Från Rilpedia

Carl Gyllenborg, född 1679, död 9 december 1746, greve, ämbetsman, diplomat, politiker och författare. Kanslipresident (Hatt) 1739-1746.

Biografi

Under sin studietid i Uppsala utmärkte sig Gyllenborg för en sällsynt talarförmåga och valdes till universitets rektor illustris, vilken befattning han med synnerlig utmärkelse innehade ett år. Sedan han någon tid tjänstgjort i Kungliga kansliet, begav han sig 1701 till svenska hären i Livland, där anställdes han som adjutant hos greve Carl Mörner. Här ådagalade han så stora anlag för diplomatiska värv, att han 1703 avsändes som kommissionssekreterare till svenska beskickningen i London, varest han 1710 utnämndes till resident och 1715 till minister. I London gifte han sig 1710 med en rik änka av Torypartiet, mrs Sara Derith, född Wright, vilken sedan utövade ett stort inflytande på hans politiska handlingar. Invecklad i Georg Heinrich von Görtz planer mot den hannoveranska tronföljden i England, togs han 1717 av engelska styrelsen i fängsligt förvar och inspärrades på fästningen i Plymouth. Efter ett halvt års förlopp sattes han likväl på fri fot och återkom på en ståtligt utrustad engelsk fregatt till Sverige i augusti 1717. Här befordrades han kort därefter 1718 till statssekreterare vid handelsexpeditionen och skickades, med Görtz, till fredsmötet med ryssarna på Åland. Sedan underhandlingarna blivit avbrutna, utnämndes han 1720 till hovkansler och s. å. till svenskt sändebud vid fredsmötet i Braunschweig, vilket aldrig blev av.

Vid riksdagen 1723 upphöjdes han till riksråd och inträdde nu på den bana, på vilken han gjorde sitt namn så nära införlivad med Sveriges politiska historia under första skedet av den såkallade frihetstiden. Hans offentliga liv och verksamhet från denna tid kunna här så mycket lämpligare förbigås, som de tillhöra fäderneslandets allmänna historia. Huvudman för Hattpartiet och Arvid Horns outtröttlige medtävlare, lyckades han vid riksdagen 1739 krossa Mösspartiet och dess mäktige ledare och intog den sistnämndes plats, som kanslipresident.

Vid sextiotre års ålder led han av trötthet och måste anförtro medhjälpare. Under loppet av 1746 var den av hans förut fruktade Tessin hans ställföreträdare vid vården av kanslipresidentssysslan. Ansatt av kroppsliga lidanden, försvagades han allt mer och mer och dog den 9 december det sistnämnda året.

Bibliografi

Förutom åtskilliga politiska avhandlingar, såsom: New discoveries of the dangers of Popery 1714; La Crise du Nord, ou réflexions sur la politique du Czar 1717; Efterrättelser om regementsförändringen i Svea Rike år 1719 -- har han författat Den Svenska Sprätthöken, vartill han fick idén från en fransk enaktspjäs, och vilken pjäs uppfördes på den nya Kungliga Svenska skådeplatsen i Stora Bollhuset 1737. Lyckönskan till Karl XII över Segern vid Narva; Tal vid riksdagarna 1739--43, samt översatt från engelskan: »En bättrad villhierna, komedi» samt Andromache eller ett ömt modershierta, tragedi».

G:s Samlade vitterhetsarbeten äro utgifna i Hansellis samling i Uppsala 1863.

• Swenska sprätthöken (1737)

Företrädare: Arvid Horn	Sveriges kanslipresident 1739–1746	Efterträdare: Carl Gustaf Tessin
Företrädare: Petrus Lagerlöf	Inspektor vid Värmlands Nation i Uppsala 1699	Efterträdare: Carl Lundius