runt ubåten och man förtöjer ett av kustbevakningens fartyg vid ubåten.

Vid 10.30 ringde den ene fiskaren till Kvällsposten i Malmö och berättade om ubåten. Journalisten Per-Olof Gunnarsson fick bekräftelse från örlogsbasen och tidningen fick med uppgiften i den sista upplagan. Klockan 12.28 gick TT ut med en flash och vid 12.40 gick nyheten ut i lunchekot i Sveriges Radio. Strax innan klockan 12 ringde ÖB Lennart Ljung till statsminister Thorbjörn Fälldin och berättade om ubåten. Klockan 17.10 höll kommendör Lennart Forsman och kommendörkapten Karl Andersson den första presskonferensen. De hade dock inget besked att ge medierna angående hur man skulle handla gentemot ryssarna och U 137.

Sovjet agerar

Genom Sovjetunionens ambassadör, Michail Jakovlev, tar Sovjet kontakt med Sveriges utrikesminister, Ola Ullsten, och begär att sovjetiska örlogsfartyg ska få gå in i skyddsområdet och bärga ubåten. Denna begäran avslås. Försvarsstaben i Stockholm meddelar att Sverige ska bärga ubåten och att tidpunkten för detta kommer att avgöras av överbefälhavaren. På kvällen tillåts U 137 att via kortvåg ta kontakt med sin hemmabas, en kommunikation som avlyssnas noga av svensk militär.

Trots utrikesministerns nej beger sig ett ubåtsbärgingsfartyg eskorterat av två stora och tio mindre sovjetiska örlogsfartyg mot Sverige. Bevakningen av den svenska tolvmilsgränsen skärps. Även på land skärps bevakningen. Exempelvis dras permissioner in och man flyger flera jägarförband till Karlskrona som stationeras på ön Hästholmen. Genom att sätta upp stora strålkastare som riktas mot ubåten har man full uppsikt över närområdet.

Natten till den 29 oktober har nyheten om den grundstötta ubåten nått hela världen och klockan nio denna dag får journalisterna följa med ut till U 137 för att med egna ögon se den. De får komma riktigt nära ubåten, ibland är de endast ett par meter ifrån. Plötsligt kommer ett Viggen-plan flygande mot dem. Det passerar på några hundra meters höjd för att vid nästa förbiflygning befinna sig på endast 25-30 meter. Manövern upprepas ett par gånger. Det hela handlar tydligen om en styrkedemonstration. Från att ha ignorerat pressbåten tappar nu ett av befälen i ubåtens torn tålamodet och han visar tydligt att han inte vill ha dem där.

10.45 upptäcks ännu en främmande ubåt vid Utklippan av en av marinens helikoptrar men innan man hinner göra någonting har ubåten försvunnit och kan trots ett stort spaningspådrag inte återfinnas.

Vid middagstid den 29 oktober upptäcks en sovjetisk högsjöbogserare på svenskt vatten innanför Utklippan, som håller kurs mot Gåsefjörden. Ubåten Neptun försöker genskjuta den och fartyget viker av västerut mot Karlshamn. För att försvåra fritagningsförsök, ankras ett trängfartyg, f.d. isbrytaren Thule i inloppet till Gåsefjärden.

En sovjetisk jagare av typ Kasjin.

Ett antal sovjetiska örlogsfartyg ankommer under kvällen och ankrar strax utanför svenskt territorialvatten. Styrkan omfatta så småningom ett tiotal fartyg och står under befäl av amiral Kalinin på jagaren Kasjin 446. Dessutom ingår en jagare typ Kildin, två robotkorvetter typ Nanutchka och en fregatt typ Riga.

För att demonstrera styrkans sårbarhet kryssar ubåten Neptun i undervattensläge mellan de förankrade fartygen med en tänd strålkastare.

Sverige kräver att få förhöra U 137:s befälhavare. Vid ungefär samma tidpunkt kommer beskedet från sovjetiska ambassaden att Sovjet drar tillbaka sitt krav på att själva få bärga ubåten.

Eventuellt uran ombord

På torsdagen kommer även två experter från Försvarets forskningsanstalt (FOA) till Karlskrona för att utföra en rutinundersökning. Man förväntar sig inte att ubåten är kärnvapenbestyckad, men då experterna närmar sig med sina geigermätare ger de utslag. Då ryssarna i ubåtens torn börjar skrika och vifta med sina automatvapen beslutar sig FOA-männen för att avbryta sin undersökning. På kvällen meddelas regeringen om att det kan finnas uran ombord av typen U238, och läget har skärpts ytterligare.

