Från Rilpedia

Alf Meyerhöffer, född 1891 i Norrbotten, död 1962, var en svensk militär och politiker (högerman till 1934, därefter Sveriges nationella förbund).

Alf Meyerhöffer var verksam som officer, bland annat vid Bodens garnison. Han var verksam inom Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU), som fungerade som ungdomsförbund till högerns riksorganisation allmänna valmansförbundet (AVF). År 1932 valdes han till riksdagsledamot i andra kammaren i Norrbottens läns valkrets och tillhörde då AVF:s andrakammargrupp lantmanna- och borgarepartiet, men efter att SNU brutit med allmänna valmansförbundet 1934 ombildades SNU till Sveriges Nationella Förbund (SNF) och Meyerhöffer betecknade sig därefter som ledamot för den "nationella gruppen".^[1]

SNU bildade en kamporganisation efter nazistisk modell, där Meyerhöffer utsågs till kårchef.^[2] Organisationen uppträdde ofta i uniform vid massmöten och efter att riksdagen infört uniformsförbud vid sammankomster motionerade Meyerhöffer flera gånger för att förbudet skulle upphävas.^[2] Han förlorade sin riksdagsplats i valet 1936.

Alf Meyerhöffer innehade även aktier i den pronazistiska tidningen Dagsposten och i samband med att det uppdagades att denna hade fått understöd av Tyskland meddelade han sitt avsked från politiken.^[2]

Efter sin period som riksdagsman fortsatte Meyerhöffer sin militära karriär och han åtnjöt fortfarande arméchef Archibald Douglas förtroende och blev så småningom överste. Ett förslag att utnämna Meyerhöffer till arméns infanteriinspektör ledde till den så kallade "Meyerhöfferaffären" då förslaget mötte motstånd av den socialdemokratiska regeringen. En kompromiss gjorde att Meyerhöffer utsågs till tillförordnad infanteriinspektör 1947. Efter hot om avgång från arméchefen Douglas utsågs Meyerhöffer slutligen till ordinarie kavalleri- och infanteriinspektör 1949.^[3] Den betydligt mer västvänlige Carl August Ehrensvärd hade utsetts till arméchef 1948 vilket ledde till att den tyskvänlige Meyerhöffer hamnade i konflikt med sin nye chef och han ingav därför sin avskedsansökan 1951.^[4] Han gjorde sig senare känd som engagerad försvarsdebattör och ordförande för Försvarsfrämjandet.

Referenser

1. ↑ Tvåkammarriksdagen 1867-1970 (Almqvist & Wiksell International 1992), band 5, s. 429
2. ↑ ^{2,0 2,1 2,2} Statens offentliga utredningar 2002:94, s 24
3. ↑ Statens offentliga utredningar 2002:94, s 26
4. ↑ Statens offentliga utredningar 2002:94, s 27