Från Rilpedia

Ted Bundy
Bundys bild tagen av polisen 1980, dagen efter han dömdes till döden för mordet på Kimberly Leach.
Bakgrundsinformation
Födelsenamn:	Theodore Robert Cowell
Alias:	Chris Hagen, Ken Misner, Richard Burton, Officer Roseland, Rolf Miller[1]
Född:	24 november 1946 Burlington, Vermont, USA
Död:	24 januari 1989 (42 år) Miami, Florida, USA
Dödsorsak:	Elektriska stolen
Straff:	Dödsstraff
Resultat
Antal offer:	26–35+
Mord mellan år:	1973(?) till 1978
Land:	USA
Områden:	Washington, Oregon, Utah, Idaho, Colorado, Florida
Datum för anhållande:	16 augusti 1975, rymde den 30 december 1977, greps igen 15 februari 1978.

Ted Bundy, Theodore Robert Cowell, född 24 november 1946 i Burlington, Vermont, död 24 januari 1989 i Miami, Florida (avrättad), var en amerikansk seriemördare och nekrofil. Mellan 1974 och 1978 våldtog och mördade han minst 30 kvinnor och flickor.

Innehåll 1 Bundys tidiga liv 2 Åren på college 3 Den första mordvågen 4 Den andra mordvågen 5 Gripandet, första rättegången och rymningar 6 Bundys sista framfart: Florida 7 Fällande dom och avrättning 8 Modus operandi och profiler av offren 9 Patologi 10 Offer 10.1 1974 10.2 1975 10.3 1978 11 Film och TV 12 Böcker 13 Referenser

Bundys tidiga liv

Ted Bundy föddes i Burlington, Vermont 1946, på ett hem för ogifta kvinnor. Vem fadern var är okänt. I Bundys födelseattest nämns en viss "Lloyd Marshall".^[2] Bundys mor, Louise, har senare berättat hur hon blev förförd av en krigsveteran vid namn "Jack Worthington". Bundys adopterade familj trodde dock inte på berättelsen, och misstankar riktades istället mot Louises våldsamma far, Samuel Cowell. För att undvika en social stämpel påstod Bundys morföräldrar att han var deras son och att hans riktiga mamma i själva verket var hans storasyster. Under hela sin uppväxt trodde Bundy att det var så. Det sägs att han avgudade sin morfar trots dennes våldsamma temperament och ständiga vredesutbrott. Uppgifterna om hur Bundy upptäckte sanningen om sin härkomst varierar. Hans levnadstecknare, Stephen Michaud och Hugh Aynesworth, uppger att han fick reda på sanningen när han gick på gymnasiet. Kriminologförfattaren Ann Rule påstår att det var omkring 1969, kort efter den traumatiska brytningen med hans första kärlek.

Under sina första fem levnadsår bodde Bundy och hans mamma i Philadelphia, hos hans morföräldrar. 1950 flyttade de (Bundy och hans "syster") till släktingar i Tacoma, Washington, där de av någon anledning även bytte namn, från Cowell till Nelson. 1951 mötte Louise en man vid namn Johnny Culpepper Bundy på en singelträff som ägde rum på "Tacoma's First Methodist Church". Han var krigsveteran och militärkock. I maj samma år gifte sig Louise och Johnny, och Ted fick det namn han skulle bära resten av sitt liv: Theodore Robert Bundy.

Så småningom utökades familjen och Ted fick fyra syskon. Johnny Bundy försökte etablera en gemenskap med Ted. Han tog med honom på utflykter och andra far och son-aktiviteter. Men Ted verkade likgiltig för sin styvfar. Han såg fortfarande på sig själv som en Cowell och föraktade Johnny och resten av släkten Bundy. Han började känna sig allt mer illa till mods i sin styvfars sällskap, och gjorde klart för honom att han föredrog att vara ensam. Bundy var en duktig elev på Woodrow Wilson High School, och var aktiv inom den lokala kyrkan och pojkscouterna. Han ansågs som intelligent, med en IQ på 124 (klassificeras som hög intelligens). Men under sina gymnasieår och tidiga högskoleår var Bundy mycket blyg och inåtvänd. Han berättade senare hur han var oförmögen att förstå socialt samspel, något som begränsade hans sociala utveckling. Så småningom lärde han sig att ge sken av att vara socialt aktiv, men i själva verket hade han ingen känsla för hur han skulle komma överens med folk. Flera år senare, i Floridas dödsceller, beskrev Bundy hur han, ända sedan sin tidiga ungdom, varit fascinerad av bilder som föreställde sex och våld. Men som ung ansträngde han sig för att dölja denna sida.

Innan han gått ut gymnasiet hade han blivit kleptoman och snattare och var på god väg att bli kriminell. Eftersom han gillade skidåkning stal han utrustning som han behövde och förfalskade skidliftbiljetter. Han greps två gånger under sin ungdom, men hans anmärkningar i brottsregistret togs senare bort.

Åren på college

År 1965 avlade Bundy studentexamen vid Woodrow Wilson High School och vann ett stipendium till Pudget Sound University, där han började hösten därpå. Han studerade bl a psykologi och kinesiska. Efter bara ett par terminer på Pudget Sound beslutade han sig för att fortsätta sina studier vid Washington University i Seattle.