Diplomati på hög nivå

Fredagen den 30 oktober börjar ett diplomatiskt spel på högsta nivå. Sovjetunionen håller fast vid att svenskarna inte får förhöra kaptenen. Lite senare under dagen gör man en eftergift; man går med på att ubåtskaptenen frågas ut under förutsättning att två av Sovjets diplomater får närvara. Detta går Sverige med på. Ubåtskaptenen vägrar dock lämna sitt fartyg med mindre än att han får order från sin hemmabas om detta.

31 oktober fortsätter nervkriget, men Sverige har helt klart övertaget. Vid det här laget vet Moskva att svenskarna vet det mesta om U 137. Nu kommer en ursäkt från Sovjet, direkt från dess regering till den svenska regeringen. Vid själva ubåten är stämningen tryckt; en svensk isbrytare blockerar inloppet till Gåsefjärden och inne i ubåten är det kallt. Telegrafisten ombord får jobba dygnet runt för att förmedla och ta emot meddelanden från Moskva.

På måndagen lägger sig en av kustbevakningens båtar vid ubåten. Den sovjetiska bevakningen tar ingen större notis om detta, de tror förmodligen att det rör sig om en vanlig kustbevakningsbåt, men den är istället helt ombyggt invändigt. Man har installerat mätutrustning för att mäta eventuell radioaktivitet för att därigenom avgöra om U 137 är kärnvapenbestyckad eller ej. Efter mätningarna är experterna tvärsäkra: Det finns anrikat uran ombord. Larmet går omedelbart hos militärledningen och regeringen.

Samma dag vid 13.30-tiden kliver kapten Gusjtjin ombord på torpedbåten HMS Västervik, där förhöret ska hållas. Man förhör kaptenen i sex timmar. Bland dem som deltar finns kommendörkaptenerna Karl Andersson och Emil Svensson, den senare är även chef för marinens analysgrupp, även svenska ubåtsexperter och några män från SÄPO deltar. Gusjtjin har sällskap av den politiske officeren (politruken) Besedin från ubåten och de två diplomaterna. Kaptenen vidhåller att han navigerat fel och att de trodde att de befann sig utanför Polens kust. Karl Andersson påpekar att det måste närmast komma in i Guinness rekordbok att navigera så fel, varpå Emil Svensson skrattar till och frågar om det är så här den sovjetiska flottan brukar navigera. Förhören gav i stort sett inget nytt. Vid ett tillfälle korrigerade den ryske diplomaten kaptenen Gusjtjins utsaga om hur många navigeringssystem som fanns ombord, det verkar märkligt att inte kaptenen själv skulle veta detta. Vad ryssarna alltjämt skyllde på var den trasiga gyrokompassen, under de svensk-ryska samtalen i början av 90-talet framkom dock att denna fungerade som den skulle, och då skyllde man istället på befälens inkompetens. De sovjetiska officerarna var ursinniga över de metoder som användes vid utfrågningen och ännu argare över att TV och press fick bevittna när de steg ombord på den helikopter som skulle föra kaptenen tillbaka till U 137. De ansåg att de blev utskämda inför hela världen och krävde att alla vidare utfrågningar skulle hållas ombord på ubåten.

U-båten dras loss

På eftermiddagen sänder ubåtsbesättningen upp nödraketer då båten håller på att slås sönder i den hårda sjön. Den svenska militären meddelar att bärgningen har påbörjats.

Vid haveristen är dramatiken stor. Militären begärde, och fick, tillstånd från överbefälhavaren att dra loss ubåten från grundet. Överbefälhavaren begär besked från regeringen om hur långt man får gå om ubåten försöker fly. Svaret blir att man tills vidare får gå hur långt som helst. Då ubåten dragits loss omringas den av svenska militärfartyg. På tisdagen har regeringen ett sammanträde där det bekräftas att ubåten bär på kärnvapen.

Vid halvfem-tiden 5 november meddelar statsminister Thorbjörn Fälldin pressen och svenska folket att det med stor sannolikhet finns kärnvapen ombord på U 137.

På fredagsmorgonen lossas U 137:s förtöjningar och ubåten kan bege sig hemåt. Ca 5 kilometer ut på internationellt vatten lämnas ubåten formellt över till den sovjetiske viceamiralen Alexej Kalinin på jagaren Obraztsovyj. Enligt planerna skulle kommendören Roderick Klintebo överlämna ubåten till jagaren och få en skriftlig kvittens, men det är alldeles för grov sjö och han får nöja sig med att sköta överlämningen per radio.

