Baruch Spinoza
Från Rilpedia
Baruch Spinoza (lat. Benedictus Spinoza, port. Bento De Espinosa, född 24 november 1632 i Amsterdam, död 21 februari 1677 i Haag, var en nederländsk filosof.
Spinozas filosofi vilar på två huvudprinciper, rationalism och en idé om all materia som delar av Gud. Spinozas rationalism har Euklides' geometri som modell; axiom är grunden på vilken kunskap måste byggas. Med denna rationalism lämnade Spinoza Descartes' "första person"-perspektiv till förmån för ett sub specie aeternitatis-perspektiv. Från "all materia är Gud" är steget inte långt till monismen.
Spinoza omfamnar också en långtgående determinism. Han konstruerar också en teori om känslor.
(Man talar om Spinozas monistiska dubbelaspektteori.)
Innehåll |
Liv
Spinozas föräldrar var judar som flytt från Portugal på grund av religionsförföljelser. Bestämd till rabbin, fick Spinoza sin första utbildning hos talmudkännaren Morteira, men lärde sig också latin hos den humanistiskt bildade läkaren Franciscus van den Enden och studerade kristna skolastiker, naturvetenskap, matematik och René Descartes filosofi. Under studietiden avlägsnade han sig alltmer från den judiska ortodoxin och vid 23 års ålder uteslöts han, som fritänkare, ur den judiska synagogan. Därefter levde han i stilla tillbakadragenhet ute på landet, tills han på sina vänners begäran flyttade till Haag 1670. Spinoza försörjde sig genom slipning av optiska glas, ett yrke, som troligtvis bidrog till hans tidiga död i lungsot.
Litterär produktion
Från trycket utgav han endast två av sina skrifter, dels ett sammandrag av Descartes filosofi, vilket han utarbetade till en sin lärjunges tjänst och offentliggjorde under titeln Renati des Cartes Principiorum philosophiae pars I et II (1663), dels Tractatus theologicopoliticus, som utgavs anonymt och med falsk tryckort (1674). I den senare skriften söker han uppvisa, att tankefriheten strider varken mot statens rättsordning eller mot religionens intresse. Staten har att befatta sig blott med de yttre handlingarna, och religionen består inte i vissa dogmer, utan i kärlek, rättrådighet och hängivenhet åt Gud. Gamla testamentet som religionsurkund behandlar Spinoza härvid på ett sätt, varigenom han blivit en föregångare till den moderna bibelkritiken. För dessa moderna tankar var tiden inte mogen. De framkallade en mängd stridsskrifter, i vilka författaren betecknades som ”den krassaste ateist”, och till och med i det för sin tankefrihet berömda Holland blev skriften konfiskerad. Varnad härav, meddelade Spinoza sedan sina tankar endast åt vänner, på vilkas tystlåtenhet han litade. Flertalet av hans skrifter offentliggjordes därför först efter hans död. Redan samma år som han dog, utgav hans vänner B. de S. Opera postuma (1677). Där ingick framför allt hans huvudarbete, Ethica ordine geometrico demonstrata, därjämte Tractatus politicus, som behandlar statsläran, den kunskapsteoretiska avhandlingen De intellectus emendatione samt en del brev av och till Spinoza. Ett ungdomsarbete, Brevis tractatus de deo et homine eiusque felicitate, upptäcktes först 1852 och utgavs i holländsk översättning av Böhmer. En holländsk kommentar till Moseböckerna hade Spinoza själv förstört.
Karaktär
Spinoza kan ses som en ädel person. Likgiltig för yttre utmärkelser, med de mest anspråkslösa fordringar på livet, mild och välvillig mot andra, sträng endast mot sig själv, förverkligade han det stoiska idealet av den vise. En professur, som erbjöds honom vid universitetet i Heidelberg avstod han ifrån, för att den skulle ha inneburit att han inte skulle ha varit fri att uttrycka sina åsikter.
Filosofi
I sin filosofi utgår Spinoza med avseende på problemställningen från Cartesius, men vid problemens lösning är han starkare påverkad av andan i den judiska spekulation, som utgjort hans ungdoms bildning. Den judiska monoteismen skärper han till en mycket radikal panteism.
Han såg matematiken som ett ideal för all vetenskaplig metodik, och efter Euklides föredöme försökte han härleda filosofins hela innehåll "på ett geometriskt sätt", deduktivt ur abstrakta definitioner, som propositioner, korollarier och skolier, varvid han identifierar den reala kausaliteten med det logiska förhållandet mellan grund och följd, tagande för givet, att "ordningen och sammanhanget mellan tingen är desamma som ordningen och sammanhanget mellan begreppen". Hans ståndpunkt är därför en ensidig rationalism, för vilken den sinnliga erfarenheten saknar allt kunskapsvärde och de ideala livsvärdena förflyktigas inför en determinism, som betraktar allt som uttryck för en logisk nödvändighet. "Ej le åt något, ej gråta över något, men förstå allt", är därför hans grundtendens. Men eftersom han på detta sätt betraktar verkligheten ur evighetens synvinkel ("sub specie aeternitatis"), går på djupet av hans tänkande en undergiven religiositet, som till slut mynnar ut i en halvt mystisk intellektuell kärlek till Gud ("amor Dei intellectualis").
