Stoicism
Från Rilpedia
Antikens filosofi | |
Epikurism | |
Gnosticism | |
Nyplatonism | |
Platonism | |
Skepticism | |
Sofism | |
Stoicism |
Stoicism, från grekiskans stoa poikile (’pelarhall’), en filosofisk riktning i det antika Grekland med filosofer som Zenon från Kition, Cleanthes, Chrysippos samt romarna Cicero, Seneca, Marcus Aurelius och Epiktetos med flera.
Stoikerna organiserade sig i Aten omkring år 310 f.Kr. då man beskrev världen som sammansatt enligt reglerna i den formaliserade logiken, fysiken och naturetiken. Stoicismen kan härledas till cynismen, en tidigare filosofisk skola i Grekland. Man hyllade logos som den högsta principen i det att logos sågs som den princip eller överordnade naturlag som mekaniskt styrde allt skeende i världen.
I modern tid är den stoiska etiken mest känd. Stoikerna ansåg att människan måste motstå de impulser som ges av drifterna i form av kärlek, lust, hat, fruktan, smärta och så vidare. Det objektivt goda ansåg man ligga i sinnestillståndet, i vishet och återhållsamhet.
Stoicismen delas in i tre faser
- Äldre till och med år fjärde och tredje seklet f.Kr.
- Mellersta andra och första seklet f.Kr.:
- Nya och romerska första och andra seklet e.Kr.:
- Seneca
- Epiktetos
- Marcus Aurelius
- Cicero (delvis)
|