Bundy tog flera småjobb för att försörja sig under studietiden. Som en del av psykologiutbildningen praktiserade han på Seattles kriscenter för självmordsbenägna. På kriscentret arbetade även Ann Rule, en före detta polis och nybliven kriminolog. Hon skulle senare komma att skriva den mest välkända biografin över Ted Bundy och hans brott: The Stranger Beside Me, som utgavs 1980.

Bundy inledde en relation med den jämnåriga studenten Stephanie Brooks, som han mött strax efter att han skrivit in sig vid Washington University. Efter att hon avlagt studentexamen 1968 återvände hon hem till sin familj i Kalifornien, och avslutade relationen med Ted. Hon hade fått nog av Bundys omogenhet och brist på ambition. Rule skriver att det var efter separationen från Stephanie Brooks som Bundy bestämde sig för att besöka sitt barndomshem i Burlington, Vermont. I Burlington besökte han den lokala registreringstjänstemannen, och fick reda på den sanningen om sin biologiska far. Även om det är oklart hur denna upptäckt påverkade honom emotionellt, så började han efter det visa ett större förakt för Johnny Bundy.

Efter upptäckten blev Bundy mer dominant och målinriktad. Han började återigen studera vid Washington University, den här gången med psykologi som huvudämne. Han var omtyckt av sina lärare. År 1969 inledde han en relation med Elizabeth Kendall, en frånskild sekreterare som förälskat sig i honom. Förhållandet varade i sex år innan Bundy hamnade i fängelse för kidnappning 1976.

Bundy gick ut från Washingtons Universitet med en examen i psykologi. Kort därefter började han arbeta för statens republikanska parti, och etablerade en nära relation med guvernör Daniel J. Evans. 1973 åkte han på en affärsresa till Kalifornien. Där började han träffa Stephanie igen, med en ny attityd och ett nytt utseende; den här gången som mer seriös och målmedveten. Men Bundy fortsatte att vara ihop med Elizabeth, och ingen av kvinnorna visste att den andra existerade. Bundy var mycket artig och ödmjuk mot Stephanie, som gick med på att gifta sig med honom. Men två veckor senare dumpade han henne och vägrade att ta emot hennes telefonsamtal. Senare avfärdade han frieriet med orden: "Jag ville bara bevisa för mig själv att jag kunde få henne." Några veckor efter brytningen började Bundy mörda kvinnor i delstaten Washington.

Den första mordvågen

Många "Bundyexperter", inklusive Rule och före detta brottsutredaren Robert D. Keppel, tror att Bundy begick sitt första mord som tonåring. Ann Marie Burr, en åttaårig flicka från Tacoma, försvann från sitt rum en sommarnatt 1961, då Bundy var 15 år. Kort före hans avrättning, när Keppel frågade honom om Burrs försvinnande, nekade han till att ha mördat henne. Under ett samtal med sin advokat dagen före avrättningen, sade Bundy att han gjorde sitt första kidnappningsförsök år 1969, och antydde att hans första mord ägt rum någonstans mellan år 1972 och -73. Hans tidigaste konstaterade mord begicks 1974, han var då 27 år.

Strax efter midnatt den 4 januari 1974 bröt sig Bundy in i det rum där Joni Lentz låg och sov. Hon var en 18-årig dansös och universitetsstuderande. Ted Bundy klubbade ner henne när hon sov och våldförde sig på henne med ett spekulum. Lentz hittades nästa morgon i koma liggande i en pöl av blod. Hon överlevde attacken, men fick en permanent hjärnskada och kunde inte fortsätta med dansen.

Bundys nästa offer var Lynda Ann Healy, också hon en student från University of Washington. Natten den 31 januari 1974 bröt sig Bundy in i Healys rum, slog henne medvetslös, klädde på henne, lindade in henne i lakan och bar iväg henne. I Olympia den 12 maj kidnappade och mördade han den 19-åriga Donna Gail Manson, en studerande vid The Evergreen State College. Sista gången hon blev sedd vid liv var på väg till en jazzkonsert. Den 17 april försvann Susan Rancourt från Central Washington State College i Ellensburg. Två kvinnliga collegestudenter berättade senare om ett möte med en man med gipsad arm - en gång den natten och en natt tre nätter tidigare - som bad dem om hjälp med att lasta in en samling böcker i hans Volkswagenbubbla. Nästa offer var Kathy Parks som sågs senast den 6 maj utanför Oregons Universitet i Corvallis. Brenda Ball syntes aldrig till igen efter att ha lämnat en bar den 1 juni i Burien, Washington. Bundys nästa offer var Georgeann Hawkins, en ung student vid Washingtons Universitet. Tidigt på morgonen, den 11 juni 1974, gick hon genom en gränd från sin pojkväns studentrum till sin egen studentförening. Hawkins sågs aldrig till igen. Vittnen rapporterade att de samma natt sett hur en man med gipsat ben kämpade med att bära sin portfölj. En collegestudent rapporterade att mannen bett henne om hjälp med att bära portföljen till sin bil, en Volkswagenbubbla, och att hon svarat ja men att hon först skulle gå in till sin studentförening några minuter. Collegestudenten dröjde något ytterligare, och när hon kom ut var mannen borta. Hawkins skulle senare samma kväll komma att föras bort av Ted Bundy.

