Sveriges nationella förbund

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
SNF:s vapen.

Sveriges Nationella Förbund (SNF) var en nationalistisk politisk organisation i Sverige.

Innehåll

Förbundets ursprung och brytningen med Högern

Sveriges Nationella Förbund grundades 16 oktober 1915 på hotell Kronprinsen i Stockholm under namnet Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU) och blev med tiden i praktiken ett fristående ungdomsförbund till Allmänna Valmansförbundet (nuvarande Moderaterna).

Under 20-talet växte Sveriges Nationella Ungdomsförbund kraftigt ifrån ca 6000 medlemmar till 25 000 medlemmar och var mycket aktiva i det så kallade Kosackvalet 1928. Under denna kampanj växte ett närmare samarbetet fram mellan Allmänna Valmansförbundet och Sveriges Nationella Ungdomsförbund. Relationer på nationell nivå blev dock under allt sämre under början av 30-talet. Arvid Lindman och Allmänna Valmansförbundet strävanden att samla och organisera högerrörelsen in under ett paraply hamnade i konflikt med SNU:s vilja att vara en mer självständig politisk rörelse. Situationen blev akut när ledande SNU:are gick fram med en separat lista, den fria högern, i samband med kommunalvalen i Stockholm 1931. Konflikten var då främst organisatorisk och drevs till viss mån av personkonflikter.

En stor skara yngre högermännen under ledning av SNU:s ordförande Arne Forsell ansåg att högern inte i tillräckligt stor grad släppte fram yngre och mer engagerade krafter på sina listor. Allmänna valmanförbundet i sin tur önskade att SNU skulle gå mot att bli ett mer ordinarie ungdomsförbund till Allmänna Valmansförbundet genom att i stadgarna skriva in en över åldersgräns på 35 år för medlemskap i organisationen och i stadgans målparagraf skriva in att organisationen hade som mål att rekrytera ungdomar till högern.

Konflikten i Stockholm ledde till att Arne Forsell tvingas lämna posten som ordförande för SNU och istället blev Ivar Anderson tillförordnad ordförande. Under ett års tid försökte han hålla ihop SNU och hålla kvar SNU som en närstående organisation till Allmänna Valmansförbundet. Hans försök misslyckades dock och istället stärkte den högerradikala falangen inom SNU sin ställning genom valet av Elmo Lindholm till ordförande 1932. SNU fortsatta att expandera under tidigt 30-tal och hade 35 460 medlemmar före valet 1931.

Radikaliseringen av SNU och framförallt dess studentsektion och Stockholmsavdelning ledde till att Föreningen Heimdal (som efter viss tvekan anslutit sig till SNU efter kosackvalet 1928) lämnade SNU 1932 och att den mot Allmänna Valmansförbundet lojala organisationen Konservativ ungdom bildades i Stockholm 1933 under ledning av Jarl Hjalmarsson.

Elmo Lindholm var starkt inspirerad av den så kallade lundakonservatismen och försökte utvecklade SNU i radikal riktning genom bland annat sina ledare i Nationell Tidning (tidigare Nationell Tidskrift). Med tiden blev ledningen för SNU allt mer intresserade av de fascistiska och nazistiska rörelserna på kontinenten vilket bland annat märkte genom att förbundet i mars 1933 bildades en egen "kamporganisation", med uniform bestående av en stålgrå skjorta, blå slips och blå armbindel. Kårchef var kaptenen och riksdagsledamoten Alf Meyerhöffer.

Denna radikalisering av SNU ledde till skarpa reaktioner kring AvF som ogillade förbundets tendenser till anti-parlamentarism och korporatism och krävde att SNU istället skulle underordna sig Allmänna Valmansförbundet som ordinarie ungdomsförbund.

SNU svarade genom att 1934 bryta samarbetet med Allmänna valmansförbundet och SNU kallade sig därefter Sveriges Nationella Ungdomsförbund och Förbund (SNUoNF). Allmänna valmansförbundet bildade då den egna ungdomsorganisationen Ungsvenskarna ditt Konservativ ungdom anslöts liksom flertalet lokalavdelningar och distrikt inom SNU som valde att säga upp relationen med SNU och istället begära anslutning till Ungsvenskarna (däribland Göteborgsavdelningen).