Nya uppgifter 2006

I en intervju 2006 med båtens politiske officer, Vasilij Besedin, lämnas en delvis ny bild. Båten hade två fungerande navigationssystem, en mycket välutbildad besättning och befälhavaren Gusjtjin tillhörde de främsta. Dessutom fanns stabschefen Josef Avsukjevitj ombord för att ge "råd i farliga situationer". Besedins förklaring till händelsen är att styrmannen gjorde fel i sina beräkningar och hamnade i ett helt annat område än vad man trodde.

Besedin bekräftar även att man hade kärnvapen ombord och att man var beredd att spränga ubåten vid en eventuell stormning.[2]

Teorier som stödjer uppfattningen att ubåten var på spionuppdrag

  • U 137 kan inte ha gått övervattensläge in mot Karlskrona skärgård, eftersom ubåten då skulle ha upptäckts av de helikoptrar som måste se till att det inte fanns några ovidkommande fartyg inom skjutområdet eller däromkring. Enligt U 137 loggbok intogs ytläge kort före grundstötningen.
  • Befälhavaren och sekonden förhördes var för sig. De lämnade då olika uppgifter om var U 137 egentligens fömodades befinna sig vid grundstötningen. Skillnaden var 50 distansminuter (drygt 90 km). Om detta var riktigt borde den viktigaste uppgiften vara att fastställa det verkliga läget, inte segla omkring i mörka natten utan utkik. [3]
  • Sovjetunionen försökte få loss ubåten med hot om militära insatser mot Sverige. Det var därför som svenska militära förband skickades till området, attackeskadern E1 i högsta beredskap med mera. Under några dramatiska minuter var sovjetiska bogserbåtar och ett par jagare inne på svenskt vatten. Varför sån uppståndelse för en "felnavigerad gammal skruttig ubåt"?.
  • U 137 (S-363) var utrustad med fyra navigeringssystem. Dessa fyra var Decca-anläggning, gyrokompass, ekolod och radiopejl. Det är inte sannolikt att alla fyra utrustningar var ur funktion.
  • För att komma in till grundstötningsplatsen krävs två medvetna kursändringar samt uppstigning till övervattensläge för att undvika grundstötning. Det är osannolikt att lyckas navigera fel men ändå rätt och komma långt in på svenskt territorialvatten samt militärt skyddsområde.
  • U 137 är helt enligt med sovjetrysk operationsmönster det vill säga att inhämta information, landsätta och hämta agenter, placera ut utrustning med mera. Detta var vanligt under andra världskriget då agenter landsattes från ubåtar i finska och baltiska vatten. Under kriget rapporterades det från Finland att sovjetiska ubåtar gick i mycket grunda vatten eller vatten där det ansågs omöjligt (vattendjup mindre än tio meter).
  • De öronvittnen som säger att de uppfattade motorljud kan mycket väl ha hört fartyg som deltog i den svenska marinens övning, som pågick dagarna innan U 137:s grundstötning. Att fartyget gick i så hög hastighet är inte heller underligt, om man betänker att de följde en militär farled, utmärkt med vita stenar. Detta förklarar också övervattensläget. I den dåliga sikt som rådde ville kaptenen inte lita till sikten från periskopet enbart. Att fartyget gick på grund med blåsta ballasttankar berodde på att kaptenen visste att området var grunt och därför ville ha ett så litet djupgående som möjligt.
  • Det finns flera olika teorier om varför U 137 var inne i Gåsefjärden. Ubåten skulle kontrollera de militära installationer, till exempel mineringen, som fanns i och omkring Gåsefjärden.
  • Ubåtens kapten gjorde ett form av examensprov. Denna teori stöds av det faktum att stabskommendör Avsukjevitj, en högt uppsatt marinofficer, var närvarande. Prov av detta slag var en förutsättning för befordran i de sovjetiska militära styrkorna.
  • Ubåten provade ut ett nytt system för tröghetsnavigering. Besättningen talade till en början om ett system för tröghetsnavigering, men förnekade det helt sedan. Den tidigare nämnde stabskommendören Avsukjevitj presenterade sig som navigationsexpert.
  • Ubåten skulle avlyssna de svenska torpedproven som skulle påbörjas samma dag som ubåten påträffades.
  • Då Karl Andersson kom fram till ubåten första gången ombads en besättningsman hämta ett sjökort. Han kom då tillbaka med ett mycket detaljerat sjökort över området. Befälet upptäckte snabbt misstaget och skickade besättningsmannen att hämta ett betydligt mindre detaljerat sjökort över hela södra östersjön. Ryssarna förnekade sedan all kännedom om det detaljerade sjökortet.[4]