Bundys mordraseri kulminerade den 14 juli när han mitt på ljusa dagen kidnappade Janice Ott och Denise Naslund från Lake Sammamish State Park i Issaquah, Washington. Åtta olika personer den dagen berättade för polisen att de hade sett en stilig ung man med armen i en slinga, och som kallade sig för "Ted". Fem av dem var kvinnor som "Ted" hade bett om hjälp med att lasta av sin segelbåt från sin Volkswagen. En av dem hade följt med "Ted" till hans bil, upptäckt att det inte fanns någon båt och undanbett sig vidare bekantskap. Tre av vittnena rapporterade att de hade sett mannen närma sig Janice Ott med samma berättelse, och att de sett henne lämna stranden i sällskap med honom. Hon sågs aldrig mer i livet. Naslund försvann spårlöst fyra timmar senare.

Kriminalutredarna i King County lyckades få en beskrivning av den misstänkte och hans bil. Några vittnen sade till utredarna att den "Ted" de stött på talade med någorlunda kanadensisk brytning. Och inom kort sattes fantombilder på den misstänkte upp över hela Seattleområdet. Efter att polisens teckning av den misstänkte från Lake Sammamish publicerats både i lokaltidningen och på nyheterna anmälde hans flickvän, Elizabeth, flera av hans lärare och hans kollega Ann Rule att de trodde att det kunde vara han. Men polisen, som fick uppemot 200 tips per dag, var inte så motiverade att inrikta sig på en juridikstudent.

Kvarlevorna efter Janice Ott och Denise Naslund påträffades den 7 september 1974 på den mellanstatliga motorvägen i närheten av Issaquah, några kilometer från parken. Tillsammans med kvinnornas kvarlevor hittades ett extra lårben och några ryggkotor, vilka Bundy strax före sin avrättning skulle komma att identifiera som tillhörande Georgeann Hawkins. Mellan den 1 och 3 mars 1975 hittades kranier och käkben från Healy, Rancourt, Parks och Ball i Taylor Mountain öster om Issaquah. Flera år senare berättade Bundy att han hade dumpat Donna Mansons kropp där, trots att inga spår av henne någonsin hittades. Eftersom Brenda Ball inte var collegestudent, och hade försvunnit från en bar, och inte från ett campus, trodde brottsutredarna från början att hon inte var ett av "Teds" offer. Men senare kom det fram att hon blivit sedd den kväll hon försvann, och att hon hade dansat med en man som bar armen i en slinga. Kvarlevorna efter Janice Ott och Denise Naslund försvann senare från bårhuset i King County efter att rättsläkaren flyttade. Deras familjer stämde King County på $112 000 per familj.

Den andra mordvågen

Den följande hösten flyttade Bundy till Utah, där han fortsatte att mörda i oktober. Nancy Wilcox försvann från Holladay, i närheten av Salt Lake City, den 2 oktober. Wilcox sågs senast när hon åkte runt i en Volkswagen. Den 18 oktober mördades Melissa Smith, den 17-åriga dottern till polischefen i Midvale, Louis Smith. Bundy våldtog henne och ströp henne. Hennes kropp hittades nio dagar senare. Nästa offer var Laura Aime, också 17 år, som försvann efter ett halloweenparty i Lehi, Utah den 31 oktober 1974. Hon hittades naken, sönderslagen, våldtagen och strypt med sin egen socka nästan en månad senare. Kroppen låg på stranden till en flod i American Fork Canyon. I Murray, Utah den 8 november 1974 kom Carol DaRonch undan med nöd och näppe. Bundy tilltalade henne på ett köpcenter och påstod att han var konstapel Roseland från Murray Police Department. Han sade att någon hade försökt göra inbrott i hennes bil och bad henne att följa med till stationen. Hon klev misstänksamt in i bilen men gjorde inte "Roseland" till viljes när han uppmanade henne att spänna fast säkerhetsbältet. Efter att de kört en stund greppade Bundy plötsligt tag om hennes axel och försökte sätta på henne ett par handbojor. I kampen lyckades Bundy fästa handbojorna om hennes ena handled. Sedan anföll han henne med sin kofot, men DaRonch hann fånga den i luften innan den spräckte skallen på henne. Sedan öppnade hon dörren och trillade ut på motorvägen, och lyckades rymma från sin angripare.

Ungefär en timme senare dök en underlig man upp vid Viewmont Highschool i Bountiful, Utah där en teaterklubb var på väg att sätta upp en pjäs. Han pratade med dramaläraren och sedan en student, och bad båda att följa med till parkeringsplatsen för att identifiera en bil. Båda tackade nej. Dramaläraren såg honom igen innan pjäsen var slut. Men den här gången andades han häftigt, hans hår var rufsigt och skjortan oknäppt. En annan elev såg samma man stå och lura längst bak i salongen. Debby Kent, en 17-årig elev från Viewmont Highschool, lämnade pjäsen i mellanakten för att åka och hämta sin lillebror. Hon syntes aldrig mer till. Brottsutredarna hittade senare en liten nyckel utanför skolan som passade i handbojorna som Carol DaRonchs angripare fäst vid hennes handled.