Metafysik
Inom metafysiken utgår han från följande definition på substans: "Substans är det, som är genom sig självt och genom sig självt begripes". Substansen är sålunda sin egen orsak (lat. causa sui) och förutsätter intet annat. Då kan heller icke mera än en substans finnas, och denna måste vara oändlig och omfatta allt. Denna substans är "Gud eller naturen". Det andra grundläggande begreppet hos Spinoza är attribut. "Attribut är det, som förståndet fattar hos substansen såsom utgörande dess väsen". Då detta väsen är en oändlig realitet, så måste substansen ha oändligt många attribut, men av dessa känner vi människor endast två, tänkande och utsträckning. De enskilda tingen är inte substanser, utan endast modi av den ena och enda substansen, olika sätt, varpå denna manifesteras. Modi begränsar och bestämmer varandra inbördes genom den med den logiska konsekvensen identiska kausaliteten. Under tänkandets attribut uppträder en modus som själ; samma modus under utsträckningens attribut fattas som kropp. Själ och kropp är sak samma, endast sedd från olika synpunkter. Ståndpunkten är sålunda en psykofysisk parallellteori på strängt monistisk grundval. Själ och kropp antas därför icke kunna påverka varandra, men varje förändring på det ena området motsvaras av en förändring på det andra. Så löser Spinoza Cartesius' dualism mellan de ändliga substanserna, själarna och kropparna, men flyttar i stället in den i den absoluta substansens väsen.
Psykologi
Inom psykologin gör Spinoza till sin uppgift "att behandla de mänskliga handlingarna och begären på samma sätt, som om det vore fråga om linjer, ytor och kroppar". Det är särskilt känslorna han i sin etik behandlar, såsom viljans drivkrafter. Varje varelses grunddrift är att bibehålla sig själv i sitt bestämda vara. Därur härflyter de båda grundaffekterna, lust- och olustkänslorna eller glädje (laetitia) och sorg (tristitia). Den förra erfar vi, när något ökar själens makt, den senare vid minskning av denna makt. Ur grunddriften och grundaffekterna härleds en mångfald speciellare affekter, varvid Spinoza gör en mängd anmärkningar, som vittnar om stor människokännedom och ovanlig förmåga att analysera själslivet. Men för en fri vilja finner han ingen plats. Människans handlingar regleras av samma logiska nödvändighet som all annan verklighet. Blott därför att vi icke känner orsakerna, tror vi oss fria.
Etik
Intet är gott eller ont i och för sig, utan vi kalla för gott det, som vi eftersträvar, och ont det, som vi vill undvika. Dygden är intet annat än ett handlande efter ens egen naturs lagar, så att man icke bestäms av något annat, något yttre. Men människan är icke ett självständigt väsen, utan blott en modus av Gud. Sin högsta aktivitet och den största frihet från allt främmande når hon därför, då hon riktar sin ande på Gud och fattar honom och sitt förhållande till honom i adekvata idéer. Men det, som höjer vår aktivitet, älskar vi. Livets mål är därför en intellektuell kärlek till Gud (amor Dei intellectualis). Detta är den högsta dygden och på samma gång den största lyckan. "Saligheten är icke dygdens belöning, utan dygden själv." Vi erhåller den, ej därför att vi behärskar våra begär, utan därför att vi äger den, kan vi härska över begären. "Men allt upphöjt är lika så svårt som sällsynt."
Samhällsvetenskap
Inom statsläran är Spinoza påverkad av Hobbes, men också av dennes motståndare. Även han utgår från att antaga ett naturtillstånd, i vilket de enskilda, behärskade av sina sinnliga begär, lever i ständig tvedräkt. Staten gör fred mellan dem möjlig och skyddar de enskildas intressen. Men statsmakten får icke vara absolut, såsom Hobbes fordrade, utan "statens ändamål är friheten". Därför är den bästa statsformen antingen aristokrati eller demokrati.
Spinozas inflytande
Spinozas skrifter framkallade häftig opposition. Länge vågade ingen erkänna sig som anhängare till denne "ateist". Både Bayle och François Fénelon bekämpade hans åsikter; även Leibniz ställde sig avvisande, och i Christian von Wolffs "Theologia naturalis" blev han föremål för bittra angrepp.
Så tystnade striden om honom, och han tycktes glömd, när Friedrich Heinrich Jacobi åter riktade uppmärksamheten på honom genom sina brev till Moses Mendelssohn "Ober die lehre des S." (1785). Herder och Goethe slöt sig nu i mycket till hans åsikter, och ett djupt inflytande har Spinoza sedan utövat på Schleiermacher, Schelling och Hegel, liksom genom parallellteorien på Fechner, Paulsen och många av vår tids monister (Hasckel m. fl.).
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