Teorier som stödjer uppfattningen att ubåten inte var på spionuppdrag

  • Sju av varandra oberoende öronvittnen på Sturkö och Aspö har uppgett att de hörde ubåten redan innan grundstötningen. Ljudet av dånande motorer hördes förflytta sig för att vid åttatiden på kvällen stanna i riktning mot Gåsefjärden. Ljuden återkom senare under kvällen och natten. Uppgifterna tyder på att ubåten gick med mullrande dieselmotorer trots att den var utrustad med tysta elmotorer.
  • Ubåten gick på grund i övervattensläge. Karl Andersson uppger att han bedömer att farten måste ha varit minst åtta knop, samma hastighet som fartygets loggbok anger. Det är en hög fart för ett sådant fartyg i skärgårdsmiljö. Däremot är det en lagom marschfart ute till havs.
  • Gåsefjärden har ett maximalt djup på nio meter. Ubåtens totala höjd är tretton meter. Ubåten har som lägst ett djupgående på 4,6 meter. Det skulle inte vara möjligt för ubåten att ta sig vidare från Gåsefjärden till andra områden i skärgården utan att återvända samma väg som den kom då sunden till andra delar av skärgården inte är djupare än tre meter. Den skulle heller inte kunna gömma sig i fjärden utan att fyra meter av tornet stack upp.
  • På morgonen och förmiddagen den 28 oktober spanade sovjetiska flygplan i ett område öster om Bornholm, 120 kilometer söder om Karlskrona, efter ubåten. Försvarets Radioanstalt avlyssnade trafiken och fick veta att det meddelats till flygplanen att ubåtens senast rapporterade position var i ett läge 20 nautiska mil öster om Bornholm. Detta läge är exakt en latitudgrad från det läge som för klockan 21:00 svensk tid 27 oktober skrevs in i ubåtens loggbok. Detta kan tolkas som att ubåten kl. 21:00 trodde sig vara längre söderut än vad man var. Å andra sidan har man i ubåtens loggbok för tidpunkten en timme efter grundstötningen skrivit in en i stort sett korrekt positionsuppgift. [5]
  • Varför ta med sig kärnvapen på ett spionuppdrag?

Övrigt

  • Denna händelse brukar kallas Whiskey on the Rocks.
  • Några månader efter händelsen blev Karl Andersson uppringd av en producent på brittiska BBC som förklarade att de vill ha honom som "technical advisor" vid den drama-dokumentär som skulle göras om händelsen. Roger Moore skulle spela Kommendörkapten Karl Andersson; dock så bröt Falklandskriget ut och det hela hamnade i soptunnan.

Personer

  • Anatolij Michajlovitj Gusjtjin, kapten av tredje graden, fartygschef för U 137 (S-363)
  • Josef Avsukjevitj, uppgav sig vara ubåtens navigeringsexpert
  • Vasilij Besedin, kaptenslöjtnant, politisk officer på ubåten
  • Karl Andersson, kommendörkapten, stabschef på örlogsbasen
  • Roderick Klintebo, kommendör
  • Lennart Ljung, överbefälhavare
  • Michail Jakovlev, Sovjetunionens ambassadör i Stockholm

Litteratur

Referenser

  1. ↑ Björn Hamilton ”Incidenten med U 137 hade kunnat utvecklas på ett helt annorlunda sätt” Tidskrift i Sjöväsendet nr 4, 2001 sid 368-376 (Kungl. Örlogsmannasällskapet) ISSN 0040-6945
  2. ↑ SvD: Radioaktiv katastrof var nära
  3. ↑ Emil Svensson, ”Under den fridfulla ytan (Marinlitteraturföreningen 2005) ISBN 91-85944-09-2
  4. ↑ Hellberg, Anders; Jörle, Anders: Ubåt 137 - tio dagar som skakade Sverige, Atlantis, 1984. ISBN 91-7486-335-5. 
  5. ↑ SOU 2001:85 Perspektiv på ubåtsfrågan, s. 90

Se även

Externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/U_137"
Personliga verktyg