1975, medan Bundy fortfarande studerade vid Utahs Universitet, började han begå brott i Colorado. Den 12 januari försvann Caryn Campbell från Wildwood Inn i Snowmass, Colorado, där hon hade semestrat med sin fästman och hans barn. Hon försvann någonstans mellan sitt rum och hissen på hotellet, en sträcka på ca 15 meter. Hennes kropp hittades den 17 februari. Därefter försvann skidinstruktören Julie Cunningham den 15 mars, och Denise Oliverson den 6 april. I fängelset erkände Bundy för utredarna att han använt kryckor när han kom fram till Cunningham och bad henne om hjälp att bära ett par skidpjäxor till sin bil. Vid bilen klubbade Bundy ner henne och band henne med handbojor för att senare strypa henne. Lynette Culver försvann i Pocatello, Idaho den 6 mars från sitt gymnasieområde. När Bundy satt i dödscellen erkände han att han hade kidnappat Culver och fört henne till ett rum som han hade hyrt i närheten av Holiday Inn. Efter att ha våldtagit henne dränkte han henne i motellrummets badkar, och dumpade henne sedan i en flod. Den 28 juni, när Bundy återvände till Utah, försvann Susan Curtis. (Bundy erkände mordet på Curtis några minuter före sin avrättning.) Cunninghams, Curtis, Culvers och Oliversons kroppar har aldrig återfunnits.

Under tiden, i Washington, försökte brottsutredarna prioritetsordna sin enorma lista med misstänkta. De använde en metod som var avancerad för sin tid: datorer användes för att samköra olika listor med tänkbara förövare, exempelvis Volkswagenägare och klasskamrater till Lynda Healy, och för att sedan identifiera misstänkta som dök upp mer än en gång. "Theodore Robert Bundy" var ett av de 25 namnen som dök upp på fyra separata listor. Hans fall låg högt upp på listan med misstänkta som inom kort skulle utredas.

Gripandet, första rättegången och rymningar

Bundy greps den 16 augusti 1975 i Salt Lake City efter att han vägrat stanna i en poliskontroll.. När hans bil söktes igenom hittades en skidmask, kofot, handbojor, soppåsar, en isklyvare och andra föremål som polisen först trodde var inbrottsverktyg. Bundy var lugn och samlad under förhöret. Han förklarade att han behövde masken för skidåkning och hade hittat handbojorna i en container. Utahs kriminalinspektör Jerry Thompson förknippade Bundys Volkswagen med utredningen om de försvunna flickorna, och lät söka igenom hans lägenhet. Man hittade en broschyr över olika skidområden i Colorado, med en markering för Wildwood Inn, platsen där Caryn Campbell försvunnit. Efter det togs Bundy in för vittnesidentifiering inför DaRonch och de andra vittnena från Bountiful. Han identifierades som "konstapel Roseland" och som mannen som setts smyga omkring natten när Debby Kent försvann. Efter en veckas rättegång, den 1 mars 1976, fälldes Bundy för kidnappningen av Carol DaRonch. Han dömdes till 15 år i Utahs statsfängelse. Myndigheterna i Colorado åtalade honom så småningom för mordet på Caryn Campbell och han blev utlämnad till Colorado för rättegång.

Den 7 juni 1977 fördes Bundy till Pitkin Countys tingsrätt i Aspen för att höras för mordet på Caryn Campbell. Under en paus fick han lov att besöka tingsrättens juridikbibliotek, varifrån han hoppade ut genom ett fönster från andra våningen. Han sprang först ett stycke och promenerade sedan ut ur staden i riktning mot Aspen Mountain. Han nådde toppen av berget utan att bli upptäckt, men gick så småningom vilse. Följaktligen vandrade han runt berget och missade två stigar som skulle ha lett honom till staden han haft som mål, Crested Butte. Vid ett tillfälle hamnade han ansikte mot ansikte med en av de beväpnade medborgare som letade efter honom, men lyckades prata sig ur situationen. Den 13 juni stal Bundy en bil som han hittade i bergen. Han begav sig mot Aspen och kunde ha kommit undan, men två polisbiträden såg en Cadillac som körde på halvljus och stoppade den. Bundy blev igenkänd och togs i förvar på nytt, efter att ha befunnit sig på fri fot i sex dagar. Han placerades i ett mindre fängelse i Glenwood Springs. Han började genast planera nya flyktförsök. På något sätt hade han lyckats få tag på en bågfil och 500 dollar i kontanter; han påstod senare att han hade fått det från en annan fånge. Han sågade ett litet hål i taket på sin cell precis under fläktsystemet, och efter att ha bantat lyckades han slingra sig igenom hålet, vilket gjorde krypgrunden ovanför cellen tillgänglig för honom. En källa i fängelset berättade för vakterna hur han hade hört Bundy kravla omkring i innertaket, men ingen brydde sig om att kolla det. Den 23 december i Aspen, när Bundys domare bestämde att Caryn Campbells mordrättegång skulle ta sin början den 9 januari 1978, och att den skulle äga rum i Colorado Springs, insåg Bundy att han var tvungen att rymma innan han förflyttades dit. Natten den 30 december 1977 klädde sig Bundy varmt och placerade en hög med böcker under sitt täcke för att få det att se ut som om han sov. Han slingrade sig igenom hålet och upp till krypgrunden. Bundy kröp direkt över till platsen ovanför fångvaktarens omklädningsrum -fångvaktaren och hans fru var ute den kvällen - och hoppade ner i fångvaktarens rum och gick ut genom ytterdörren.

