Carl Johan Adlercreutz
Från Rilpedia
| Carl Johan Adlercreutz | |
|---|---|
| 27 april 1757 - 21 augusti 1815 | |
 Carl Johan Adlercreutz (1757 - 1815) |
|
| Födelseort | Nyland, Finland |
| I tjänst för | Sverige |
| Tjänstetid | 1770 - 1815 |
| Grad | General |
| Slag/Krig | Gustav III:s ryska krig Finska kriget Napoleonkrigen |
| Utmärkelser | Serafimerorden |
.jpg)
Carl Johan Adlercreutz, född 27 april 1757 på Kiala gård i Nyland i Finland, död 21 augusti 1815, svensk-finsk greve, general och statsråd. Farbror till Axel Gustaf Adlercreutz.
Föräldrar var kornetten Thomas Adlercreutz och Hedvig Katarina Bartels.
Redan vid 13 års ålder inträdde han i krigstjänst och utmärkte sig i Gustav III:s ryska krig 1788-90. Under Finska kriget (1808) förde han befäl över andra brigaden, blev generaladjutant i april efter greve Löwenhielm och spelade en avgörande roll i slaget vid Siikajoki den 18:e samma månad. Nio dagar senare blev ryssarna åter besegrade i slaget vid Revolax. För sina insatser utnämndes han till generalmajor och riddare av Svärdsordens stora kors.
Adlercreutz vann sedan flera stora segrar, till exempel vid Nykarleby den 23 juni, Lappo 14 juli, Alavo 17 augusti och vid Kourtana den 31 augusti. Därefter vände dock den svenska krigslyckan men Adlercreutz anses ändå inte ha gjort goda insatser i de förlorade slagen vid Oravais och Idensalmi.
I mars 1809 begav han sig till Stockholm där missnöjet med kung Gustav IV Adolf var allmänt utbrett, men krigshjälten Adlercreutz hyllades stort av alla samhällsklasser. När kungen beslutat sig för att ta befäl över södra armén går frimuraren Adlercreutz den 13 mars, med sex andra frimurarbröder, upp på slottet och förklarar att
- ”hela nationen vore försatt i häpnad öfver rikets olyckliga ställning och konungens tillämnade afresa och att man vore fastbesluten att afböja den”
Kungen greps och sattes i husarrest. Frimurarnas och illuminaternas statskupp var ett faktum (Georg Starbäck, "Berättelser ur svenska historien", Stockholm 1988, s. 290-291).
Under julen 1809 landsförvisades Gustav IV Adolf. Frimurarnas stormästare Hertig Karl tog över rikets ledning. 1810 blev Adlercreutz statsråd och general.
Gustav IV Adolf skrev i Schweiz "Förräderi skall bli litydigt med folkens sak, mened med tidsandan, och den sociala ordningens byggnad skall störta samman en olycksdiger dag, då man utan att blygas skall kunna säga: det finnes ingen uselhet, så snart den är allmän."
Senare gjorde frimurarna slut på Vasa-ättens makt.
Adlercreutz belönades på flera sätt för sina viktiga insatser, bland annat förlänade ständerna honom och hans efterkommande Läckö kungsgård för 60 år och han upphöjdes i grevligt stånd. 1811 kallades han som riddare av Serafimerorden (Sveriges högsta utmärkelse).
Som chef för den förbundna nordarméns generalstab deltog han i slaget vid Leipzig 1813 mot Napoleon och året efter i fälttåget mot Norge 1814 som resulterade i Svensk-norska unionen). Han avled den 21 augusti 1815 efter en kort sjukdom.
Adlercreutz var först gift 1792 med friherrinnan Henrietta Amalia Stackelberg (1771-1796), dotter till generallöjtnant Bernt Fredrik Johan Stackelberg och Virginia Sofia Adlerberg, och andra gången 1798 med Margareta von Engeström.
I Johan Ludvig Runebergs stora epos Fänrik Ståls sägner nämns han främst i dikten Adlercreutz men även i åtskilliga andra: Veteranen Fältmarskalken, Döbeln vid Jutas, Fänrikens marknadsminne, von Törne, Munter och Wilhelm von Schwerin.