Kommunalvalen 1935 blev förbundets enda verkliga valframgång. Man tog totalt runt 70 mandat. 1935 bytte man namn igen, denna gång till Sveriges Nationella Förbund. Från och med det året började förbundet på allvar också ta till sig antisemitismen, och medlemstalet låg på omkring 40 000.

Sammanslagning och delning

Den lilla tyskvänliga organisationen Nationella Arbetsförbundet anslöts 1934 till SNF. Efter valbakslaget 1936 med 31 015 röster och 3 förlorade mandat gick man 10 oktober 1937 samman med Per Engdahls Riksförbundet Det nya Sverige. År 1938 anslöts ungdomsorganisationen Svensk Front under ledning av Bengt-Olov Ljungberg till partiet. Under Ljungbergs ledning byggdes så från 1939 en ungdomsorganisation vid namn Nationell Ungdom upp. Engdahl bröt 1941 med SNF och startade Svensk Opposition (SO). Med sig från SNF tog han då flera ledande personligheter, samt Ljungberg och stora delar av ungdomsförbundet. Det är inte känt hur många av de då 10 000 medlemmar (4 700 enligt en mer oberoende uppgift) som SNF påstod sig ha, som följde Engdahl. Lite plåster på såren för SNF inträffade 1 december 1941 när man med en del tysk hjälp kunde börja ge ut tidningen Dagsposten.

Förbundets ideologi diskuterades flitigt under denna tid, och då främst vad den skulle kallas. Pingsten 1938 antogs ett partiprogram som de själva benämnde som korporativt, nysvenskt, radikalt, nationalistiskt och socialistiskt. De främlingsfientliga, antisemitiska dragen var påfallande: i Nationell Tidning kunde man 4 mars 1939 läsa att "Bakom de blågula folkhemsfraserna grinar den judiska internationalismen". Redan tidigt förklarades deras rasistiska politik: att skydda den svenska folkstammen mot mindervärdiga raselement. En annan fråga de drev var ett svenskt utträde ur Nationernas Förbund.

Efter kriget

Efter andra världskriget gick det utför med partiet. År 1946 hade visserligen SNF bara tre mandat i Helsingborg, men senare uppgick hela avdelningen i Högerpartiet. SNF slutade att verka som parti och förbundets främsta verksamhet var att ge ut tidningen Dagsposten som år 1952 omvandlades till tidskriften Fria Ord. SNF har gjort sig ökänt genom att skapa ett flertal frontorganisationer varifrån utåtriktad verksamhet bedrivs (t.ex. Narvaförbundet) och SNF har även sysslat med entrism i Kristen Demokratisk Samling. År 1973 ombildades SNF från parti till en "idépolitisk förening".[1]

Utförsbacke

1980 gick SNF och Nysvenska Rörelsen samman, men splittrades åter redan 1982. Efter detta, under 1980-talet, slets förbundet sönder av inre stridigheter, en av fraktionerna är idag ansluten till Gary Laucks NSDAP/AO. SNF existerar fortfarande men gör inte mycket väsen av sig. En av anledningarna att SNF finns kvar är att man kan få pengar från Carlbergska stiftelsen men p.g.a. att det finns (minst) tre SNF har inga pengar betalats ut på flera år eftersom man inte vet vilket som är det "riktiga" SNF.

Generellt brukar SNF anses vara nazistiskt, en beteckning som organisationen (i alla fall före splittringen) dock inte anser vara korrekt.

Riksdagsledamöter

Vid brytningen mellan Allmänna valmansförbundet och Sveriges Nationella Ungdomsförbund valde 3 riksdagsledamoter att gå med SNU och bildade en egen riksdagsgrupp, nationella gruppen. Dessa var ovan nämnde kapten Alf Meyerhöffer, stationsskrivaren Gösta Jacobsson och lantbrukaren John Gustafsson.

Ordförande

Källor

  1. ↑ Lööw, Heléne: Nazismen i Sverige 1924-1979, s. 63
  2. ↑ SNF - Extremhögerns gubbmaffia
Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Sveriges_nationella_f%C3%B6rbund"
Personliga verktyg
På andra språk