Bundy var fri, men han måste ta sig vidare till fots en iskall och snöig Coloradonatt. Han stal en trasig MG, men den la av när han nådde bergen. Bundy var fast på den mellanstatliga motorvägen 70 mitt i natten i en snöstorm, men en annan förare gav honom lift till staden Vail. Därifrån tog han en buss till Denver och gick ombord på 8:55-planet till Chicago. Vakterna i Glenwood Springs-fängelset upptäckte inte att Bundy var borta förrän på eftermiddagen den 31 december, 17 timmar efter att han rymt, och då var han redan framme i Chicago.

Bundys sista framfart: Florida

Från Chicago tog Bundy ett Amtraktåg till Ann Arbor, Michigan där han tog in på YMCA. Den 2 januari gick han till en bar i Ann Arbor för att se University of Washington slå Michigan i Rose Bowl. Senare stal han en bil i Ann Arbor, som han övergav i Atlanta, Georgia innan han tog en buss till Tallahassee, Florida, dit han anlände den 8 januari. Där hyrde han ett rum i namnet "Chris Hagen" och begick små brott som snatteri, väskryckning och bilstöld. Han stal ett ID-kort från en student vid namn Kenneth Misner och skickade efter kopior av Misners socialförsäkringskort och födelsebevis.

Bundy hade inte fått utlopp för sitt inneboende raseri på nästan två och ett halvt år. Han hade bara varit en vecka i Tallahassee när han begick nästa våldsdåd. Den 15 januari 1978 tog han sig in i ett hus som tillhörde Florida State Universitys kvinnoförening, Chi Omega. Klockan var ungefär 03:00. Han dödade två sovande kvinnor, Lisa Levy och Margaret Bowman. Levy och Bowman blev nerklubbade och strypta, och Levy blev också utsatt för sexuellt våld. Bowman fick skallen inslagen. Två andra studenter från samma förening, Karen Chandler och Kathy Kleiner, blev överfallna i sömnen och skadades allvarligt. Det hela tog inte mer än en halvtimme. Efter att ha lämnat studentföreningen bröt sig Bundy in i ett annat hus några kvarter längre bort, där han slog ned FSU-studenten Cheryl Thomas. Hon överlevde men var allvarligt skadad.

Den 9 februari 1978 dök Bundy upp i Lake City i Florida. Där kidnappade, våldtog och mördade han 12-åriga Kimberly Leach och dumpade hennes lik i en svinstia. Hon blev hans sista offer. Den 12 februari stal Bundy ytterligare en Folka. Han lämnade Tallahassee för gott, och körde västerut längs Floridas långsmala landområde. Den 15 februari 1978 strax efter 13:00 stoppades Bundy av en poliskonstapel från Pensacola, David Lee. När polismyndigheten kontrollerade registreringsplåten visade det sig att bilen var anmäld stulen. Bundy blev övermannad efter ett visst tumult, och greps: "Jag önskar att du hade dödat mig" ska han ha sagt på väg till häktet. Bundy upppgav att han var Ken Misner (och visade upp Misners stulna id-kort), men hans fingeravtryck avslöjade hans rätta identitet. Han skickades omedelbart till Tallahassee och åtalades för morden i Tallahassee och Lake City. Han fördes senare till Miami på rättegång för Chi Omega-morden.

Fällande dom och avrättning

Bundy ställdes inför rätta för Chi Omega-morden i juni 1979. Domaren hette Edward D. Cowart. Trots att Bundy tilldelades 5 advokater av rätten, insisterade han att få försvara sig själv och korsförhörde till och med vittnen, inklusive polismannen som hade upptäckt Margaret Bowmans kropp.

Två vittnesmål visade sig vara avgörande. Det första var en Chi Omega-medlem som sett Bundy lämna byggnaden, när hon kom tillbaka från en date, och identifierade honom i rätten. Och för det andra bet Bundy Lisa Levy i ändan och lämnade tydliga bitmärken. Polisen gjorde en gipsavgjutning av Bundys tänder, och rättsmedicinska experter matchade dem med fotografierna på Levys bitmärke. Bundy befanns skyldig på alla punkter och dömdes till döden. Efter att ha meddelat domen, tog domare Cowart farväl av honom:

"'Domstolen har beslutat att du ska avrättas med hjälp av en elektrisk ström, denna ström ska fortsätta passera genom din kropp tills du är död. Ta hand om dig, unge man. Jag säger detta till dig uppriktigt; var snäll och ta hand om dig själv. Det är en oerhörd tragedi att se ett sådant förslösande av mänsklighet som jag har upplevt i denna rättssal. Du är en intelligent ung man. Du kunde ha blivit en bra advokat, en som jag gärna skulle ha anställt, men du valde en annan väg. Ta hand om dig. Jag känner ingen fientlighet gentemot dig. Jag vill att du ska veta det. Som sagt, ta hand om dig själv."

Efter Chi Omega-rättegången ställdes Bundy inför rätta för mordet på Kimberly Leach år 1980. Han fälldes igen för mord, huvudsakligen på grund av fibrer som hittades i bilen och som kom från Leachs kläder. Och ett vittne såg när Bundy förde iväg Leach från hennes skola. Han dömdes till döden igen. Under rättegången gifte sig Bundy med kollegan Carol Ann Boone i rättssalen när han förhörde henne. (De fick senare en dotter, men hon skilde sig så småningom och skaffade hemlig identitet.)

När han väntade på att avrättas i Raifordfängelset satt Bundy i cellen bredvid seriemördaren Ottis Toole, som var misstänkt för mordet på Adam Walsh. Bundy fick många besök av agenten William Hagmaier från FBI: s beteendeforskningsenhet. Bundy fick förtroende för Hagmaier och talade till och med om honom som sin bästa vän. Så småningom erkände Bundy många detaljer kring sina mord som dittills varit okända. I oktober 1984 kontaktade Bundy King Countys före detta mordutredare, Bob Keppel, och erbjöd sig att hjälpa till i jakten på "The Green River Killer", dvs. genom att bidra med egna insikter och analyser. Keppel och "The Green Rivers" specialgruppsutredare, Dave Reichert, reste till Floridas dödsceller för att intervjua Bundy. Båda utredarna konstaterade sedan att intervjuerna inte varit till stor hjälp i utredningen. De genomfördes främst i hopp om ökad förståelse för Bundys psyke . Man ville även få ytterligare detaljer om mord som Bundy var misstänkt för, men som han aldrig åtalades för.

Bundy kontaktade Keppel igen 1988. När hans nådeansökningar avslagits (Bundy hade lyckats skjuta upp verkställandet av dödsdomen tre gånger) och avrättningen var omedelbart förestående erkände Bundy ytterligare åtta olösta mord i delstaten Washington, som han var misstänkt för. Han berättade för Keppel att det faktiskt fanns fem kroppar kvarlämnade i Taylor Mountain, och inte fyra som de hade trott från början. Bundy sade att den femte kroppen var Donna Mansons, studenten från Evergreen State College som varit försvunnen sedan 1974. Bundy erkände i detalj mordet på Georgeann Hawkins. Han beskrev hur han hade lurat med henne till sin bil, slagit ner henne med ett däckjärn (som han gömt under bilen) och kört iväg med den halvt medvetslösa Hawkins, som han sedan våldtog och ströp. Efter en intervju rapporterade Keppel hur chockad han blev när han talade med Bundy, och att Bundy verkligen var den sortens man som var "född till att mörda". Keppel sade:

"Han beskrev brotten i Issaquah (där Janice Ott, Denise Naslund och Georgann Hawkins hade lämnats) så levande att det nästan var som om han var där. Som om han såg allt framför sig. Han var besatt av det eftersom han hade tillbringat så mycket tid där. Han är hela tiden uppfylld av tankar på mord."

Bundy hade hoppats kunna använda avslöjandena och de partiella erkännandena för att skjuta upp sin avrättning, och kanske få domen ändrad till livstids fängelse. Vid ett tillfälle bad Bundys dåvarande advokat offrens familjer om att skriva till Floridas guvernör, Robert Martinez, och be om nåd för Bundy - i gengäld skulle han berätta var kvarlevorna efter deras anhöriga fanns någonstans. Alla familjer vägrade. Keppel och andra utredare rapporterade att Bundy gav ytterst knapphändiga detaljer om brotten under sina erkännanden, och hur han utlovade mer information , om de bara gav honom "lite mera tid". Men försöket att vinna tid misslyckades, och dödsdomen verkställdes på utsatt tid.

Natten före sin avrättning, den 24 januari 1989, gav Bundy en intervju i TV. För dr. James Dobson, ledaren för den evangelistiska kristna organisationen "Focus on the Family", berättade han om sin fasta övertygelse att hans konsumtion av pornografi orsakat hans våldsamma läggning. Han förklarade att även om pornografi inte var den direkta orsaken till att han begick mord, så hade hans intresse för våldspornografi präglat hans personlighet , och bidragit till "ett beteende som var för hemskt för att beskriva." I samma intervju sade Bundy:

"Ni tänker döda mig, och det kommer att skydda samhället från mig. Men det finns många, många fler människor som är beroende av pornografi, och det gör ni ingenting åt."

Enligt Hagmaier funderade Bundy på att begå självmord dagarna före sin avrättning, men ändrade sig.

Klockan 07:06 den 24 januari avrättades Ted Bundy i elektriska stolen. Hans sista ord var: "Jag vill säga farväl till min familj och mina vänner." Sedan passerade mer än 2 000 volt genom hans kropp på mindre än två minuter. Han dödförklarades klockan 07:16.

Modus operandi och profiler av offren

När Bundy diskuterade seriemord med Keppel sade han att seriemördare ändrar sina vanor med tiden och omständigheterna. Detta visade sig stämma in på Bundy själv. Till exempel bröt sig Bundy in hos de första offren, Joni Lentz och Lynda Healy, men bröt sig inte in hos sina offer igen förrän natten då Chi Omega-morden ägde rum, kort före hans sista gripande.

Men han hade trots allt en så kallad "modus operandi" som han höll sig till under större delen av sin brottskarriär. Han närmade sig ett potentiellt offer på en allmän plats, till och med mitt på ljusa dagen eller i en folkmassa, som när han kidnappade Ott och Naslund från Lake Sammamish eller som när han kidnappade Leach från hennes skola. Bundy hade olika sätt att vinna sina offers förtroende. Ibland låtsades han vara skadad och bar sin arm i en mitella eller bar ett låtsasgips, som när han mördade Hawkins, Rancourt, Ott, Naslund och Cunningham. Vid andra tillfällen gav han sken av att företräda en myndighet; han påstod sig vara polis när han pratade med Carol DaRonch. Dagen innan han dödade Kimberly Leach gick han fram till en annan ung flicka från Florida och låtsades vara "Richard Burton från brandstationen", men smet snabbt iväg när hennes storebror kom för att hämta henne. Bundy hade ett fördelaktigt utseende, han såg trevlig ut och hade inga avvikande drag som folk kunde lägga på minnet. Under sina senare år beskrevs han ofta som en kameleont, som kunde se helt annorlunda ut bara genom att göra mindre förändringar av sitt utseende, som till exempel att odla skägg eller ändra frisyr.

Alla Bundys offer var vita kvinnor och de flesta hade medelklassbakgrund. Nästan alla var mellan 15 och 25 år gamla. Många var collegestudenter. I sin bok noterar Rule att de flesta av Bundys offer hade långt, rakt hår med mittbena - precis som Stephanie Brooks, kvinnan som han var förlovad med 1973. Rule har en teori om att Bundys aggressioner mot sin f d flickvän var en utlösande faktor bakom morden.

Efter att ha lyckats lura sitt offer att följa med till hans bil brukade Bundy slå henne i huvudet med en kofot som han gömt i bilen, eller under den. Varenda återfunnen skalle, förutom Kimberly Leachs, uppvisade skador från ett trubbigt föremål. Varenda återfunnen kropp, igen förutom Kimberly Leachs, visade tecken på att ha blivit strypt. Många av Bundys offer transporterades en avsevärd sträcka från platsen där de försvann, som i fallet med Kathy Parks, vilken han körde mer än flera hundra kilometer, från Oregon till Washington. Bundy drack ofta innan han sökte upp ett offer; Carol DaRonch berättade att hon känt lukt av alkohol från hans andedräkt.

Hagmaier konstaterade att Bundy ansåg sig vara en amatör och en impulsiv mördare under de första åren, och därefter gick in i en "rovdjursfas". Bundy uppgav att den här fasen började runt tiden då Lynda Healy mördades, och att han därefter endast valde ut värdiga offer. I dödscellen erkände Bundy att han hade sågat av flera av offrens huvuden med bågfil . Han förvarade huvudena hemma hos sig ett tag, innan han till slut gjorde sig av med dem. Flera av dem hittades senare i Taylor Mountain (Rancourt, Parks, Ball, Healy) . Några hade framtänderna utslagna.Han erkände att han hade kremerat Donna Mansons huvud i sin flickväns eldstad. Bundy erkände också att han brukade komma tillbaka till Taylor Mountain där han dumpat sina offer. Han sminkade deras lik och hade sex med deras ruttnande kroppar. Han återvände gång på gång tills förruttnelsen tvingade honom till att överge kvarlevorna.

Bundy erkände också att han sparat andra souvenirer från sina brott. Polisen i Utah som letade igenom Bundys lägenhet missade en samling foton som Bundy hade gömt i förrådet, foton som Bundy senare förstörde när han var på rymmen. En gång hittade hans flickvän en säck i hans rum som var fylld med kvinnokläder.

När Bundy konfronterades med siffran 36 offer, det antal personer polisen trodde att han hade tagit livet av, svarade han att de skulle "lägga till en siffra, så har ni antalet". Man trodde att det kanske betydde att han dödat över 100 kvinnor, ett tresiffrigt tal, men när Bundy talade med sin advokat, Polly Nelson, 1988 avfärdade han detta som spekulationer, och sade att den vanliga uppfattningen om ca 35 mord var korrekt.

Patologi

I december 1987 blev Bundy utfrågad i 7 timmar av en professor från New Yorks Universitets Medical Center, Dorothy Otnow Lewis. Bundy beskrev sin barndom för Lewis, särskilt sin relation till sina morföräldrar, Samuel och Eleanor Cowell. Bundy beskrev sin morfar som en trångsynt person som hatade svarta, italienare, katoliker och judar. Han konstaterade också att hans morfar torterade djur, han slog familjens hund och roade sig med att svinga katter i svansen. Han berättade också för Lewis att hans morfar, som var diakon, hade en samling med pornografi i sitt växthus. Den övriga familjen kom ihåg att Bundy och hans kusin brukade smyga sig in dit och stanna flera timmar. Familjen var skeptiska mot Louises historia om Teds far, och påpekade att Samuel Cowell brukade få raseriutbrott när frågan kom på tal. Bundy beskrev sin mormor som en skygg och lydig hustru, som ofta fördes till sjukhus för att behandlas med elchockterapi mot depression. I slutet av sitt liv led hon av agorafobi, berättade Bundy.

Eleanor Bundys yngre syster, Julia, minns en skrämmande incident. Efter att ha tagit sig en tupplur i Cowells hem vaknade Julia och upptäckte att hon låg omgiven av knivar från köket med bladen riktade mot henne. Den treåriga Ted stod vid sängen och log.

Bundy använde stulna kreditkort för att köpa mer än 30 par strumpor när han var på rymmen i Florida. Han medgav att han var lite av en fotfetischist, men såg det inte som något annat än en liten egendomlighet.

När Floridas brottsutredare bad Bundy om att berätta var han dumpat Kimberly Leachs kropp, så att hennes familj kunde få lite sinnesfrid, sade Bundy: "Vad ni inte verkar förstå är att jag är det mest kallblodiga fanskapet ni någonsin kommer att träffa".

Offer

Nedanför följer en kronologisk lista över Ted Bundys kända offer. Bundy gav aldrig ett omfattande erkännande av sina brott och det exakta antalet är okänt. Men före sin avrättning erkände han för William Hagmaier att han låg bakom 30 mord. Tio av hans offer förblev oidentifierade.

1974

• 4 januari: Joni Lentz (överlevde). Nerklubbad i sängen när hon låg och sov.
• 1 februari: Lynda Ann Healy (19). Slagen medvetslös i sömnen och bortrövad från sitt hus som hon delade med andra studenter från Washingtons Universitet.
• 12 mars: Donna Gail Manson (19). Bortrövad på väg till en jazzkonsert vid Evergreen State College i Olympia, Washington.
• 17 april: Susan Rancourt (18). Försvann när hon promenerade över Central Washington State College i Ellensburg på natten.
• 6 maj: Roberta Kathleen Parks (22). Försvann från Oregons Universitet i Corvallis när hon var på väg till ett studentrum för att dricka kaffe med sina vänner.
• 25 maj: Brenda Ball (22). Försvann från en bar i Burien, Washington.
• 11 juni: Georgeann Hawkins (18). Försvann bakom sin kvinnoförening, "Kappa Alpha Theta", från Washingtons Universitet i Seattle.
• 14 juli: Janice Ott (23) och Denise Naslund (19), båda från Lake Sammamish i Issaquah, Washington.
• 2 augusti: Caren Valenzuela (20). Sågs senast på kontoret till en hälsobutik i Vancouver, Washington.
• 2 oktober: Nancy Wilcox (16). Försvann från Holladay, Utah.
• 18 oktober: Melissa Smith (17). Försvann från Midvale i Utah när hon var på väg till en kompis.
• 31 oktober: Laura Aime (17). Försvann från ett halloweenparty i Lehi, Utah.
• 8 november: Carol DaRonch (överlevde). Kom undan från Bundy genom att hoppa ut från hans bil i Murray, Utah.
• 8 november: Debra (Debby) Kent (17). Försvann från en parkeringsplats vid en skola i Bountiful, Utah några timmar efter att DaRonch hade lyckats rymma från Bundy.

1975

• 12 januari: Caryn Campbell (23). Försvann när hon var på en skidresa med sin fästman i Aspen, Colorado mellan hotelldisken och sitt rum.
• 15 mars: Julie Cunningham (26). Försvann när hon var på väg till en bar i närheten i Utah, Colorado.
• 6 april: Denise Oliverson (25). Bortrövad när hon besökte sina föräldrar i Grand Junction, Colorado.
• 6 maj: Lynette Culver (13). Kidnappad från lekplatsen till sin skola i Pocatello, Idaho.
• 28 juni: Susan Curtis (15). Försvann på en ungdomskonferens i Provo, Utah.

1978

• 15 januari: Lisa Levy (20), Margaret Bowman (21), Karen Chandler (överlevde), Kathy Kleiner (överlevde). Den här attacken blev känd som Chi Omega-morden i Tallahasse, Florida.
• 15 januari: Cheryl Thomas (överlevde). Nerklubbad i sin säng, åtta kvarter från Chi Omegas Kvinnoförening.
• 9 februari: Kimberly Leach (12), kidnappad från sin skola i Lake City, Florida. Hon våldtogs, mördades och dumpades i Suwannee State Park.

Film och TV

Fyra TV-filmer och två långfilmer har producerats om Ted Bundy och hans brott:

• The Deliberate Stranger, en TV-film indelad i två delar som sändes 1986, med Mark Harmon som Bundy.
• Ted Bundy (2002), med Michael Reilly Burke som Bundy. Skriven av Stephen Johnston och regisserad av Matthew Bright.
• The Stranger Beside Me som sändes i USA 2003, med Billy Campbell som Bundy och Barbara Hershey som Ann Rule.
• 2004 producerades The Riverman efter Robert Keppels bok, med Cary Elwes som Bundy och Bruce Greenwood som Keppel.
• "Bundy: An American Icon", från 2008, med Corin Nemec som Bundy.
• "The Capture of the Green River Killer", från 2008, med James Marsters som Bundy.

Böcker

• Ted Bundy - The Killer Next Door av Steven Winn och David Merrill
• Defending The Devil - My story as Ted Bundy's last lawyer av Polly Nelson
• The Riverman - Ted Bundy and I hunt for The Green River Killer av Robert 'Bob' Keppel
• The Only Living Witness - True Account of Homocidal Insanity av Stephen Michaud och Hugh Aynesworth
• The Stranger Beside Me av Ann Rule
• Ted Bundy - Conversations With a Killer av Stephen Michaud och Hugh Aynesworth
• The Phantom Prince - My Life With Ted Bundy av Elizabeth Kendall
• The Deliberate Stranger - Profile of a Psychopath, The Ted Bundy Case Study av Richard W. Larson
• The Stranger Returns av Michael R. Perry

Referenser

1. ↑ http://www.law.fsu.edu/library/flsupct/59128/59128ini.pdf
2. ↑ Rule, Ann. The Stranger Beside Me. Signet, 2000, paperback. 548 sidor. ISBN 0-451-20326-7. Updated 20th anniversary edition. sid. 8, 17.